Uncharted 3 – Recensionen
Då var Uncharted 3 nästan avklarat. Jag har sista bossen kvar, och kanske nån liten grej, men eftersom Spiris är tjock och tror att Battlefield 3 är ett bra spel så har han ockuperat TVn nu vilket leder till att jag får vänta en stund med att hjälpa Nate och Sully. Ändå tycker jag att jag har spelat igenom mer än tillräckligt för att kunna betygsätta spelet, så därför kommer här en kortare recension.
Med den nödvändiga provianten satte jag mig igår vid 13-tiden för att påbörja detta, enligt recensionerna, magnifika äventyr. Tio timmars konstant speltid senare har jag skjutit skurkar, besökt Nates barndom och jag har dreglat floder över den grafiska presentationen av spelet. Oavsett hur man vrider och vänder på det så är Uncharted 3 stundtals så galet snyggt att jag nästan inte kan greppa det. Det hände flera gånger att jag bara pausade äventyranded i någon minut och stannade till bara för att kunna stirra ut över utsikterna som spelet stundtals bjuder på.
Kraschlandningen i öknen är så vacker att man storknar, men min personliga favorit är kryssningsfartyget där man efter ett tag ramlar ner från taket och får tag i en av taklamporna samtidigt som skeppet ligger med slagsida, halvt under vattnet. Att då se den enorma glaskupolen
Men utan att gå in på storyn alldeles för mycket tycker jag att den påminner alldeles för mycket om dom tidigare spelen. Vissa delar är alldeles för lika första spelet och andra delar påminner starkt om tvåan. Det gör att spelet känns lite smått återanvänt ibland. Lägg därtill den stundtals superirriterande kontrollen och det faktum att vissa ställen av spelet har alldeles på tok för många fiender så kan jag inte ge det en femma i betyg. Uncharted 3 är ett riktigt bra spel, men inte bättre än det första om ni frågar mig.
Betyg på Uncharted 3: 4