Bangkok – God morgon Thailand!
Johannes mådde tokilla hela dagen idag, och jag retade honom för att han käkade den där mjukglassen på McDonalds. McFloat är ju indiska för magsjuka och kallsvettningar” så han får minsann skylla sig själv.
Han däckade därför typ direkt på första flyget mellan New Delhi och Mumbai, själv satt jag klarvaken. Sova i två timmar är ändå värdelöst, så jag lyssnade på Offsprings nya skiva på mobilen istället.
Mumbai, eller som vi och doktorn säger Bombay, såg annars helt fantastiskt ut när vi flög in där på kvällen. Likt en slags glödande aska sträckte sig ljusen från staden så långt ögat kunde nå och jag fascinerades nåt enormt av spektaklet.
Jet Airways tog oss hela vägen från New Delhi, via Mumbai, till Bangkok. Jag imponerades annars av ett av flygvärldens bättre bolagsnamn när vi mellanlandade. Flygbolaget hette IndiGo, flög såklart till och från Indien och hade färgen indigo (mörkblå) som färger på allt. Elegant och påhittigt, tummen upp från Kausti.
Fyra och en halv timme tog det oss att flyga från Mumbai till Bangkok och jag sov kanske två av dom. Detta ledde såklart till akut sömnbrist när vi klev av planet, och man var sådär lagom på topp när man klev ut från planet på flygplatsen.
Visumet fixades i alla fall utan problem, bara det att vi behövde köa i en 45 minuter eller nåt för att komma förbi kön till kontrollen. Under tiden socialiserade jag med en engelsman som var på G att sätta upp en sommarskola för kineser i Thailand. Tydligen kunde man få bra business i det. Han pladdrade något enormt under tiden vi stod där, men det var faktiskt rätt intressant. Vi hann snacka om både skeleton, bobåkning (OS-sporterna ni vet), kinesers studievilja, Shakespeare (huu) och lite annat smått och gott. Sen skiljdes vi åt inne på flygplatsen, utan att jag egentligen hann säga hej då.
Bangkok Sky Train tog oss rån flygplatsen in till centrum, och trots att vi sen hade en karta var vi helt totalt vilse när vi väl kom in. Vi visste var vi skulle, men inte vart vi var, och skyltningen var ju horribel så det tog oss ett tag att hitta rätt.
Eller nåja, vi stod mest där med kartan och såg förvirrade ut när den här snälla kvinnan kom och hjälpte oss. Hon tog 5-10 minuter på sig att superpedagogiskt förklara för oss vart vi var, hur vi skulle gå och att en taxi dit inte skulle kosta mer än 10 kronor. Jag tackade henne så hjärtligt för hjälpen och fick även ta en bild med henne. Tyvärr fick jag inte hennes namn, men hon erbjöd sig att lämna sitt telefonnummer om vi skulle få ytterliggare problem. Jag snackade snabbt bort det och hoppade in i taxin vi stannat.
Men tack du snälla thailändska som hjälpte oss! Överlag så är typ alla tahiländare sådär trevliga. Vi har sprungit vilse några gånger idag, och står man bara med en karta uppe i någon minut så kommer nån till undsättning. Fantastiskt!
En annan grej som jag uppskattar nåt enormt är dels att taxibilarna är robusta, men också att folk kör som normalt här. Inget idiot-tutande, inget prejande och aldrig några problem. Thailand ftw såhär långt!
Annars måte jag säga att hotellet vi bor på, The Saladaeng Inn, är riktigt riktigt überfräscht. Snuskigt modernt, WLAN på rummet och riktigt ballt. Det kostar visserligen 300 kronor per natt, och vi måste dela på en dubbelsäng, men det är petitesser.
Fuck the police! Här snackar vi bad boy!
Dagens enda riktiga mission var annars att få tag i ett japanskt railpass. Jo japanskt. Vi kommer behöva det när vi är i Japan sen eftersom det gör att man får åka hur mycket tåg man vill, helt gratis,om man köpt kortet (som visserligen kostar 3 000 kronor, men det betalar igen sig).
Och det gick ungefär såhär bra… efter att ha frågat oss fram 147 gånger, hittat till rätt ställe men ändå inte sett kontoret gav vi upp och började leta matställe istället. Klockan var ändå typ 14 och vi hade inte ätit sen dagen innan, så vi var sådär lagom trötta.
Jag var sugen på nåt inhemskt, Johannes var mest grinig och hungrig. ”Vi letar efter nåt ställe med mycket folk” tänkte jag. För är det mycket folk därinne är det oftast bra mat, och sånt gillar vi. Johannes fick syn på ett ställe med 4 pers inne på och ropade nöjt ”här äter vi!”.
Hans definition av ”mycket folk” är nog kraftigt påverkat av hans uppväxt i Mönsterås, men eftersom vi båda var hungriga och trötta gick jag med på det.
När vi sen fick menyerna och det visade sig att vi gått in på ett thai-tyskt europakorvställe så ville jag direkt vända. Det ville inte Johannes 
Jag orkade inte försöka förklara för honom varför tyska wienerkorvar inte räknades som thaimat, så vi stannade kvar ändå.
Nu ligger vi på hotellet igen, utan nåt alls att göra och med flygbiljetter till Vietnam bokade. Idag kom vi till Thailand, imorgon åker vi 
En mindre felbokning i flygresan gjorde att vi måste köra Thailand -> Vietnam -> Kambodja -> Thailand -> Hong Kong istället för att bara beta av Thailand -> Kambodja -> Vietnam -> Hong Kong. Men det är väl inte hela världen ändå.
”
