Sydamerika 2016, Machu Picchu – Ett av världens sju (nya) underverk
Det var längesedan, om ens någonsin, som jag gick upp såpass tidigt som jag gjorde idag. Klockan 04:00 (ja, nollfyranollnoll) ringde alarmet och efter en snoozning så klädde vi på oss, käkade frukosten, tog våra färdigpackade väskor och tog sikte på hotellobbyn. Där mötte vi upp med vår guide Ricardo som sen ackompanjerade oss ner till busshållplatsen där alla bussarna upp till Machu Picchu går från.
Väl på plats, typ 05:10, var kön till bussarna redan förvånansvärt lång. Det stod säkert 150-200 personer redo och klara, och så klart fick vi ett gäng svenska pensionärer precis framför oss.
Men det ljusnade i alla fall snabbt, och vid 05:30 kom den längsta buss-karavanen jag någonsin sett i hela mitt liv. Det måste ha varit minst 20 bussar som alla rullade in samtidigt för att hämta upp dom mycket förväntansfulla turisterna som stod redo med fula hattar, kameror, överdrivet röda solbrännor och allt som vi gringos bidrar med här nere. Det tog väl oss en 15-20 minuter innan vi kunde kliva ombord, men hela kö-maskineriet kändes ändå rätt välsmort – även för en morgontrött och småbutter ung 30-och-ett-halvt-åring som mig. Marlene fick lite socker i sin marmelad och juice till frukosten så henne var det full rulle på redan från start.
Bussarna var annars förvånansvärt bekväma, sätena var riktigt sköna och det hoppade och skumpade inte överdrivet mycket trots den halvtaskiga vägen upp.
Vägen upp var nog den sicksackigaste kilometern jag någonsin åkt och molnen gjorde hela resan upp så där trevligt mystisk när bussen sakta jobbade sig upp för vägen likt hur en symaskin jobbar fram sitt zick-zack-mönster i tyget.
För er som inte har koll på hur vägen ser ut, såhär sicksackig är den.
Köandet in till Machu Picchu var sen rätt snabbt avklarat, det enda intressanta är att man måste ha med sig sitt pass när man bokar inträdesbiljetten hit, när man bokar bussbiljetten hit, när man kliver på bussen hit och när man går in på själva Machu Picchu.
Vår guide Ricardo berättade för oss att när Haram Bingham, en amerikansk snubbe, upptäckte Machu Picchu så levde där redan några få peruanska bönder. Därav ses herr Bingham inte som upptäckaren av Machu Picchu utan som den första ”vetenskapliga upptäckaren” av stället.
Om det är sant, och vad som egentligen står på den där skylten, har jag dock ingen aning om. Han kan lika väl ha ljugit oss rakt upp i ansiktet med tanke på att skylten är på spanska då min kunskap i språket sträcker sig till ”Hola amigo, Leo Messi, Andres Iniesta porfavor” ungefär.
När man kliver in genom ”insläppet” så får man först gå en liten tråkig stig på hundra meter, men sen möts man av en utsikt som är helt sinnessjuk. Bergen sticker upp vart man än tittar sig runt.
Ja, så långt man ser då. Vädret nconär vi kom dit var riktigt sunkig och sikten från utsiktsplatsen var ungefär lika bra som om nån hållt fram en ogenomskinlig skål med 6 dl vispad grädde. Inte så najs med andra ord.
Men på samma sätt som att mörkret lättade under dom första 15 minuterna vi väntade på bussen så lättade även skålen med vispgrädde. Sakta men säkert började den enda Inka-staden på listan över världens sju nya underverk visa sig…
Några andra som visade sig var även dessa lirare. Herre gud vilka skojiga djur, det är svårt att se mer korkad ut än vad en lama gör.
Och som i en saga så skingrade sig molnen mer och mer och Machu Picchu började blotta alla sina typ 173 miljoner byggstenar.
Och med sikten kom då även turisterna. Och lamorna ville så klart även dom vara med lite i bild.
Vår guide Ricardo tog oss på en rundtur som gick igenom själva Machu Picchu och vi fick lära oss en massa om diverse byggnader i staden.
Solen var dock inte så där supersugen på att jaga bort alla vispgräddemoln när klockan bara var 07:07 på morgonen, så vi kunde inte riktigt skåda Machu Picchu i all dess storhet.
Men på något vis var det lite mysigt att kunna få vakna ordentligt med all den här ”mystiken” runt sig.
”Se glad ut, klockan är faktiskt 07:50”
Utsikten blev sen allt bättre ju längre dagen gick. Tittar ni noga på den här bilden så ser ni järnvägen som vi tog från Ollantaytambo till Aguas Calientes igår ungefär nedre mitt i bilden. Det är det vänstra av dom två spåren som vi åkte på om någon undrar.
Machu Picchus inträdesbiljett ger en tillgång till att gå in på området tre gånger, så efter vår guidade tur lämnade vår guide Ricardo oss utanför ingången. Där passade vi på att gå på toaletten, och jag kan säga att det var längesedan jag gick på en så äcklig toalett som denna. Nu är jag en sån person som normalt sett inte luktar när jag går på offentliga toaletter, men när Marlene informerade mig att det luktade värre än en tre veckors oduschad Lasse Kronér därinne så var jag tvungen att kolla läget. Och fy fabian vad vidrigt det stank. Lägg sen till att herrarna hade två toaletter (ingen pissoar) att gå på där två av tre toaletter inte gick att spola på så förstår ni kanske hur illa det var ställt…
Efter det eländet så begav vi oss på nytt in till Machu Picchu för att kunna klättra en bit längre upp och se hur utsikten där skulle se ut.
Obligatorisk bild, den här gången med ej färdig posering. Ser lite ut som en blandning av Tommy Körbergs hållning och Arnold Schwarzeneggers Terminator-solglasögon ungefär. Inte så illa pinkat!
Men ju högre upp man kom desto bättre blev utsikten över staden och området runtikring. Det som jag mest imponerades över var inte staden i sig utan läget, för utsikten var verkligen magnifik åt alla håll.
Mack-chu Picchu. Höhö.
Machu Chipsu. Höhö igen.
Gulligulligt värre.
Efter att ha blivit nöjda med fotograferandet så begav vi oss en bit bort från själva Machu Picchu mot ”Inkabron”. För att komma dit fick man lov att skriva in sig i en bok, så att dom skulle veta om någon försvunnit längst med stigen antar jag, och efter ett tag började man förstå varför…
Stigen var kanske 50-60 cm bred och stupen på sidorna måste ha varit flera hundra meter bara rakt ner. Ett räcke att hålla sig i för säkerhet? Ett staket? Glöm det, här snackar vi riktig dödsfälla.
Marlene, som blir höjdrädd redan när hon sätter sig i vår soffa hemma, var måttligt nöjd…
Men utsikten gick inte av för hackor. Höjdskillnaden när måste även här ha varit över en kilometer ner till dalen med floden.
Efter att ha spenderat 5 timmar vid Machu Picchu kände vi oss rätt klara så vi begav oss mot bussarna som tog oss ner till Aguas Calientes igen.
Men vad får då Machu Picchu för betyg? Jag blev inte lika imponerad av Machu Picchu idag som jag blev när jag besökte Taj Mahal i Indien för något år sedan, men samtidigt var Indien ett skitland och Taj Mahal ett både visuellt och matematiskt mästerverk så det är inte riktigt rättvist att jämföra dom båda egentligen. Men om jag måste skapa nån slags lista kring saker jag sett så placerar jag absolut Taj Mahal etta på den listan, och sen sätter jag nog Galapagosöarna som tvåa. Sen tyckte jag nog att Vatikanstaten, eller mer specifikt Peterskyrkan i Rom, var mäktigare än Machu Picchu också, men på fjärde plats måste jag nog säga att Machu Picchu kvalar in.
Missförstå mig rätt nu, Machu Picchu är absolut värt att besöka och jag ger Perus enda bidrag på listan över världens sju nya underverk 4,7 av 5 starka gotländska raukar i betyg. Och se för guds skull till att boka en guide om ni ska dit, för guidens information bidrar så sjukt mycket till upplevelsen.
