• Roadtrip 2011 (USA)

    USA – En statistisk sammanfattning


    Under 61 dagar roade vi oss med att flänga runt i The United States. Under dessa dagar lyckades vi med bedriften att förflytta oss hela 14 825 kilometer i våran bil. Vet ni hur långt det är? Det är som att sätta sig i en superball borrmaskinsbil och sen megaborra sig hela vägen genom jorden ner till Japan!
    Totalt blev det ett snitt på 24 mil per dag, något som inte alls kändes speciellt märkvärdigt när vi gjorde det, men när mamma sen efter resan skjutsade mig från Arlanda till Skavsta så kändes dom 10 milen plötsligt oändliga. Så konstigt det kan bli :i


    Rekorddagen när det kommer till bilåkningen var väl en 130 mils bilåkning ungefär, men det gör jag nog aldrig om igen frivilligt. Den sträckan tar dig från Malmö till Wien ungefär, då kanske ni får lite perspektiv på hur långt det egentligen är.
    Vi gjorde kust till kust på elva dagar, men vi kunde nog ha klarat av det på halva tiden dagar om vi hade behövt det. Vi stannade ändå i en massa nationalparker på vägen, plus att vi stannade i Chicago i några dagar.
    Bensinkostnaden för resan blev annars skrattretande. Jag noterade exakt alla tankningar vi gjorde under våran resa och totalt slutade priset på 8 313 kronor. För fyra personers resa genom USA. Åtta tusen kronor. Man måste älska amerikanarnas bensinpriser <3
    Bilhyran kostade oss sen totalt 25 221 kronor, därtill kostade GPSen 840 kronor också.


    Resan dit var annars det absolut värsta med hela resan. 9 291 kilometer i luften fördelat på två flygresor, samt en åtta timmars väntan i Chicago mördade oss nästan totalt.
    Intressant här är annars att notera att det är 8 962 kilometer fågelvägen från Stockholm till Chicago (där vi mellanlandade), så våran totala bilåkning under resan hade räckt för att åka fågelvägen mellan Arlanda och O'Hares flygplats – tur och retur. Det är smått sinnessjukt…


    På tal om sinnessjukt, mitt bagage när vi åkte till USA vägde ungefär som en nyfödd bebis med sina 3,2 kilo. Fantastiskt elegant och jag kände mig nästan lite som Berra

    när jag skamset checkade in min turkosa knodd.
    På väg hem hade dock min avkomma plötsligt nått femårsåldern, blivit afrikan och checkades in på den hysteriskt roande vikten av 19,95 kilo :i Varför det var roligt? Jo, för att jag stod där och höll tummarna för att väska inte skulle väga mer än 20 kilo som är Ryanairs maxgräns för bagaget och när vågen då visade 19,95 kilo tyckte jag att det var jätteroligt. Rutin kallas sånt mina vänner.


    Budgeterat för resan var 60 000 kronor, och när jag nu sammanfattar det hela kan vi först konstatera en sak: det är inte helt lätt att räkna ut hur mycket jag faktiskt gjorde slut på. Detta eftersom jag oftast var den som betalade boende plus utflykter online och sen fick kontanter av dom andra.
    Ännu svårare är det att räkna ut vad pengarna egentligen lades på. Kontantuttagen slutade totalt på 25 125 kronor, men vad dom pengarna lades på har jag ju inte den blekaste. Antagligen gick ganska mycket till mat och nöjen, men helt säker kan jag inte vara. Lägg därtill en total uttagsavgift på 910 kronor som drogs för att jag tog ut pengar totalt 26 gånger under våran resa.
    Sen har jag separata onlinebetalningar för pizza, kinamat, sushi och annan snabbmat på 2 023 kronor, men det är såklart inte ens i närheten av vad maten kostade totalt.


    Det här gör det lite svårt att pinpointa exakt vad som kostade vad, men jag tror i alla fall att resan totalt kostade mig 59 449 kronor av mina hårt förvärvade slantar. Välinvesterade pengar om ni frågar mig.
    Sen ska vi väl nämna vikten också. Vid resans start vägde jag in på prydliga 75 kilo och efter otaliga snabbmatsmåltider, efterrätter och 61 dagars bilåkande återvände jag till Irland med en vikt på… smått chockerande 76 kilo. Tur man har bra gener.


    Avslutningsvis vill jag tacka alla er som orkat följa med mig under mitt äventyr. Hoppas ni fått ut någonting vettigt av läsningen. Har ni lust kan ni alltid kasta in en kommentar nedan.

  • Arbetsliv,  Humor

    Bu… bu… but you look so brown?

    Det hände en lite grej i restaurangen vi har på jobbet idag när jag stod i kö för att få ge kvinnan i kassan pengar för mackan jag tänkte köpa. Det var en av dom vanliga, ganska oattraktiva, kassörskorna som jobbat där det senaste året som satt och tog betalt och hon kämpade på precis som vanligt i den begynnande lunchstressen.
    När hon sen var klar med killen framför mig traskade jag fram, ställde ner min bricka och väntade på att hon skulle lägga ner pengarna den förra killen betalat med så att hon kunde börja hjälpa mig. Och det gjorde hon också…

    Direkt hon tittade upp så förändrades hennes ansiktsuttryck från den gamla vardagslunk-looken till den här:


    Sen följde följande konversation:

    Kassakvinnan: Bu… bu… but you look so brown?
    Kausti: He-he (vad svarar man på något sånt?)
    Kassakvinnan: Where did you go?
    Kausti: Miami

    Då byttes hennes ansiktsuttryck än en gång från ovanstående min till:


    Konversationen fortsatte sedan:

    Kassakvinnan: No way?… I'm so jealous!! (Som om inte det redan syntes :z)
    Kausti: Hö-hö
    Kassakvinnan: For how long?
    Kausti: Miami for two weeks, and we did the rest of the USA as well, so two months in total.

    Då brast det nästan för den stackars kvinnan…


    Jag kände mig faktiskt lite ond när jag sen gick därifrån. Jag kände en stark känsla av medlidande eftersom jag verkligen såg i hennes ögon hur avundsjuk hon var samtidigt som man såg att hon aldrig någonsin skulle kunna göra det jag precis gjort.
    Må hon vinna några miljoner på lotto en vacker dag så att jag någonstans nån gång i framtiden råkar springa in i henne, chockerat utbrista Bu… bu… but you look so brown?” och sen få ett ”Yes, I've been to Miami” som svar.

    Jag håller mina tummar för dig kassakvinnan fastän jag inte kan ditt namn och fastän jag vet att du inte kan svenska.