Kausti.com

Vårt hotellrum är än mörkare än självaste midvinternatten, någonting som ledde till akut sovkoma imorse. Jag var så makalöst trött att jag trodde jag blivit förlamad i både hjärna och kropp. Men tillslut så kom vi i alla fall upp. Vi begav oss ut i jakt på frukost och sprang på dessa vackra dörrhantag på en bar i närheten av hotellet. Väldans ryskt och mycket… intressant.

Efter att ha mumsat i oss några bovetepannkakor fyllda med ost och skinka så begav vi oss sen mot dagens första mål: Kosmonautmuseet!

Monumentet utanför museet är dedikerat till ”rymdutforskning” enligt dess Wikipedia-sida, något som känns en aning… ointressant. Men ballt, och sådär charmigt maffigt och sovjetiskt, är det i alla fall.

Inträdet kostade 250 rubel (25 kronor), fotograferingstillståndet 15 kronor och ljudguiden typ 23 kronor per person.

Min första tanke var att stället påminde om något ställe från Austin Powers, men dom har nog även tagit lite influenser från Bond-rullen Dr. No

nu när jag tänker på det.

Men det bjöds på en massa balla saker, rymddräkter…

… gamla satelliter…

… foton på alla kosmonauter som någonsin varit uppe i rymden och en massa mer.

Dom hade även en verktygslåda som var av den typen som kosmonauterna brukade använda. Sug på den du Martin Timell! Skulle allt vilja se dig krypa omkring utanpå en rymdfärja ute i rymden och bygga en soffmöbel till dess uteplats.

En klassisk rymd-bajamaja. Tydligen stoppar man ettan i tratten och tvåan placeras på det större hålet. Sen antar jag att det är nån slags sugfunktion som sen sköter uppsamlandet av resultatet eftersom det ju inte finns någon gravitation ute i rymden, någonting som gör att saker du trycker ur dig fortsätter i den riktningen du skeppar iväg det. Inte så najs att sitta och läsa senaste Golf Digest på rymdfärjan när en bajskotte susar förbi framför ögonen på dig inte…

Intressant nog innebär avsaknaden av gravitation att man inte heller vet vad som är upp och vad som är ner. Så man kan sova stående, upp- och ner eller hur som helst i rymdfärjan. Här ser ni det stående exemplet, men alla andra sätt fungerar som sagt bra dom med. Glöm inte att spänna fast dig om du nånsin ska sova sådär ute i rymden, annars riskerar du att börja sväva i sömnen – och sånt vill man inte vara med om!

Det var dock lite svårt att förstå vissa delar av utställningen eftersom bara delar av den var översatt till engelska. Men grejerna var makalöst balla ändå!

En grej som jag gillade var att det fanns miniatyrer av många grejer, se den lilla blå saken framför satelliten här. Den var till för dom blinda som då kan känna på sakerna och förstå vad det är dom tittar på. Mycket bra initiativ där Putin!

Kosmonautmuseet får fyra av fem starka sovjetiska comrade i betyg. Tummen upp!

Efter Kosmonautmuseet begav vi oss till den stora loppmarknaden utanför stan, men det var rätt öken där idag så vi siktar på att åka dit imorgon igen. Det enda som är värt att notera där är väl den här statyn. Det och att dom säljer öl för typ 2 kronor per styck i matvarubutikerna. Vodkan är även den snorbillig. Undra på att Ryssland är topp 4 av världens länder när det gäller att dricka sprit, endast slaget av några andra gamla Sovjet-länder.

Vi tog även en sväng förbi Arbat Street, som är en slags blandning mellan turistiga Västerlånggatan i Stockholm och onödigt breda O’connell Street i Dublin. Husen var dock riktigt vackra, men överlag är Arbat Street någoting man egentligen kan skippa om man är här.

Intressant kuriosa: alla större kedjor har anpassat sig till det lokala alfabetet och heter saker såsom ovanstående. T.o.m. IKEA heter ИКЕА här.

Marlene står förövrigt med tandborsten i munnen här bredvid och hälsar. ”Tja tja bloggen!”.

Moving on…

Helt slutkörda så tog vi sen sikte på hotellet för att snabbt byta om och sen bege oss ut för resans höjdpunkt – Cafe Pushkin!

Cafe Pushkin är ett sånt där ställe som omnämns i alla bloggar, alla resereportage och allt annat som rör ”att göra när man reser till Moskva”. Jag visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss, mer än att det skulle vara ett schysst ställe, men oj vilken restaurang.
Tilläggas ska att vi lämnade digitalkameran hemma, vi var där för upplevelsen och inte för den perfekta bilden. Men vi smög in några bilder med mobilkamerorna i alla fall…

Innan jag skriver någonting mer så vill jag börja med att be om ursäkt till alla finsmakare därute. Jag tycker om mat, absolut, men samtidigt är jag inte någon finsmakare eller supererfaren gourmand. Men jag fyller 30 snart och den här resan var en present till mig själv. Med målet att uppleva Moskva och att få se landet lite smågalet.
Sen måste man ju prova saker och ting när man får chansen…

Så jag smällde in en förrätt med belugakaviar och champagne! Fint ska det vara, och vad passar då bättre än kaviar med ett kilopris på över 120 000 (hundratjugotusen!) kronor? Min förrätt bestod väl av några enstaka gram av härligheten och kostade strax över 1000 svenska, hårt intjänade, kronor. Men vem bryr sig om pengar när man får chansen att prova någonting sånt här?

Kaviaren kom in i en liten smyckesask och jag skämdes nästan lite när jag fick in den. Kaviarkornen var några millimeter i diameter och varierade, precis som dom ska, i grå och svart nyans.

Obligatorisk odräglig, och rätt ocharmerande, schtekarbild med champagnen i glaset plus Beluga-kaviaren på tallriken. Tja tja Sture-P!…

Men hur smakade det hela då? Jämfört med all annan kaviar jag tidigare ätit (nej, Kalles Kaviar räknas inte som kaviar…) så var Beluga-kaviaren mycket mjukare, mycket mer smakrik, dom smakade mycket mindre fisk och mer ”gräddigt” och ”nyanserat” typ. Svårt att beskriva i ord, och som sagt är jag inte alls någon storsmakare och har inte heller ätit speciellt mycket kaviar i mitt liv. Men den där Beluga-kaviaren tillsammans med champagnen smakade då baskemig helt underbart. Kombin gifte sig i munnen och jag kan verkligen förstå storheten i det hela. Betyg? Sex av fem feta gäddhuvuden i betyg!

På tal om gäddhuvuden så hade det här stället faktiskt en huvudrätt som hette ”gäddhuvud fyllt med fisk”. Jag åt så klart inte eländet, och inte heller Marlene, utan vi siktade på vettigare mat. För mig blev det anka med körsbärssås och apelsin och Marlene åt kalv med svampsås och någonting mer.
Det är dock svårt att leva upp till Beluga-kaviar och champagne. Tyvärr blev huvudrätten liksom ett steg neråt, men Marlene var i alla fall eld och lågor över sin huvudrätt.

Och på tal om brännbart så för det oss över till efterrätten! Det går bra med övergångarna nu.

Jag må ha ätit många (alldeles alldeles för många) efterrätter i mitt liv, och jag är ett stort fan av chokladfondant samt choklad i annan form i efterrätter. Likt en 16-årig tjej med PMS så suktar jag efter choklad på ett väldigt ohälsosamt vis. Men idag kände jag att jag inte kan minnas någon efterrätt som stulit mitt hjärta likt Pushkins pistasch-creme brulee.

För inte nog med att dom hade på råsockret, lite sprit och sen tände eld på den bredvid bordet på typiskt ”svennebanan badortssemesterrestaurang på Mallorca”-vis så var den här efterrätten så galet god.

Notera förövrigt hur mycket snubben ser ut som någonting ur Harry Potter-filmerna på den här bilden.

Likt en påbörjad kremering av Flubber

så fick sen creme bruleen stå där och svalna av innan vi började smaka av den. Creme brulee är ju en schysst efterrätt i vanlig fall också, men med pistasch i så blev det en helt ny grej. Som Björn Ranelid en gång sade i Melodifestivalen: oj oj oj! Det här var bra, riktigt riktigt bra.

Totalt gick notan på Cafe Pushin på strax över 20000 rubel (2400 kr) för två magiska förrätter (varav den ena förrätten var min Beluga-kaviar), två huvudrätter, två fantastiska efterrätter, två drinkar, ett glas champagne och tre glas vin. Har man då i åtanke hur fantastiskt gott allting var så måste jag säga att det här är den bästa maten jag ätit i mitt liv. Lägg sen till stämningen, servicen (dom ställde t.o.m. tillbaka stolen rakt när jag gått på toa och råkat lämna den lite snett inskjuten!) och det faktum att dom hade live-musik i form av en harpspelare och en tvvärflöjtspelare så kan jag inte ge annat än högsta betyg. Visst kostade det en del, men hade vi skippat kaviaren och mitt glas champagne hade notan kapats med typ 1300 kronor och då förstår ni hur prisvärt stället faktiskt är sett till dess kvalitet.

Om jag någonsin blir rik så vet jag redan nu vad jag ska ha för tre rätter i min perfekta drömtrerätters-middag. Det ska vara Beluga-kaviar med champagne till förrätt, Kobe-biff till huvudrätt och sen Cafe Pushkins pistasch-creme brulee till efterrätt.

All in på Lotto-dragningarna i veckan!

Resor tar alltid längre tid än man först tror. ”Två timmars flygresa till Moskva, det är ju inte så farligt” tänker man. Sen ska man ta sig till flygplatsen, checka in, gå igenom säkerhetskontrollen och när man sen landar ska man greja en massa också. Plötsligt är den här tvåtimmarsflygningen en åttatimmarsresa istället. Men det har ändå gått rätt smidigt får jag säga. Vi tog oss till Arlanda utan problem gjorde oss sen redo för att boarda flyget.

Ryssland får mig annars att tänka på Ukraina. Vi var där för några år sedan och landet var rätt grått, oväntat men framför allt fyrkantigt. Om någonting skulle ske på ett visst vis skedde det alltid på så vis. Samma sak med Aeroflot, det ryska flygbolaget vi flög med till Moskva. Ska bagageincheckningen öppna 10:50 så öppnar bagageincheckningen 10:50:00. Det spelar ingen roll att fyra personer i personalen var på plats 20 minuter tidigare, rätt ska vara rätt.

Annat noterbart på Arlanda: under väntan i avgångshallen plockar en, mest troligt rysk, man som står framför oss plötsligt upp ett ett stort glas, fyller det med nån slags sprit och sänker halva glaset på ungefär sex sekunder. Efter tre minuter sänker han resten. Det var här nånstans jag började inse att den här resan faktiskt skulle bli av.

På flyget fick jag sen en riktig babushka bredvid mig. Hon gormade lite på ryska, rakt ut i luften utan nån specifik mottagare, innan avfärd och jag tror det var ett försök att socialisera med en av stolsgrannarna.
Än skojigare blev det när planet lyfte och det visade dig att hennes stol inte hade någon spärr bakåt vilket ledde till att hon flög bakåt i sätet med en jäkla fart. Sen satt hon där och försökte hålla sig upprätt genom att hålla fast i allt hon fick tag i (tack och lov inte mig). Det såg ut som om hon åkte i hyoerfart på nåt rymdskepp ungefär, grovt bakåtlutad och med alldeles för många G-krafter för att hon skulle klara av att parera dom.

Flygvärdinnorna hade annars en betydligt proprare klädsel än Ryanairs diton, inte helt oväntat men ändå schysst. Fick tyvärr ingen bild på en av värdinnorna, att spionfotografera folk på flyg är lite meckigt.

Vi blev sen serverade en liten kyckling- och soltorkade tomater-macka under flygturen som av Marlene fick betyget ”man skulle kunna slå ihjäl någon med den här, jag sparar den som självförsvarsvapen för taxiresan in till stan”. Tre av fem osynkade kalinkadansare i betyg på mackan alltså. Men mackan smakade ungefär som jag inbillar mig att en trästock med kycklingfilé placerad ovanpå smakar att äta. Massivt fast ändå det goda från kycklingen liksom.

Flyget till Moskva visade sig vara halvfullt, och jag vet inte om det inverkade eller ej men den 2 timmar och 25 minuter flygresan kortades ner på riktigt optimistvis och tog bara 70% av tiden. Antingen var det vikten från dom saknade passagerarna som gjorde det, eller så hade dom hällt i antingen motorerna eller piloterna en massa vodka. Men snabbt gick det, och det skulle visa sig att ryssarna nog mår bra av lite vodka i blodomloppet.

Väl framme dominerade Moskva sen stort med imponerade 9 plusgrader! Jo, n-i-o plusgrader. Vem hade kunnat tro det? Passkontrollen tog fyra minuter då det var noll personer i kö och 5 passkontroller öppna samtidigt. Magiskt! Bagaget väntade sen på rullbandet när vi kom ut. En kvart senare var vi igenom flygplatsen.

Det tog oss sen 1 minut att hitta en officiell taxi och hela det här ryska maskineriet dominerade stort. Allt liksom bara funkar. Det må vara lite rostigt, kantstött, grått eller fyrkantigt ibland men allt funkar klockrent. Det här var inte alls vad jag föreställde mig…

Sen fastnade vi i bilköerna… Men radion bjöd på dom nyaste ryska popdängorna vilket gjorde att även detta på något vis kändes helt okej. Och tro det eller ej, men Moskva kändes faktiskt bättre att anlända i än självaste Rom i Italien gjorde. Sjukt. Staden kändes typ helt okej, inte alls så nedgången som man hade förväntat dig. Hela den här ”ångest och misär”-känslan var inte ens nära att infinna sig. Lite besviken kände jag mig faktiskt, det här var ju mer som att åka taxi in till ett vintrigt Paris än som att åka till Ryssland.

Taxiresan in till stan kostade 2800 rubel, dela det på 10 så får du priset i svenska kronor.
Bensinen kostade 35 rubel per liter, 3,5 kr per liter. Det ni!

Sen kom vi fram till hotellet. Vi hade bokat ett femstjärnigt hotell mitt i stan. Ska man fylla 30 ska man göra det med bravur! Vi möttes där direkt av en engelskt klädd elegant äldre herre som tog emot våra väskor. Sen hjälpte han oss in till en piccolo som glatt tog hand om dessa, vi checkade in och fick sen träffa vår butler som skulle hjälpa oss med allt vi behövde framöver.
Han visade oss till vårt rum, informerad om att det finns gratis stryk-service för kläder på hotellet, att dom putsar våra skor gratis och att butlern kan hjälpa oss med gud vet vad. Om jag skulle behöva hjälp på toaletten när jag är klar skulle han antagligen hjälpa mig med det. Mot en viss dricks såklart, regeln verkar vara 20-100 rubel i dricks ungefär. 2-10 kronor. Han fick 100 rubel och tackade sen för sig.

Men rummet, herre gud. 35 kvadrat stort och det vackraste hotellrummet jag någonsin bott på. Drygt 1700 kronor per natt kostade det oss och det är så jävla värt det.

Det går inte att förklara i bild hur stort rummet är, eller hur elegant det är, men vi har en egen skrivbordshörna.

Vi har en egen lounge-hörna på rummet.

Så här ser sovrumsdelen (vi har alltså flera olika zoner, så stort är rummet!!!) ut, men det är svårt att ge en hänvisning om hur stort rummet är med en bild. Djupet försvinner tyvärr.

Men skit i rummet, Moskva är mer än ett magiskt hotellrum! Vi begav oss snabbt ut för att börja… ja, leta tunnelbanestationer att besöka. Moskva har nämligen en av världens vackraste tunnelbanor vilket så klart behövde undersökas. Vi köpte ett tunnelbanekort med 20 resor på, för 65 kronor (3 kronor per enkelresa, släng er i väggen SL!), och begav oss sen ner i tunnelbanan.

Väl nere möttes vi av detta, så vi begav oss snabbt upp ur tunnelbanan igen.

Vi bestämde oss för att tunnelbanan nog kunde vänta, så vi promenerade dom dryga 8 minuterna bort till Röda Torget istället. På vägen gick vi förbi det här stället, ett väldans stort shoppingcentrum mitt i stan som har alla lyxbutikerna du kan drömma om. Men då Marlenes budget fortfarande baseras på CSNs välvillighet och min budget är mer fokuserad på vodka och balla sovjet-souvenirer, så skippade vi att gå in där.

Röda Torget var väl helt okej, kanske lite väl mycket torg bara. Det var liksom ett tomt torg, helt utan någonting annat än turister/besökare på. Kunde ha levererat lite mer kanske, men…

Vasilijkatedralen var så vacker så att man ville smälla av. Och den gör sig så sjukligt bra på bild. Kolla liksom! Vilket mästerverk, sex av fem Sergei Fedorov i betyg!

Obligatorisk sel… grou… selfie med världens bästa groupie.

Sen begav vi oss på nytt ner i dom livliga transport-labyrinterna. Och det visade sig vara betydligt svårare än man först trott. Det här med kyrilliska alfabetet var någonting man uppmärksammats på, men inte påverkats av, tidigare. Men nu fick man en fet Vladimit Putin-örfil rakt i magen. Man fattade ju ingenting… Hur ska man kunna hitta ett ställe om man inte kan läsa språket? Vi hade engelska namn på alla stationerna på våra kartor i mobilen, ryssarna skiter så klart i det och har skrivit alla skyltar på sitt eget språk. Tillslut lyckades vi dock lista ut hur systemet fungerar och nu är det ändå rätt lätt att ta sig fram.

Tunnelbanan ja, den håller typ samma kvalitet som dom äldsta tunnelbanetågen i Stockholm. Dock kommer det tåg hela tiden, man behöver aldrig vänta. Som sagt, saker och ting må vara lite gråa och fyrkantiga men jäklar vad effektivt allt verkar.
Ett minus till färdmedlet dock: ljudnivån på perrongerna är horribel. Tunnelbanan låter så jävla högt, DET ÄR SÅ HÖGT ATT MAN FÅR HÖRSELSKADOR BARA AV ATT TÄNKA PÅ DET!!! Men det är å andra sidan billigt, 3 kronor per resa. Värt det!

Jag har planerat den här resan ganska stenhårt. Vi är bara här en kort stund och jag vill se så mycket som möjligt. Problemet är bara att vi idag avverkat typ 60% av allt vi ska se under helgen. Inte okej. Men den första restaurangen vi hade bokat var Chemodan, en rysk restaurang med sibiriskt kök. Jag gillade stället, starkt, och då det är blini-veckan i Ryssland (jo, det är sant) var vi så klart tvungna att prova just det till förrätt.

Hur det smakade? Fantastiskt. Det är egentligen boveteplättar som fylls med lite allt möjligt, vi valde lax som fyllning, och det smakar ungefär som perfekta, lite småsöta, pannkakor fyllda med gudomlig lax. Kausti och Marlene gillar, mycket bra!

Stället är annars inrett enligt, vad jag förstått det, typisk sovjetisk stil Det var svårt att fota stället då det kändes rätt exklusivt samtidigt som det satt folk överallt, men kan bäst beskrivas som en blandning mellan mormors gamla vardagsrum stimässigt kombinerat med ett mellanstadiediskos magiska atmosfär kombinerat med vodkasupande affärsmän samtidigt som deras band spelade gamla ryska låtar. Charmigt som in i bomben och så klart säkert alldeles megaturistigt. Men jag köper saken rakt av.

Stället hade t.o.m. gamla sovjetiska viner kvar också. Men jävlar vad dyrt, 2500-6500 kronor per flaska eller 170 kronor för 5 cl av den billigaste sorten. Inte värt så det skippades.

Men dock föll jag lite för den här temagrejen. Dom hade sibirisk björn på menyn och jag var tvungen att prova. Om det nu faktiskt var sibirisk björn eller ej som jag åt vette tusan, jag får lita på det som står i menyn, men det smakade ungefär som viltaktig köttfärslimpa med en lingonsås. Mycket gott och tummen upp även här. Kombinerat med rödvinet dom serverade så smakade rätten mycket bra och jag kan inte annat än ställa mig upp och applådera.

Den ryska veteölen lämnade dock lite att önska, den var knappt godkänd. Men å andra sidan smakar all veteöl prutt.

När jag planerade resan fick jag veta att det finns blåbärsvodka att köpa i Ryssland, så jag var tvungen att prova det. En shot kostade typ 30 spänn och den smakade verkligen likör. Ingen spritsmak alls, bara blåbär.

Maten slutade på totalt 550 spänn för två personer, då med en dubbel förrätt att dela på, två huvudrätter, en öl, ett glas vin, två flaskor vatten och en blåbärsvodkashot. Prisvärt? Oh yes!

Slutligen begav vi oss till Eliseevskiy Supermarket, en matvarubutik i Moskva som dels har öppet dygnet runt men som även det skulle ha en schysst sovjetaktig inredning.

Jag låter bilden tala för sig själva. Eller nej, det gör jag inte. Det här var så sjukt ballt! Och det var en matvarubutik!!! Superlativen har tagit slut för längesen, men Moskva är magiskt!

Jag åkte på riktigt till Moskva för att jag förväntade mig att allt skulle vara grått, elände, misär och jag förväntade mig kulturkrockar, elaka människor, dålig husmanskost och en massa annat konstigt. Jag gillar att uppleva nya saker och att få prova saker som jag aldrig kunnat tänka mig annars. Men Moskva överraskar något enormt. Moskva är magnifikt. Seriöst, det är otroligt.

Jag lämnar er med några ord från idag: ”Moskva är fan 4.5, nej 5 av 5 i betyg. Jag åker hellre tillbaka hit än till London”. Dom här orden kommer dock inte från mig som man kan tro, utan från Marlene. Och hon är nykter. Så bra är Moskva.