• Resor

    Marsipanpotatis, FUCKOFF-vodka och kloningsdrömmar


    Berlin. Staden som vunnit så många svenskars hjärtan har även vunnit mitt. Tredje gången jag är här nu och jag vet inte ens riktigt hur det gått till att det redan blivit tre gånger på fem år. Men men, jag är här nu och ingen bryr sig i personliga mysterier så vi tar en sammanfattning av dagen.

    Piiiip. Klockan är 06:00 och alarmet går. Öööööööörn, och plötsligt är vi på Arlanda. Swoooooooooosh och vi landar i Berlin.


    Resan gick väl så bra som den nånsin kan göra. Jag sov som vanligt 98% av tiden och kände mig lika pigg som en paralyserad kamel när jag klev av planet. Allt var som vanligt och jag känner mig ännu äldre nu än senast jag var ute och flög.
    Hotellet ligger fyra minuters gångväg från Alexanderplatz och rummet var fräscht och vad man förväntade sig.


    Utsikten däremot dominerade stort med en felfri utsikt över TV-tornet! Rummet var nästan exakt som på bilden på hotels.com

    och bara det är väl en skräll i sig.

    Vi bor ju några minuter från Alexanderplatz, men på dom få minuterna så hinner man dock gå förbi en gammal kär kompis från Irland. Där kallas hon Pennys, i resten av Europa går hon under namnet Primark. En klädbutik med snorbilliga kläder (skjortor för 8 euro, tröjor för 10!) som kanske inte håller Hugo Boss-kvalitet men för priset så är det som ser snyggt ut ett riktigt kap. Och det finns en hel del schyssta grejer där.


    Eller vad sägs om dom här pommes- och hamburgarkalsongerna? Tre par för 8 euro! Fanns dock tyvärr inte i min storlek, annars hade jag lätt köpt 8 par.
    Det fanns även en massa sjukt roliga jultröjor i olika former, bland annat en med jultomtens renar på och inbyggda blinkande lampor. Och onepieces i form av Stålmannen, Captain America, Batman och en banan (!). Det ryckte kraftigt i köptarmen, men då jetlaggen gjorde sig påmind så blev det inget av det. Däremot en övertröja och två skjortor, ett par värmesockor (jag fryser jämt om fötterna!) och några julklappar.


    Efter Primark tog vi sen sikte på Dolores, ett amerikanskmexikanskt ställe som serverade burritos. Recensionerna på Tripadvisor var lysande, maten likaså.


    Marlene var dock inte lika lysande när hon djupt koncentrerad försökte lista ut vilken av colaflaskorna som hade minst läsk kvar i sig :i


    Sen blev det lite annan julshopping, och jag blev duktigt imponerad av den här Red Bull-inspirerade snöbacken som hade byggts upp på Potsdamer Platz. Tydligen nåt jippo för den nya Pingvinerna från Madagascar-filmerna”-filmen. Kul idé var det i alla fall. Något som även trehundrafemtiosjutusen andra människor tyckte. Trehundrafemtiosjutusen människor som även tyckte det var kul att köa till aktiviteten.

    Marlene var inte lika sugen och släpade därför en gråtande Kausti bort från backen och in i närmsta shoppingcentrum istället. Buu för Marlene!


    På vägen in fick vi syn på ”helfriterad fisk i macka”-mackan, något som för stunden fick mig att sluta gråta och bli helt hänförd av hur konstigt det såg ut. Ett kort senare fortsatte jag storgråtandet.


    Dom hade däremot en massa roliga saker som såldes i stånden ute på julmarknaden vid Potsdamer Platz. Här ser ni potatisformade marsipanklumpar som passande nog hette just Marzipankartoffel. Varför just i form av en potatis kan man fråga sig, men samtidigt var den ju gjord av marsipan så då finns det inte längre någon anledning att ifrågasätta varför. Allt blir bättre av marsipan! Ska prova marsipanpotatispotatismos nångång, det måste ju vara awesome!


    Dom sålde även schneeballen. Verkade vara nån slags bakverk och visade sen sig när jag googlade att den är gjord av mjöl, ägg, smör, socker, grädde och plommonsnaps. Wtf?


    Konstigheterna fortsatte sen med chokladgodis i form av allt möjligt. Vad sägs om en nyckelformad chokladgodis? En chokladbit formad som en skiftnyckel? Hästsko? En bil? Eller som på bilden en fucking kamera! Seriöst, jag kan inte ens rita en streckgubbe och folk skapar chokladgodiskameror. Vad gör jag med mitt liv egentligen?…


    Coola leksaker är alltid roligt! Jag minns att jag ångrade så hårt att jag inte köpte ett Angry Birds-brädspel när jag var i Asien. Nu hittade jag ett Angry Birds Starwars-spel idag. Och jag köpte inte det heller. Prutt också. Kommer ångra mig. Jag vet det. Buuu för Kausti.


    Har annars märkt att den tyska strukturen som man alltid trott funnits där verkar börja krackelera. Första tecknet på detta har funnits rakt framför mig men utan att jag kunnat sätta fingret på det tidigare. Övergångsställenas gröna gubbar är alldeles för snabba på att slå om till rött, och dom gör det även utan förvarning. Man hinner nästan aldrig över hela vägbanan innan gubben slår om till rött, och färgen går på en millisekund från grönt till rött också. Så man riskerar ju att dö i den här stan om man är lite äldre och går med rullator. Något jag mest troligt kommer göra om 5 år om min kropp fortsätter vara såhär stel…

    Inte okej nåt av dom!


    Tonårskausti gillade starkt den übertöntiga tyska vodkaflaskan som fanns att köpa i matvarubutiken i ett av shoppingcentrumen. Hur ballt är inte FUCKOFF Vodka med sloganen ”provocerar tyskar sen 2012”? Inte alls? Inte alls…


    Tyskar alltså. Om FUCKOFF-vodkan var ball (jaja, den var inte ball. Okeeeeej jag fattar) så… alltså… vad ska man säga? Ketchup-chips!? Jag är mållös. Vad kommer härnäst? Chokladsås med Kalles kaviar?


    Den här butiken var annars rätt ball. Den hette 3D Your Body och såg ut som nån slags futuristisk bioupplevelse innan jag insåg vad det var: en butik där man kan 3D-skriva ut figurer av sig själv! 3D-skriva. Kan man säga så? Tredeskriva? Trede-skriva? Oklart.


    Själva upplägget och konceptet som butiken hade var rätt fräscht och kändes väldigt ”framtid”, och figurerna var inte så illa pinkade faktiskt. Mitt ego var lite småsuget på att få en till klon av mig själv i figurform, men problemet är att det är så jäkla dyrt idag. Vem lägger 500 spänn för en 7 cm hög figur, eller 3000 spänn för en 25 cm sådan?
    Däremot kan jag tänka mig att när priserna gått ner så kan det vara en kul grej att ha. Fotoautomater där man kan skriva ut sig själv, Marlene kom på att t.ex. skolfotograferna skulle kunna sälja klassfoton i 3D osv.

    Det finns många möjligheter, men vi är inte där riktigt än.


    Hehe. Hehehe. Ehehehehehehehe.


    Kvällen avslutades i den nya övertröjan jag köpte på sOliver (jo, det heter sOliver) samt skjortan från Primark och jag måste säga att herre gud vilken stilig snubbe som står där. Damen bredvid roade sig med att försöka få sitt hår att stå upp med hjälp av hårblåsen och jag känner att livet bra gärna får fortsätta rulla på såhär. För jag trivs så sjukt bra med allt just nu, och än bättre lär det bli efter nyår!

  • Eurotrip 2014

    Berlin till Krakow – en omotiverad bilkö på två timmar, en självmordsbenägen Andreis och världens kanske fräschaste lägenhet


    Polen bjuder på misärvägar i klassisk Sovjet-stil, två timmars bilkö mitt på motorvägen (helt utan anledning…), bilar som håller på att explodera (se bilden!) framför oss och ett regnväder som får valfritt vattenfall att se ut som en liten fjollig blomspruta. Och detta efter att vi bara varit i landet i några timmar.

    Men vi tar det från början. Vi lämnade Berlin efter att ha käkat lunch och krånglade oss efter en kortare felkörning tillslut ut ur världens bästa Berlin och ut på autobahn. Tysklands vägar är ändå inte såpass bra som jag drömt om, men när den där lilla vita skylten med endast tre gråa streck visar sig så hugger det ändå till lite i högerfoten. Den står nämligen för här slutar alla hastighetsgränser och allt sunt förnuft att gälla, så kör bara kör!”. Tror jag i alla fall…

    Lite småsnopet var det dock när jag mosade ner gaspedalen i botten (på ett sätt som t.o.m. herr Pepe i Real Madrid skulle varit stolt över) och våran brun-fula Volvo visade sig vara strypt vid 200 km/h.
    Men visst, det är omänskligt att köra sådär fort på en tvåfilig väg, och fartblindheten blir sen också helt obskyr. När man går från 170 km/h ner till 100 så känns det som om man kör i 30 km/h typ.


    Sen kom gränsen… Polen hälsade oss välkomna med en riktig misär-gränskontroll som bestod av ingenting, grå betong, mörka moln och en väg som beskrevs av Mats som ”det går inte ens att göra en sån här dålig väg även om man försöker. Tro mig, jag har jobbat som asfaltsläggare och jag försökte verkligen alltid göra mitt sämsta men inte ens då lyckades jag komma i närheten av detta”.

    Och det var verkligen så sjukt illa. Nånstans mellan fem och tio av dom första milen i Polen bestod av en vägbana som innehöll fler gupp än vad resten av Europas vägar gör tillsammans. Det var dom att sitta i en dålig tvättmaskin när vi sakta rullade fram där.
    Och hur tror ni dom löst vägproblemen? Inte genom att fixa vägarna inte. Nej, istället har man satt upp olika hastighetsskyltar som gör att man får växla hastighet mellan 60, 90, 80 och 40 km/h femtiofem gånger oftare än vad jag nynnat på Rebecca Blacks monsterhit Friday under resan.


    Som om inte misären var nog där så började det sen megaregna. Tänk er att ni står i duschen och att duschen råkar ligga mitt under mittpunkten av Atlanten. Sen rasar taket på duschen plötsligt in och du får hela Atlantens vattenmassa över dig.
    Nåja, så mycket kanske det inte riktigt regnade – men det var inte långt ifrån!


    Molnen på himlen såg sen ut som någonting från Mordor i Sagan om Ringen, och jag tror minsann att Sauron är polack. Hans okända kusin Sauronski kanske? Nån dåre hade i alla fall spärrat av motorvägen helt plötsligt. Tre filer blev en fil samtidigt son trafiken behövde mer än alla tre. Så vi fick glatt vänta i kön på motorvägen i t-v-å timmar. På motorvägen!

    Avgå Sauronski!


    Men jodå, när man trodde att semestern inte kunde bli värre så visar Polen att dom minsann kan leverera än mer misär. Visserligen kostade middagen på McDonalds blott 40 kronor för en Big Mac-meny men när vi sen begett oss ut på motorvägen igen så började varningsblinkersarna och bilköerna snart uppenbara sig än en gång. Den här gången visade det sig att en av Anna Odells okända polska kusin Andreis Odellski tydligen genomförde en egen Konstfackski installationski och hotade att hoppa från en av broarna längs vägen. Polisen agerade dock mycket imponerande genom att dirigera om trafiken så vi kunde snart rulla vidare.

    Nu hade vi dock byggt upp vårat karmaförråd såpass att någon däruppe kände att hans karmakreditskuld till oss nått nivåer som inte ens den amerikanska statsskulden har gjort. Som tack för våran tålmodighet med galningar, vägarbeten och annat elände så belönades vi plötsligt med jackpotten.


    Vi hade nämligen bokat en lägenhet i Krakow innan vi lämnade Berlin. Old City Apartments heter företaget och dom hyrde ut vad som såg ut att vara en helt okej lägenhet för ungefär 1000 kronor per natt. Då ingick kök, två sovrum med dubbelsängar, två badrum och allt var inrett på ett sätt som jag t.o.m. tror att min käre mor (världens bästa mor) skulle uppskatta. Lägenheten var döpt till Black & White” och det var exakt vad det bjöds på. Och oj vad det bjöds. Vardagsrummet var tokfräscht.


    Köket var ännu fräschare.


    Trappen var creme fraische.


    Och mitt och Marlenes sovrum var helt magiskt! Vi har t.o.m. en egen stjärnhimmel! Allt detta för 250 kronor per person och natt. Och då har ni ändå inte sett någon bild på dom tokfräscha badrummen eller Sara och Mats sovrum.

    Jag älskar Krakow. Allt elände Polen bjudit på är glömt. Genomsnittslönen här ligger förövrigt på strax under 10 000 kronor före skatt, så man blir lite sugen på att ta reda på vad en lägenhet här kostar… Men bara nästan.”