Okej, dag två i Venedig är avklarad och vi ska konstatera en sak: Venedig är en endagars-stad. Venedig är fantastiskt om man är där en kort stund, är man där en sekund längre än så blir staden en turistfälla med kanaler, en miljard japanska turister och överdrivna priser på undermålig italiensk mat.
Jag vill inte skjuta ner staden efter den fantastiska förstadagen här så jag nöjer mig med att konstatera att vi lämnat Venedig bakom oss för att åter bege oss till Verona. Det blev Verona igen mest för att jag har ett djupgående hat mot Milano efter det senaste besöket, så istället för att besöka ett ställe jag avskyr så bestämde vi oss för att stanna på vägen istället.
Vi har mest kikat runt lite i staden, ätit, druckit och överlag tagit det lugnt. Värt att nämna är dock att Verona helt klart har ändrat sin kommunlogga efter Sveriges U21-succé mot Portugal. Mycket vackert och jag ger den absolut tre av tre tre kronor i betyg.
Men igår tog vi oss friheten att testa vår lilla Toyota Yago på en resa den sent ska glömma. Vi besökte en bergskedja 15 mil norr om Verona som heter Dolomiterna. Jag vet inte om det tekniskt sett är en del av alperna eller inte, men ni är inte här för någon slags geografilektion så jag konstaterar härmed att det är oviktig information att ta reda på.
Vägen dit var som vanligt motorväg och vi susade fram längs i 130 kilometer i timmen samtidigt som musiken skrålade ur dom, något burkiga, högtalarna. Jo, vi får faktiskt upp bilen i motorvägshastigheter nu för tiden. Det tar bara en sisådär 3 kilometers acceleration och medvind för att den ska nå dit.
Efter 10-15 mil hade vi sen passerat Bolzano och kunde börja vår stigning mot höge höjder. Här har vi en vacker bild över nån liten by i nån dal som togs när vi kört totalt fel och hamnat på fel kulle. Varsågoda för den, jag skyller förövrigt felåkningen på Marlene som vanligt. Hon är faktiskt förvånansvärt duktig på det där med att välja fel väg. Inte för att jag är ett dugg bättre, men det är intressant att se hur hon i pressade situationer slänger ur sig ett ”Ditåt!” utan att ha någon som helst koll på vart vi ska 
Bilkörningen här är ju som sagt kaos, så man måste hålla koll åt alla håll hela tiden samtidigt som man kör, så det blir automatiskt så att Marlene får ta en del av vägskyltsläsandet. Någonting hon gör med den äran största delen av tiden, men i situationer där hon inte riktigt är med på att jag behöver hjälp så uppstår det här ”Jag är säker på vart vi ska, fastän jag inte har en aning”-scenariot. Hon låter stensäker, och jag har fullt upp med att fäkta bort dårar i Fiat-bilar så jag litar helt på hennes omdöme. Då hamnar man ibland på en kulle med vacker utsikt över en okänd by
Men så efter ett tag svängde vi av motorvägen, betalade våra 13 euro i vägavgift och svängde in på väg SS121 istället. Där började vi så sakterliga krypa uppåt, men efter en kvart så stötte vi på den här lastbilen… Det lutade här, och det lutade verkligen otroligt mycket. Lastbilen höll stundtals blotta 10 km/h och det fanns noll möjligheter till omkörningar i ett bra tag när vi låg därefter. Slutligen släppte han förbi oss, men jag undrar om han ens kom fram eller om han fick soppatorsk innan det att han var framme.
Våran lilla Aygo fungerar helt okej i stadskörning. Kopplingen är efterbliven och bilen känns ungefär lika robust och välbyggd som en konservburk. Men den funkar ändå och tar oss framåt. Men den har en motor vars kapacitet i hästkrafter mätt består av ungefär en skruttig gammal grinig häst som saknar ett ben. Den är slö så in i bomben, och när vi nu hamnade i uppförsbackar som skulle påfresta även en vettig bil så fick vi problem. Inte såpass att vi fick ge upp, utan det var ännu värre. Vi kunde ta oss uppåt, men acceleration var knappt att tänka på och bilen höll hela tiden hoppet om att få se dom vackra vyerna precis sådär lagom mycket vid liv att man valde att fortsätta. Likt en oas i öknen visade hastighetsmätaren stundtals hela 50 km/h och vi blev omkörda av fler Audis i dom där backarna än antalet vallöften Stefan Löfven har brutit under sin tid som statsminister. Så vi gjorde precis vad Löfven gör, vi kämpade vidare trots bättre vetande.
Och vi kom att klättra högre och högre upp innan en massa byar, som mer liknade Österrike än Italien, plötsligt uppenbarade sig. I bakgrunden kunde man sen ana Dolomiterna och man kände att dom 20 milen vi hittills åkt började kännas värda tiden det tagit.
Vi hade nu anlänt till Sydtyrolen. Det är ett område som, om jag förstått det rätt, tidigare hört till Österrike och stället kändes definitivt mer som schnitzel än tagliatelle. Läste lite kort om stället på Wikipedia och tydligen är området lite speciellt, har nåt slags självstyre och 95% av alla skattepengar går till området samtidigt som endast 5% av dessa går till centralregeringen.
Vi stannade sen för att ta några bilder, och herre gud vad vackert det var med Dolomiterna såpass nära som man ändå var. Vi valde att ta vägen via Alto Badia-passet och sen bort till Passo Falzarego vilket gjorde att man åkte precis jäms med Dolomiterna i säkert 10 mil. Hastigheterna låg kring 50 km/h mest hela tiden så det tog ett ganska bra tag att avverka streckan, och när vi väl gjort det skulle vi åka halva vägen tillbaka igen för att komma ut på motorvägen och ta oss ner mot Verona igen.
Obligatorisk kisspaus. Kan vara vackraste kiss-utsikten jag någonsin haft. För tyvärr ingen statistik över det dock, så det är tyvärr inte bekräftat ”Finaste stället Kausti kissat på” till hundra procent.
Och ju högre upp vi kom desto finare blev det. Solen sken likt en vacker Parmesan-ost på himmelen och temperaturen nådde stundtals över 40 grader under dagen. Magiskt, helt magiskt.
Och Aygon den kämpade. Kämpade och kämpade. Motorn slukade i sig bensin i samma takt som en tjockis slänger i sig Big Macs, men vad gjorde det när livet var fantastiskt?
Landskapet i sig liknade nån slags blandning mellan Irland och hur jag inbillar mig att Nya Zeeland ser ut. Den irländska supergröna växtligheten blandades med actionfyllda nya zeeländsk-liknande landskapsbilder likt pesto blandas med pasta för att sammansvetsas i en njutsam upplevelse.
Jag tror dock inte att Dolomiterna riktigt räknas till Alperna. Jag provade att joddla lite, även om det kanske mer lät lite som Håkan i Sunes sommar, men fick inget eko alls. Därav drar jag slutsatsen att vi ännu inte kan ha befunnit oss i alperna, för man har ju sett på TV att det alltid ekar om man joddlar i den bergskedjan.
Oavsett eko eller ej så var livet i alla fall strålande. Alta Badia-passet var superbt vackert och det går inte att fånga i bilder hur storslaget det var. Eventuellt får man en liten förståelse om man klickar på bilden och förstorar den, men räcker ändå inte på långa vägar till.
Om ni någonsin har vägarna förbi norra Italien så se till att besöka Alta Badia. Det är värt det.
Men vägarna… Vi hade nu nått ungefär 1600 meter över havet och vägarna slingrade sig rätt rejält vid det här laget. I Sverige hade det varit 50 km/h som gällde, och det hade setts som ”i farligaste laget”, här var det 70 km/h som gällde och alla verkade se det som ”minst 70 km/h”. Dom är fortfarande helt efterblivna på att köra bil här, och vi har sett fler trafikolyckor på vägarna under tre veckor i Italien än vad jag gjort totalt i Sverige under dom senaste 10 åren. Vi har sett 5-6 stycken olika olyckor med bilar som ligger på sidan, ambulanser som plockar upp folk med mera och jag kan inte låta bli att njuta lite innerst inne när jag ser det. För att för varje sån där olycka man ser blir man omkörd på insidan av 10 italienare i filer som inte existerar, man blir trängd på motorvägen och man får dela enfiliga vägar med en till bil som tycker att filen minsann är bred nog för två bilar. Det är skönt att få bekräftat att om man kör passivt, håller hastighetsgränserna (eller ligger lite över) och bara kör ”svenskt” så gör man rätt. Det hjälper när det ligger en idiot i en Land Rover tre meter bakom på 130-vägen när man ligger i 140 och kör, trots att det inte går att köra fortare eller flytta sig eftersom båda filerna framför en är upptagna av andra sopor som tycker att det är kul att köra sida vid sida.
Linbanor bjöd bergen på också.
Och utsikten. Vem skulle inte vilja ha en sommarstuga på ett ställe som detta?
När vi sen åkte lite längre kom vi till nästa ställe som är värt att nämnas. Jag vet inte vad det heter, jag vet knappt var det ligger så här i efterhand men herre gud vad några uppstickande berg kan göra mycket.
Nu ska jag vara ärlig och säga att jag inte är mycket av en fotograf. Jag kan slå på en kamera, jag kan rikta den mot saker och jag kan klicka på en ”ta bild”-knapp. Men vitbalanser, ISO, bländartal, slutartid och allt vad det heter har jag verkligen ingen som helst koll på. Men efter inbrottet köpte jag och Marlene en digital systemkamera tillsammans, en Panasonic Lumix DMC-GM1. Och det här är verkligen första gången som jag kan börja känna att ”Oj, dom här bilderna ger verkligen verkligheten någon slags rättvisa”. Med mobilkameror och andra digitalkameror vi provat har man helt missat poängen med riktigt mäktiga saker, men den här kameran fungerar faktiskt jättebra att fånga storheten i större miljöer.
Som det här. Tittar man på bilden kanske man tänker ”Wow”, men om ni klickar på bilden ovan och förstorar den så får man faktiskt en hyfsad upplevelse av hur enorma dom här bergen faktiskt var.
Obligatorisk selfie i bergen. Yolo.
Det var annars förvånansvärt kallt däruppe. Nere på marken var det närmare 35-40 grader i solen men häruppe nådde temperaturen stundtals ner under 20-gradersstrecket. Lägger man sen till vinden så var det faktiskt rätt friskt däruppe. Marlene, med sitt delvis norska blod, njöt så klart av det hela.
Nästa gång hon säger ”Jag älskar snö!” ska jag visa henne den här bilden där hon står och fryser i 20 plusgrader
Som vi alla lärt oss av uttrycket ”Upp som en sol, ner som en pannkaka” måste allt som åker upp förr eller senare komma ner. Så även vi och våran bil (man kanske borde skriva ”bil” istället med tanke på hur klen den är?). Och som ni ser leder vägen inte raka vägen ner, utan det slingrade sig och slingrade sig.
Detta gjorde att man var tvungen att, i ungefär 1-1,5 timme i sträck, bromsa mest hela tiden. Någonting som våran Aygo inte var helt supernöjd med. Efter en dryg halvtimme med konstant bromsande så började det då lukta bränt om våran lilla Aygo och en smärre panik uppstod.
Så vi stannade till och man kunde då känna en klar lukt av vad som luktade som bränt gummi blandat med metall ungefär. För att undersöka hur våran lilla silverpil mådde tog jag en vattenflaska och kastade lite vatten på bromsarna och det fräste något djävulskt om bromsskivorna. Inte helt optimalt, så jag kände att det nog var bäst att motorbromsa oss resten av vägen ner.
Väl nere så var vi sen tvungna att tanka. Då Italiens bensinstationer är helt efterblivna finns det ungefär 12 olika sätt att tanka och betala och varenda bensinstation verkar skilja sig åt. Många tar inte kort med chip, vissa tar Amex, andra tar inte Amex/kort med chip och har ingen anställd. Sen har dom två olika sorters pumpar, dels ”gör det själv” (eller normala pumpar som vi kallar det i Sverige) samt pumpar där man parkerar så tankar någon åt dig. Det kostar då nån krona extra per liter för den servicen…
Den här bensinstationen tog inte kort ute utan man var tvungen att tanka och sen gå in för att betala. Väl inne där frågade kassören mig vart jag var ifrån, vad vi gjorde i Italien osv och sen rekommenderade han att vi skulle ta vägen förbi Gardasjön på vägen hem eftersom ”det bara är en kort omväg och väldigt vackert på kvällen”. Så vi tog vägen förbi där, och efter att olagligt ha parkerat vid sidan av vägen gick vi ut fick se en hyfsad vy över sjön.
Obligatorisk paus med vacker kiss-utsikt.
Intressant är förövrigt att bilderna som Marlene tagit under resan kan sammanfattas i några få kategorier. Dels har vi ”Hihi, Kausti står med ryggen emot och kissar med anakondan i handen. Måste ta en bild”, sen har vi ”Oj, ett vackert landskap. Jag måste ta en sned och suddig bild!” eller varför inte ”Kausti ligger på hotellrummet, bäst att jag tar en suddig bild på honom där”. En vettig kamera kan inte rädda upp vilken galenskap som helst tydligen
Vi var annars rätt trötta efter vår långa resa. Vi körde nog konstant i närmare 8 timmar vilket gjorde att man var rätt trött under tiden vi gled fram i mesiga 50 km/h längs vägarna som ringlade fram bredvid sjön.
Totalt blev det en monstruös dagsutflykt på dryga 55 mil och en klättring från noll till 2200 meter över havet och ner igen. En av dom bättre dagsutflykterna vi tagit under semestern, och en av dom bättre dagsutflykterna jag gjort i mitt liv. Rekommenderar absolut er som hyr bil i Italien och är i krokarna att ni besöker Dolomiterna. Riktigt vackert och verkligen en upplevelse. Men kör för fabian inte en Toyota Yago, då kan ni lika väl stanna hemma
