Kausti.com - Michael Kaustinens samlade livsverk

Under tiden jag backpackade runt i Asien så lyssnade jag rätt mycket på låten ovan. Den är väl helt okej som låt bara sådär, men det som fastnade hos mig var en mening som dyker upp mitt i låten. Meningen i fråga lyder We can't spend our life waiting to live” och är egentligen sådär megadjup att man skulle kunna analysera sönder den i evigheter. Men vi skippar det.
En dag under resan så sammanföll låten plötsligt med ett email. Ett email från en kompis vid namn Kenneth som frågande undrade om jag letar jobb just nu eller inte. Egentligen var jag ju på jakt efter någonting bättre, vem är inte det, men samtidigt så var jag på semester i en månad till på andra sidan jorden. Så jag tackade nej, och tänkte inte mycket mer på det.

Sen gick det en månad och jag strösökte väl lite jobb sådär, men ingenting av intresse dök upp. Då blev jag än en gång kontaktad av samma Kenneth med samma fråga, eftersom dom ännu inte hittat nån som passade för rollen ännu. En månad och några Skype-intervjuer senare med en fransman vid namn Orkun hade jag plötsligt ett jobberbjudande…
Men till en början var jag inte speciellt intresserad när det i slutet av intervjuerna visade sig att jobbet skulle innebära en massa säljande. Så jag tackade nej med motiveringen att jobbrollen inte passade mig, samt att lönen var för låg.

Då blev fransmannen förnärmad och ringde upp mig igen. Antingen så ljög han för mig, eller så hade jag missförstått honom från första början, men efter att jag haft det där samtalet med honom den 24:e september kändes allt plötsligt mycket bättre. Rollbeskrivningen lät bättre, han höjde lönen med några procent och han erbjöd mig en flytthjälpsbonus på en summa som nästan motsvarar 2 IBM-månadslöner.
Ändå kände jag mig tveksam – att lämna den trygga tillvaron i Dublin kändes främmande och rent utsagt skitläskigt. Men när jag sen började tänka efter så trivs jag väl visserligen här, och jag har dom bästa vännerna man kan tänka sig, men mitt jobb motiverar mig inte längre. Hur jobbigt det än känns är det dags att växa upp på riktigt nu.

Skiter det sig och jobbet visar sig vara en katastrof så kan jag alltid börja plugga igen, eller så får jag väl börja jobba som webbutvecklare istället. Lösningarna är många, det eventuella problemet existerar inte ens ännu. Det är dags nu, och det är med en tår i ögat jag säger det, men den 26:e oktober lämnar jag Irland för att söka jobblyckan i Stockholm. Allt annat har jag egentligen här, men samtidigt måste man få jaga sina drömmar även om livet för tillfället är sådär svenssonbekvämt som det blivit här…
”

The Script – The man who can’t be moved

En epok når imorgon sitt slut. I snart två år har du varit mitt skydd mot omvärlden och det suger att säga det, men det är dags att gå vidare i livet. I oktober 2010 flyttade jag in på Waterville Row, och för en vecka sedan flyttade jag slutligen ut. Ingenting varar förevigt, inte ens ett hyreskontrakt.
Det har varit en fantastisk tid, och det var med en tår i ögat som jag sade hej då när jag stängde dörren för sista gången tidigare ikväll. Vi har delat så många minnen och vänner, och jag tänkte återge några små favoriter:

Isoleringen var redan katastrof i lägenheten, och när man då sov på en tunn madrass på vardagsrumsgolvet så blev det stundtals rätt kallt. Stora fönster, som alla var lika täta som plastfolie, gjorde boendesituationen en aning prekär vid vissa tillfällen. När sen värmepumpen gick sönder där strax före julen 2011 så fanns det inget mer att göra än att slänga på sig bergsbestigarjackan och dra täcket över huvudet för att inte frysa ihjäl.

Bra mat och underhållning har du även bjudit på. TVn var lägenhetens absolut bästa investering, och med hjälp av några hamburgare eller lite sushi så var varje kväll snudd på fulländad.

Om TVn var lägenhetens höjdpunkt så var då kylskåpet lågvattenmärket i densamma. Mögel, muterade djurarter och annat har alla passerat det där undre facket, och det är skrämmande hur äcklig en kyl blir så fort tre unga män blir ansvariga för städandet…

Du har även varit med mig genom två födelsedagar också, nu senast den 26:e i ordningen.

Julaftonsfiranden på Irland blir annars inte riktigt samma sak som i Sverige, men jag får då säga att du klarade av även det med bravur. Lite sällskap, lite köttbullar och lite annat gör även den snötommaste julaftonen till en helt okej tillställning.

Vi avslutar det här lite sorliga inlägget med min personliga favoritbild från lägenheten: det silvertejpade larmet.
På många sätt beskriver den här bilden på pricken hur livet i lägenheten där sett ut. Trots att saker och ting inte fungerat mellan oss så har vi kunnat lappa ihop livet och låta det rulla vidare utan större bekymmer. Så länge man har trevliga rumskompisar så löser sig allt. Don't stop silvertejping” som Journey en gång sjöng.

Nu ska jag försöka förbereda mig för nästa del i livet. Vad som komma skall har jag ingen aning om, och jag vet idag inte ens vad jag gör om två månader. Det är lite spännande, men samtidigt är det alltid svårt att ta farväl av någonting man varit så nära så länge. Farväl min vän, det har varit en oförglömlig tid…
”