Kausti.com

Så var den då kommen… Den sista riktiga dagen av semestern. Imorgon flyger vi hem, men idag ville vi fira hemresan med ett pangkalas. Efter ett kortare besök i en av Tokyos mörkare gränder där min njure såldes så tog vi sen sikte på restaurangen Ajitetsu som vi bokade bord på igår kväll.

Vi klev in på stället och blev bemötta som två kungar. Personalen var hur trevliga som helst och vi fick sen ett bord i lagom skymundan. På plats låg standardgrejerna för en vanlig middag i Japan, men det som egentligen var intressant var ju menyn.

Vi kollade igenom den lite kort och såg att priserna varierade från 5 000 yen (drygt 450 kronor) för Chef's choise – The chef will serve the best dishes available for your budget” till fantasipriserna på 36 000 yen (drygt 3 100 kronor) för ”The three awards Course” som innehöll typ en halv kobekossa.
Då min njure tydligen inte var sådär jätteeftertraktad på marknaden så gav den inte mer än drygt tusenlappen, så det blev budgeten för dagens supermåltid.

Kocken kom sen bort och förklarade lite hur menyn fungerade, vad som fanns i dom olika rätterna och lite allmänt bakom vad kobe-kött är. För er som inte vet vad det är så kan vi börja med att visa hur en vanlig köttbit brukar se ut. Någonting i den här

stilen är väl vad vi alla är vana vid att se. Vanligt kött helt enkelt, som efter till-lagning smakar riktigt gott.

Kobe-biffen är dock lite speciell. För att få fram det absolut bästa köttet från kossorna så matas dom med öl och sen masseras dom också. Behandlingen gör då att köttet går från ”vanligt” till ett mycket mer marmorerat utseende

med fett insprängt på ett väldans elegant sätt.
Äkta Kobe-kött finns bara tillgängligt i Japan, Macau och Hongkong och endast kött tillverkat i Kobe får kallas för kobebiff.

Men först förrätten. In på bordet kom den minsta ”appetizern” jag någonsin ätit, och nog fick man upp aptiten efter att man ätit upp den lilla mängd kött som fanns där. Men köttet smakade riktigt bra, och det är nästan svårt att sätta ord på det som kom därefter…

In på bordet kom sen nämligen den första av två tallrikar kobekött.

Till köttet fick man sen två olika såser, havssalt, peppar och soja. Sojan smakade nåt fantastiskt gott och var min personliga favorit, men mestadels så åt jag köttet utan någonting på det för att kunna känna köttsmaken istället.

Vi fick sen en egen stekpanneliknande grej som man kunde steka köttet på. ”10 sekunder på varje sida, sen är det klart att äta” sa kocken och vi lydde hans råd. När man sen stoppade in köttet i munnen var det som att en ny värld öppnade sig…

Jag vet inte riktigt hur man ska förklara smaken heller… Jag har aldrig ätit någonting som liknar kobe-biff förut, och om jag säger vad jag tänker så låter det ju tokäckligt. Men aja, om ni tänker er att ni mosar ner kött något ofantligt noga till mikrosmå bitar och sen blandar ut det med pannkakor, då har ni ungefär en liten idé om hur konsistensen är. Lägg sen till en köttsmak som är så galet god att den får dig att fån-le likt en ful tjock unge i fjärde klass som precis spöat en förstaklassare, då har ni kanske fått en liten liten bild om hur gott det smakade.

Sen kom då nästa tallrik in, och här smakade det ännu bättre! Dom tjocka bitarna (högst upp på min tallrik) nästan smälte i munnen när man åt dom. Smaken var sen som om någon stoppat in kött-fyrverkerier i munnen och tänt på, med köttsafter som rann likt Niagara-fallen. Magiskt, fantastiskt och lätt den absolut bästa maten jag någonsin ätit.

Jag försöker komma på bättre sätt att beskriva hur gott det var och hur det smakade, men det är så otroligt svårt att förklara någonting jag inte riktigt kan jämföra med någonting annat här i världen. I vanliga fall brukar jag alltid hitta någonting vettigt som är liknande, men här går det bara inte. Sista jag smakade en god steak var på Cheesecake Factory i San Fransisco, men den går inte alls att jämföra med det här köttet… Konsistensen på vanligt kött är heller ingenting som är ens i närheten av likadant. Vanligt kött är oftast lite ”segt” eller hur man ska förklara det, men här skulle man lätt kunnat skära köttet med en sked.

En alltid lika nöjd kis som ger kobe-biffen fem av fem toasters i betyg. Priset på drygt 1 200 kronor för mitt käk plus två öl kändes väl en aning speciellt, men sett till upplevelsen och bucket list-avcheckningen så var det lätt värt det. Och jag skulle nog göra om det igen om jag åkte hit, så bra var det. Det är mer en upplevelse än en måltid, lite som att slicka på matens Taj Mahal ungefär. Ett minne för livet, och något jag lätt kommer minnas så länge jag lever. Utan tvekan. Den där mjuka smaken följt av den mustiga köttsmaken… Mums!”

Vi har inte gjort sådär speciellt mycket dom senaste dagarna, och därför har jag inte heller lämnat några avtryck här heller. Jag har försökt jämna ut min T-shirtbränna så gott jag kunnat, vilket i sin tur gjort att jag idag är hummer-röd över hela kroppen och utstrålar värme som ett nyligen exploderat Tjernobyl. Dessutom har jag missat en bit eftersom solen stått snett båda dagarna jag solat, men om jag inte berättar det så kanske ingen märker?

Idag har vi i alla fall gjort nåt vettigt, vi har besökt Japans största mässa för självpublicerade serietidningar. Låter kanske tråkigt, men mässan besöks av ungefär 500 000 personer varje gång den hålls. Det är en halv miljon personer det, spritt över tre dagar…

Och nog var det mycket folk. ÖVERALLT var det såhär mycket folk, och ytan mässan tog upp måste ha varit några tiotal fotbollsplaner minst. Folket var sen överallt och det var som om japanerna ställt ut statister som delat upp sig precis lagomt över hela området. Det var fullt överallt, men aldrig någonsin så blev det stående köer utan allt rullade på i sakta takt hela tiden.

Jag förstår annars inte hur man kan sälja såhär mycket serietidningar under några dagar. Läste nånstans att det är över 10 000 personer som säljer sina verk här och tydligen ska guideboken för stället vara lika tjock som en telefonkatalog. Helt sjukt, men ändå rätt intressant. Dom flesta böckerna är så kallade d?jinshi”, självpublicerade verk som i dom flesta fallen aldrig går vidare och tycks i några större upplagor. Har man därför tur att få tag i ett exemplar av ”rätt” bok så kan man sälja den vidare för mellan 10 och 100 gånger värdet på Ebay om något år.

Då jag själv är snudd på ekonomiskt oberoende så kände jag att en investering i den japanska serietidningsbusinessen inte riktigt var värd mödan och skippade därför att inhandla några verk.

Folk överallt, men aldrig problem med att ta sig nånstans. Vi gick runt hela området och kollade i alla 12 hallarna, men aldrig var det något problem med att gå dit man ville. Japanarna kan verkligen det här med tysk ordning och reda.

Själva mässan i sig var väl sådär lagom intressant, men min personliga favoritdel var cosplay-området utanför hallarna. Där stod hundratals personer som var utklädda till sina favoritfigurer uppställda och posade glatt för alla som ville ta bilder. Att det var 35 grader varmt och sol ute var det ingen cosplayare som brydde sig i, alla ställde upp direkt man frågade om man fick ta en bild.

Men en stor del av cosplayandet i Japan verkar handla om tjejer. Unga tjejer. Småflickorna stod överallt och försökte alla överträffa varandra i minimalism när det kom till kläder. Dom fula gubbarna stod överallt och njöt i fulla drag av att kunna knäppa kort på småflickor i utstyrslar som knappt täckte någonting alls…

Noterbart är att säkert 85-90% av alla utklädda på mässan var utklädda till tjejer. Det innebar även att vi fick se både en och tre kvinnor med adamsäpplen…

Min personliga favorit. Nanoha Takamachi heter figuren hon gestaltar och jag köpte faktiskt några figurer av henne för någon dag sedan när vi var i Akihabara.

Magnus Uggla – Fula gubbar.mp3

Vissa av tjejerna hade i alla fall eleganta kläder på sig, även om varken jag eller Johannes knappt kände igen en enda karaktär…

Musse Pigg och Sub Zeros flickvän?

En av dom mer imponerande dräkterna. Förstår inte hur han orkade stå i värmen med den där på sig dock…

En tjej (!) utklädd till Link från Zelda-spelen. Hade hon haft ett svärd hade det lätt varit den ballaste dräkten på mässan.

Comiket kanske är någonting vettigt för alla som är insatta, men att som västlänning komma dit och tro att man ska förstå minsta lilla visade sig vara lite väl naivt. Kul att ha varit där, men inget förutom cosplayarna gjorde det värt att åka dit. Men så är jag inte en anime-nörd heller…

Comiket får två och en halv pilbågar av fem i betyg.
”