Båtresan över till Polen gick fint och vi anlände till Gdynia nån kvart senare än beräknat. Det var dock inte det största problemet tyvärr utan det stod herr Baksmälla för. Han hade intagit både Annas- och Saras kroppar och halt paralyserat dom. Tack vare Gustavs briljanta idé att köpa en alkoholmätare innan avfärd så kunde vi klocka dom bådas alkoholnivå där Sara dominerade stenhårt med 1,48 promille i kroppen dagen efter. Inte undra på att hon låg däckad som en överkörd räv i sin säng när Anna och Gustav kom tillbaka kanondyng mitt i natten och skulle hålla låda i hytten. Själv blåste man, mycket rutinerat, 0,0 promille på morgonen och kunde därför överta styrandet av vårat fordon för att ta sikte på Lublin som var dagens slutmål.

Vi gjorde sen ett kortare stopp i nån liten stad där det enda värt att nämnas är KitKat-glassen som serverades. Två glassar gick för totalpriset av 18 kronor och glassen får en svag tre av fem discobowlare i betyg.

Nästa mål för resan var inställt på Warszawa delvis eftersom staden sägs vara magiskt vacker men det viktigaste målet var så klart att få en bild med PayPals kontor i staden. På väg dit så vi massa konstiga skyltar och dom har verkligen såna här skyltar överallt längs vägarna. En stor duva liksom, vad i hela…?

Är verkligen sjukt glad att det är förbjudet att göra reklam på samma sätt i Sverige, att se såna här reklamskyltar vad 10:e meter hela vägen är både uttröttande och helt meningslöst.

Vi kom sen plötsligt på att eftersom vi kommer spendera några dagar i Polen och på grund av prisläget så investerade vi i en landskarta för 40 kronor. En landskarta vars storlek var helt löjlig och omöjligt att ens försöka använda sig av i bilen så den servar mest som underlägg/haklapp när flickorna i baksätet äter.

Warszawa bjöd på både bra väder, futiristiska businessparker och ett totalt frånvarande av PayPals kontor, något som grämer mig lite. Hade gärna velat skicka in en bild på mig framför PayPals kontor till grabbarna som jobbar när jag har semester men av det blev det ingenting – trots en halvtimmes letande.

Middag i Warszawa. Jag beställde in det som servitören rekommenderade och fick anka, stekt potatis och 7 kilo varma rödbetor. Ankan var god, potatisen var god men rödbetorna smakade varmt kräks. Gourmetkock Kaustinen rekommenderar inte varma rödbetor, det snusket få noll av fem imodium i betyg. Maten överlag var väl helt okej och förtjänar väl en 2,5 av fem ryssfrillor i betyg. Knaprigt ankskinn är underskattat kan jag säga. Min putamge på bilden approves. Notera även att jag körde samma T-shirt idag som igår. Snusk.

Vi drog sen en efterätt och här nånstans hörde jag min mun säga orden Men hörrni, ska vi inte satsa på att dra gränsen ikväll istället? Lublin ligger ju ändå bara en timme från gränsen och dagtid tar passeringen av gränsen 4-6 timmar. Kanske går det snabbare på natten?”. Notera ordet ”kanske” i meningen. Det ordet kan dra åt helvete.

Så vi tog alltså sikte på Ukraina. ”Det finns ju garanterat hotell, hostel osv på andra sidan gränsen så vi kan ju likaväl sova där? Vi kommer vara där typ 01-03 nångång och då kan vi vara i Kiev imorgon sen”. Ord kan inte förklara hur dumt det där resonemanget är, av flera anledningar. Dels hade vi INGEN aning om hur det såg ut vid gränsövergången, vi hade ingen koll på hur set såg ut på Ukrainas sida av gränsen och vi satt i det här läget med mobilerna i handen och kunde kolla upp ovanstående och på så vis inse att det är en dum idé. Men vi ”gick på känsla”…

Jag däckade i bilen strax efter att vi åkt från Warszava. Nångång vid 21-tiden klagade Gustav på att han var trött så jag tog över ratten…

Vid 23:45 ungefär anlände vi så vid gränsen. Kön vid det här laget var på kanske 15-20 bilar i vår kö och allt kändes fortfarande som ett genidrag. Vi kom även förbi den polska delen av passagen på drygt en halvtimme, men sen tog det stopp…
För att komma ut ur Polen är en sak, att komma in i Ukraina en heeeelt annan. Lastbilskön var verkligen hysteriskt rolig att titta på när vi närmade oss gränsen och jag lovar att det stod fler än 500 lastbilar i kö där. Vi åkte och åkte och åkte innan vi kom fram till gränsen och det stod lastbilar i en flera mil lång kö.
Lägg där till att det fanns säkert hundratalet bilar i kö och att ALLA vi skulle dela på EN passage vid gränsen. Allt stannade i 45 minuter och när jag klev ur bilen för att titta till läget så såg jag hur killarna i en av bilarna längst fram i kön satt och sov mot varandra… Så fort gick det. Men efter drygt 1,5 timme började våran kö äntligen röra på sig! Allt pekade igen på att vi varit smarta som dragit över gränsen mitt i natten. Tji fick vi…

Nästa stopp var en dispatcher som frågade vilket land vi var från innan han snällt gestikulerade att vi skulle åka till vänster om kön. Till vänster om kön fanns det 3 dm brd asfalt och sen ett jordspår på sidan av vägen och det var dit han pekade oss. Vi såg hur en Volvo innan oss tog den där vägen så vi hängde på. Och vilket misstag det visade sig bli…

”KRRRRAAAAWWWWWCCSCHHHWWWSCHHHH” lät det när underredet på bilen tog i och jag fick halvt panik. Gustav som hörde sin älsklingsbils underrede bli söndermassakerat av en finsk rallyförare fick även han panik men lyckades på sitt typiska ”jag har pluggat teknisk fysik och är faktiskt smartare än alla andra även om jag aldrig skyltar med det”-sätt hålla lugnet och guida mig till att hålla mer till höger samtidigt som bilen skrapade i asfaltskanten ännu mer. Men när min panik sen släppt efter någon sekund kom jag på att alla tjockisarna i bilen kunde hoppa ur och att den då skulle bli ungefär 700 kilo lättare. Sagt och gjort så funkade det bra, men Gustav ville att jag skulle försöka ta mig upp ur diket så jag tog sats. ”VROOOOOMMMMM SSCHHHHLLIIIIIRRRR” lät det och jag stod fast i halvdiket och kände hur Gustav nog ville mörda mig i sömnen när det här var över. Tillslut kom vi i alla fall loss och kunde anlända vid nästa stopp.

Vi fick då åka fram till nästa bås och där satt en 20-årig kille och frågade oss någonting i stil med ”Cкільки вас в машині”. Ni förstår själva hur vi såg ut efter frågan och mitt naturliga svar, som flockens ledare, var såklart ”Ehh… English?”.
Hans svar blev ett lika trevlig som direkt ”No” och jag kände här hur svårt det här skulle bli. Killen gestikulerade i drygt 18 minuter innan vi slutligen förstod att han frågade hur många vi var i bilen. Vi svarade ”Four” och han dominerade stort med sin fingerräkning för att visa att han förstått vad vi sagt. Sen skrev han lappen ovan och vi fick åka till nästa etapp. Vi fnissar fortfarande åt honom och undrar vad han svarar på frågan ”Vad jobbar du med då?” när han är på fester osv. ”Jag räknar. Ibland räknar jag till 4” eller nåt?

Sen fick vi vänta lite till innan vi slutligen kom fram till själva bilkontrollen. Den gick till som så att vi (såklart) köade lite först innan vi sen fick rulla fram till våran plats vid kontrollen. Vi fick alla kliva ur bilen, ta våra pass och gå till passkontrollen. Det tog nån minut och allt var bra. Sen fick vi gå till ”customs”-snubbe och här började nästa problem.
Först och främst så stod det nån rysktalande reggea-dåre som hade glömt ett klistermärke på sin registreringsskylt och därför inte fick komma in i landet. Om jag förstod det hela rätt så behövdes inte ens märket vilket killen fick spendera den kommande timmen med att tjata på tjänstemännen med. Efter att ha lyssnat på hans klagande i en 20 minuter fick vi sen gå fram till luckan och lämna fram våra papper. ”Ліцензія та реєстрація” började den här killen och den här gången var det Saras tur att köra den klassiska turist-grejen. ”Ehh… English?” frågade hon snällt och killen snäste och schasade bort oss med armen. Vi förstod sen att vi skulle gå till båset på andra sidan kontrollen och traskade snällt dit på rad. I luckan där satt en dam och när vi frågade ”English?” frågade hon, på ett väldans öststatiskt sätt ”What car is yours?”. Vi förklarade att den på andra sidan avdelningen var våran och hon svarade med ”Then you have to talk to that guy” och syftade på killen som precis schasat bort oss. Jag försökte lite tafatt förklara för henne att vi minsann redan pratat med den killen men hon ignorerade oss stenhårt.

Förlåt för bristen på bilder men det var fotoförbud där.

Så jag fick ta snacket med en av vakterna på stället. Turligt nog var han nog lite av en chef så han suckade lite åt våran vakt och sen fick jag som förare slutligen lämna pass, registreringsbevis för Gustavs bil och den där lappen där det stod att vi var 4 personer till vakten. Turligt nog hade jag här bildat mig en ny bekantskap med en kille i kön som kunde hjälpa mig att översätta. Han kunde engelska, ryska och tyska så han hjälpte mig genom frågor såsom ”Що ваші адресу?” och ”Що Ваша пост номер” vilket ja är galet tacksam för idag. Tack Vitalij för hjälpen!

02:30 var vi sen äntligen över gränsen. 2 timmar och 45 minuter som kändes som en hel evighet och en upplevelse som jag är glad att ha varit med om men som jag a-l-d-r-i-g kommer göra om igen.

Väl innanför gränsen visade det sig att det fanns absolut n-o-l-l hostels. Ingenting, nada och zip. Så vi kom alla överens om att ”vi åker mot Kiev, det måste finnas någonting på vägen”. Jo tjena.

Tre minuter senare såg mina kompanjoner i bilen ut såhär. Alla hade tokdäckat och klockan var väl kring 3 nånting här. Jag var karatetrött men körde vidare i jakt på något sovställe. Men Ukraina är unikt på ett typiskt Sim City-sätt. Ni vet hur man alltid bygger en stad mitt på kartan där och sen drar en långmotorväg ut till kanten så att folk kan ta sig till staden? Precis så ser Ukraina ut. Det finns ingenting, ingenting, ingeting och bensinmackar längs M07 som går från gränsen till Ukraina. Det finns inte ens små orter. Det finns absolut nada under dom första 30-40 milen från gränsen. Vill man svänga av M07 så kan man glatt göra det, men då hamnar man på en väg som bäst kan beskrivas som ”en skogsväg som byggts 1950 och sen dess aldrig reparerats”. Grusvägar med enorma hål och någonting man absolut inte vill ge sig in på.

Så jag fick glatt köra vidare. Mil efter mil avklarades och jag passerade en kvinna som var på promenad med sin kossa, en bil som började ryka framför mig, ett (fungerande) kärnkraftverk och även en poliskontroll som jag nätt om jämnt, av ren slump, lyckades undvika genom att åka halvt fel och släppa förbi mig en bil som blev plockad direkt den kört om mig samtidigt som jag kunde åka vidare.
Efter att ha rullat vidare i en dryg timme presenterade sig sen soluppgången och jag kände hur Ukraina ändå börjat reparera sitt rykte en aning.

Hur trött man än är så är soluppgången nästan alltid magiskt och något som får en att helt glömma all stress som man tidigare utsatts för. Tack vare att alla sov kunde jag sen stanna och gå ut för att ta bilder hur mycket jag ville vilket inte gav speciellt bra resultat bildmässigt men ändå ”självamässigt”. Nångång efter 05:30 orkade jag sen inte mer utan bestämde mig för att leda sovplats. Av det blev det inget och det slutade med att vi alla däckade i bilen på en parkering. Inte speciellt elegant men ack så välbehövligt. Sov så jävla dåligt där och vaknade efter 3 timmars ”sömn”, men vad som hände därefter får ni reda på i nästa avsnitt av ”12 dagar i Polen och Ukraina” ;)”

En lång dag går mot sitt slut. Jag ligger i våran lyx”-bunk och känner att min säng nog minsann skakar lite. Och då menar jag inte ”skakar” som i ”shit, jag är så full att min hjärna tror att den är en tvättmaskin” utan mer som i ”sover vi ovanpå färjans motorer eller vad är det frågan om?”. Men man ska inte klaga, allt är betydligt fräschare och renare på färjan än vad jag hade förväntat mig. Bilen ovan är den första egentliga bilden vi tog på vägen ner till Karlskrona från Stockholm, det är blålila blommor som täcker ett helt fält men Sara trodde typ på allvar att det var Atlanten.

Intressant att nämna är att vi på vägen ner fick syn på en urtvättadrosafärgad Porsche också. Otroligt… speciell, och det känns lite onödigt att ”nerstajla” bilen sådär. En Porsche ska vara elegant och orörd, den där kändes bara douchebag-flickvänsförstörd typ på något vis. Bilden var kanske inte hundraprocentig, men det är inte helt lätt att ta bild på någonting som är 12 cm bort med en supersystemkamera…

Resan ner gick annars helt utan problem och vi höll tidsschemat rätt hyfsat. Drygt en timme innan sista incheckningstiden var vi på plats och gled in genom grindarna strax efter. Då skrek tjejerna i baksätet plötsligt ”DET RÖKER DÄRBORTA, DET ÄR DONUTS, KOLLA KOLLA KOLLA!” och strax efteråt insåg jag vad som skedde…

Det var douchebag-parad på g. Först kom en Ferrari, sen en till Ferrari, sen en Porsche följt av en Lamborghini och sen kom det ungefär 30-40 till superbilar. Alla hade nyrika pappas pojkar i förarsätet och det visade sig att det var nåt slags event kallat Gran Turismo i Polen snart varför dessa ”eleganta” unga män såklart skulle åka med båten.

Man kunde ju inte låta bli att imponeras över hur mycket pengar ett gäng snorungars pappor kan spendera på bilar åt sina små favoritsöner ändå. Det måste ha varit bilar där för tiotals miljoner och alla bara väntade på att repas med min hemnyckel.

Jodå, grisporschen var där också.

Väl ombord visade det sig att vi fick en ”premiumhytt” som ligger på 11:e däck (högst upp). Havsutsikt finns genom fönstret och när jag tittar ut ser jag ungefär lika mycket hav som om jag hade tittat in i min garderob hemma i lägenheten. Men men, hytten är fräsch och duschen/toan ännu bättre så man kan inte klaga egentligen. Vill man ha ”havsutsikt” kan man fylla handfatet och stå och titta ner där.
Undrar om den här båten är det minsta likt Polen? I så fall är det ändå inte så jättefarligt standardmässigt. Iofs har jag personligen fått för mig att Polen är typ som Sverige och direkt man åker över till Ukraina så raseras allt direkt och allt blir skit. Men Polen kanske är rätt schysst t.o.m.? Det vore ju grymt. Ölen kostar i alla fall 25 kronor per halvliter i utomhusbaren på färjan, det om något är väl ett bra tecken.

I alla fall, uteserveringen i solnedgången var verkligen en perfekt start på semestern. Magisk utsikt, bra vänners sällskap och douchebags så långt ögat kunde nå. Vad mer behöver man? Jo, en bättre kamerakvinna hade ju inte skadat, men man kan inte få allt. Imorgon blir det Polen och jag är fortfarande så galet förväntansfull för vad som väntar! Tills dess säger vi god natt!
”