Strax efter klockan 9 mötte vi upp med våran chaufför (vars namn jag aldrig hörde) och våran guide med det Playstation-doftande namnet Vita. Hon var utbildad engelskalärare från universitetet men då den ukrainska staten betalat hennes utbildning hade hon signat ett kontrakt som gjorde att hon var tvungen att acceptera att jobba i tre år på en plats där staten placerade henne. För hennes del råkade det bli Tjernobyl. Hon jobbade som skiftarbetare när hon var i Tjernobyl men exakt vad hon gjorde fick vi aldrig riktigt klarhet i.
När dom tre åren sen var över gick hon vidare och började jobba som officiell guide” som hon så fint kallade det. Det innebär att hon tar med sig 5-6 turistgrupper i veckan och med tanke på att våran privattour för 4 personer kostade 200 dollar per person så tjänar fröken Playstation nog rätt mycket pengar i jämförelse med sina landsmän där genomsnittslönen ligger kring 250 dollar i månaden. Av dom 200 dollarna så tog dock staten en viss del och jag tyckte mig se att hon gick in med 800 ukrainska hryvnia (typ 700 kr) på ett av kontoret där.
Hon hade förövrigt en geigermätare på bältet som kontrollerades var fjärde månad, hon hade årliga hälsokontroller och lite annat som dom flesta ukrainarna nog bara kan drömma om.

Nu ska alla ni som läser det här först få en liten förklaring till vad Tjernobyl är för någonting innan vi går vidare. Många har för sig att Tjernobyl är kärnkraftverket och att det runtikring där ligger hus som idag är helt övergivna och nedgångna. Att det är en hel spökstad runtikring kärnkraftverket och att torget är helt öde. Så är inte fallet.

Det bor idag 199 personer i området runt kraftverket som är avspärrat av staten. Dessa personer jobbar på brandstationen, i nån av dom tre butikerna som finns i området eller så bara bor dom där eftersom dom bett om att få flytta tillbaka till sin hemstad. Det är alltså inte speciellt öde där utan vi såg folk lite här och var som levde sitt vanliga liv i staden.

Problemet med att ha en guide som kan väldans mycket och dessutom pratar väldigt bra engelska är att hon pratar alldeles för mycket. Det är helt enkelt omöjligt att komma ihåg allt hon säger och ni vet hur det är för oss killar när det gäller tjejer: pratar dom för mycket så stänger man automatiskt av, nickar och ler åt allt hon säger utan att ens ta in ett enda ord. Lite så blev det stundtals där, även om hela resan var superintressant så kunde man inte ta in allt hon babblade om.
Det kändes även lite som att hon stundtals läste ur en bok också. Det känns verkligen som att hon fått sitta och lära sig språket/historian om Tjernbyl ur en bok och stundtals kändes det som att hon läste direkt ur boken. Lite svårt att förklara men det lät precis som att hon läste upp rubriken mitt i när hon pratade och det gjordes på ett väldigt onaturligt sätt.

Hon berättade i alla fall att 9200 personer besökte Tjernobyl-området 2011 och att 9000 personer var dit 2012. Hon var även duktig på att hänvisa till källor genom att nämna meningen ”According to statistics” lite här och där, men jag kunde inte låta bli att undra lite vilken statistik det var hon citerade. Kanske är det svårt att läsa innantill när det gäller källhänvisningar från en bok, därav blev det inte mer än ”According to statistics”?

Idag bor det i alla fall förutom 199 personer, 400 vargar och 5 björnar i området. Området i sig är enormt och täcker 2600 kvadratkilometer så vargtätheten är inte överväldigande även om det är fler än vad som finns totalt i Sverige och Norge tillsammans.

Men så skulle vi då ta oss in genom den första kontrollen. Vita gick bort, fixade med alla papper och kom tillbaka till mig. ”Michael…” började hon med lite ångest i rösten. ”Everything is fine, but there is a problem. Your papers is not readable so the guard want you to give him 200 hryvnia in order to let you in”. Ett riktigt rövarpris såklart, men jag var verkligen inte på humör att bråka när jag tagit mig ända dit så jag kastade in en tvåhunka i mitt pass, gick bort till fel kontrollant, visade honom pengarna, fick en facepalm av både honom och guiden, gick till rätt ställe och lämnade in mitt pass till en snubbe som suck-brölade till lite när han såg mig. Sen såg jag hur han öppnade mitt pass, såg pengarna och på typiskt seriefigurssätt plötsligt fick ”pokerfacet”, drog ner passet under bordet, tittade åt höger och åt vänster innan han slutligen tog upp passet, utan pengarna, igen. Sen var allt plötsligt lugnt och vi kunde åka in genom kontrollen. Det här landet är så äckligt korrupt så man kan inte göra annat än att älska det

Vi stannade först till i en av dom typ 50+ byarna som finns inom den avstängda zonen. Alla dessa tömdes några dagar efter katastrofen men som sagt har dom som vill fått flytta tillbaka igen.

Ett av dom ballare stoppen på resan kom efter det. Det var en ”massgrav” för dom robotarna som använts i röjningsarbetet av katastrofen och det var riktigt imponerande att se dessa Robot Wars-konkurrenter och hur retro-futuristiska dom såg ut.

Tyvärr funkade robotarna kasst på grund av den höga radioaktiviteten vid kärnkraftverket vilket ledde till att man istället använde sig av ”Bio-robotar”. Det betyder då ”människor vars liv vi offrar för att städa upp eländet”. Dessa hjältar fick springa med spade och för hand kasta ner det livsfarliga kärnavfallet som låg uppe på det exploderade taket av kärnkraftverket. Dom flesta av dessa dog inom kort efter att deras mission var avklarat…

Nästa stopp blev sen ett dagis som fanns i området. En känsla av ”TV-spelsplanering” låg dock över det hela och det kändes lite för bra för att vara sant när det låg en docka

precis där stigen in mot dagiset började. Lite turistfälla helt enkelt, men ändå inte desto mindre fascinerande.

Det låg sen även anteckningsblock, barnböcker och en massa andra saker på golvet och det var inte utan att man blev lite sugen på att ta med någonting hem. Det är dock typ dödsstraff på det i det här landet (om man inte betalar typ 200 hryvnia då…) så knappast någonting varesig jag eller någon annan av dom i gänget vågade oss på.

Sen så närmade vi oss slutligen målet som hela den här resan egentligen byggts upp kring, Tjernobyls reaktor 4. Stället där olyckan inträffade den 26:e april 1986. I bakgrunden ser ni byggnaden där explosionen skedde och även reaktor 1, 2 och 3 som alla ligger i samma byggnad. Reaktor 5 byggdes precis när smällen gick av och blev aldrig riktigt klar att tas i bruk till 100%.

Säga vad man säga vill, men vi fick baskemig komma närmare reaktor 4 än jag någonsin kunnat drömma om. Som närmast stod vi 300 meter från reaktorn och jag tror minsann att jag är svagt självlysande såhär när mörkret börjar smyga sig på i lägenheten. ”Ska jag tända lyset” frågade Sara mig och Anna, jag svarade med att snabbt slänga av mig T-shirten och nu är det ljust (grönt) och fint härinne igen.

Det är svårt att beskriva hur det var att vara där, allt kändes så otroligt surrealistiskt. En känsla av ”shit vad coolt” kombinerat med en fråga i bakhuvudet kring hur säkert stället egentligen är. Visst, dom säger att det är helt säkert osv. men man kan ändå inte låta bli att bli lite sådär fundersam ändå…

Det hela kändes ju inte bättre när hon påminde om att ”den nuvarande sarkofagen som täcker kärnkraftverket har gått över sin livsperiod och håller på att falla sönder. Senast för någon vecka sedan föll delar av sarkofagen ner och öppnade ett stort hål som släppte ut massa strålning”. Dom håller i alla fall på att bygga en bättre sarkofag som kommer att kosta en sisådär 1,5 miljarder dollar ungefär. Den ska sen, då den står på en räls, rullas in över kraftverket och täcka över kärnkraftverket för att förhindra en (till) katastrof.

Vi stannade även till vid Pripjat, som är staden som ligger närmast kraftverket och stället där dom flesta som jobbade på Tjernobyl bodde. Som mest hade staden 75000 invånare, idag har naturen helt tagit över…

Det här var för 30 år sedan ett torg med liv och rörelse, idag växer träden överallt och täcker allt.

Gammal kundvagn från ett av Pripjats matvaruhus.

Det är verkligen sjukt hur snabbt naturen tar över om man låter allt ha sin gång. Träd växer upp överallt, vägar växer igen och allting bara täcks av grönt på några få år. Om 50 år eller nåt kommer staden inte ens synas om det fortsätter såhär. Man kan inte föreställa sig hur det här för bara några årtionden var en spirande stad när den idag ser ut som nån ful kombination mellan en apokalyptisk stad och en svensk skog typ.

Vi fick även gå förbi nöjesparken i staden. Den var tänkt att öppnas den 1:a maj 1986 men användes aldrig eftersom staden evakuerades kort innan.

Övergivna radiobilar på nöjesfältet som aldrig kom att användas.

Våran guide Vita visar oss ett av rummen där man kunde se gamla tavlor som lämnats kvar i staden. Tacksamt nog så är dom varken stulna eller förstörda, men frågan är om dom är planerade där eller inte.

Avslutningsvis fick vi sen gå igenom stålningsmätarna på väg ut från området.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att den här resan lätt var värt allt krångel. Får ni någonsin chansen så åk hit och se Tjernobyl innan den nya sarkofagen är klar år 2015. Då kommer ingenting av kärnkraftverket synas och sen kommer ingen någonsin mer få se det dåliga originalskyddet som byggdes veckorna efter katastrofen. Tjernobyl är ingen semesterresa men det är absolut en utbildningsresa som är värd varenda öre. Om ni är fascinerade av arkitektur och katastrofer som en annan är så är det här en riktig höjdpunkt och jag kan säga att det pirrade till lite i magen när man först fick se sarkofagen på långt håll. Tjernobyl får helt enkelt 4,5 av 5 geigermätare i betyg och rekommenderas starkt.
”

Nångång vid 9:30-tiden lokal tid så började det viskas i baksätet. Dom små barnen hade vaknat och det var för mig omöjligt att sova vidare i det nu fruktansvärt osköna förarsätet. Det kändes på något vis som om jag och sätet vid det här läget växt ihop och nu levde i en slags konstig symbios. Som om jag hade kopplat in i The Matrix” när jag satte mig där i sätet och nu kunde jag styra allt helt utan att göra annat än bara vara.
Tre timmar fick jag sova. Tre fruktansvärt osköna timmar. Tack till Sara som offrade sig och gav bort sin kudde till mig så att jag kunde vila huvudet mot någonting i alla fall.

Vi tankade och började sen så sakteliga rulla för att ta oss dom sista 30 milen till Kiev. Dom ukrainska vägskyltarna charmade mig och jag föll pladask för den öststatliga elegansen, dom andra i bilen var inte lika imponerade och somnade om direkt vi våran sovparkeringsplats.

Jag kanske låter bitter, men det är jag inte. Tvärtom är det så sjukt skönt att kunna välja musiken själv, sitta och titta på landskapen som passerar och bara insupa det nya man får se. Hade själv sovit utan att tveka om jag suttit i passagerarsätet så varför skulle inte alla andra få göra det? Finns ju inget tråkigare än att sitta i en bil och göra ingenting i flera timmar.

Vägarna i Ukraina har annars varit långt över förväntan. Jag hade förväntat mig katastrofvägar deluxe och vi har även förstått hur en sådan kan se ut när vi under natten svängde in på en liten mindre väg för att utforska var vi kunde sovparkera. Den vägen var den sämsta asfaltsvägen jag någonsin sett i hela mitt liv och det var som att åka på en tvättbräda ungefär. Allt skakade konstant och jag trodde bilen skulle hoppa isär, sen var det hål här och där på vägen kombinerat med några trötta lagningsförsök på den där schweizerostvägen.
Sen ska Ukraina ha credit för deras vägbyggande. Ur säkerhetssynpunkt tror jag att det svenska trafiksäkerhetsverket skulle ha lite åsikter men jag uppskattar hur motorvägen till Ukraina i stort sett var helt rak. Då menar jag inte rak som i ”Kaustis hållning” utan rak som i ”spikrak”. Otroligt skönt att kunna glida ikapp en bil (oj vad jag fuskar med hastigheterna här…) och sen titta bredvid den för att se att jag har en omkörningssträcka som är 37 kilometer spikrak väg med hundraprocentig sikt och helt utan mittviadukter eller liknande saker.

Sen kör ukrainarna otroligt bra också. Alla visar sjukt bra med respekt åt varandra och åker man ikapp en bil så lägger den sig direkt åt sidan för att förenkla den redan superenkla omkörningsproceduren. Råkar en bil göra en dålig omkörning så glider även mötande trafik ut så långt åt sidan som möjligt på vägen och varken blinkar eller tutar på den som missbedömde omkörningen. Otroligt imponerande hur lugna dom håller sig allihopa. Tummen upp!

Resen av resan mot Kiev var annars inte speciellt intressant. Den tog väl en 3-4 timmar och det var så absurt att märka hur vägen såg ut. Dom har verkligen standardiserat allt här, även vägarna, och jag lovar att HELA vägen var en upprepning av följande:
Lång vägsträcka med skog på sidorna följt av en sträcka med åkrar på båda sidorna samt en korsande väg med väjningsplikt mot motorvägen. På varsin sida av motorvägen vid korsningen stod en busshållsplats och dom såg ut som exakta kopior av varandra. Det gick även ett övergångsställe över vägen mellan dessa.

Tryck nu ctrl + c på tangentbordet och spamma ctrl + v så kommer du kunna bygga upp en exakt kopia av hur hela vägen från gränsen till Kiev såg ut. Dom där korsningarna med busshållplatserna upprepade sig med klinisk precision varje 2-3 mil och det kändes ungefär som att man körde i ett hamsterhjul mer än att man faktiskt kom nånstans. ”Har vi inte sett det här förut? Jodå, en sisådär 65 gånger” var känslan man fick varenda gång man såg en såndär korsning med busshållplatser på varje sida.

Otroligt enformigt men ändå intressant.

Väl framme i Kiev åkte vi vilse typ 12 gånger innan vi plötsligt fick syn på en av dom ballaste grejerna med staden: deras titanstaty. En 102 meter hög dam som faktiskt är högre än Frihetsgudinnan i USA och i mitt tycke mycket ballare. Den står uppe på en av dom högsta punkterna och blickar ut över staden och det är så ballt så jag vill dö lite när jag ser den. Som om inte det vore nog har den det kanske coolaste namnet jag någonsin hört en staty ha: Mother Motherland. Game over USA, öst vinner den här ronden med utklassningssiffror.

Lunchen intogs på Dominos (vi hade inte käkat på typ 24 timmar och orkade inte käka lokalt). 250 kronor för fyra mediumpizzor med läsk får ses som helt okej Mest intressant var väl annars när jag lämnade mitt namn på beställningen och hon lyckades stava Michael som ”Makyl”. Kommer lätt byta namn till Makyl Kaustinen när jag kommer hem efter semestern. Hur coolt som helst!

Vi bokade även boende via Dominos gratis nätverk och det kostade oss 2200 svenska kronor totalt för 4 personer och 3 nätter i en hyrd lägenhet. Dock hittade vi inte stället när vi väl kom dit så vi satte oss och tröstdrack bira istället. Med ett pris på 12 kronor per öl så försvinner problemen man har rätt snabbt.

Ölen löste alla våra problem, dörren till Kievrent Apartments kontor öppnades plötsligt och vi fick nyckeln till lägenheten. 60 kvadrat, en dubbelsäng och en bäddsoffa får ses som helt okej. Standarden är bättre än Dublins standard och det finns egentligen ingenting alls att klaga på.

Kvällen spenderades sen ute i Kievs uteliv och det var riktigt riktigt roligt. En vodka Red Bull gick för typ 50 spänn, en Corona för drygt en 20:a och man kände sig som en kung på stället när man plockade fram sedelklämman (första gången i mitt liv jag använt den ska tilläggas). Vi kom alla överens om att lämna både mobiltelefoner och kameror hemma och bara ha en kul kväll och det var lätt värt det.
Vi tog oss in på nåt ställe som hette Vodka Bar där det kostade 2000 spänn för sittplats, och efter att ha fått det förklarat för oss så drog vi snabbt vidare. Nästa ställe vet jag inte riktigt vad det hette men där var det gratis med sittplats, även om två random tjejer försökte blåsa mig och Gustav genom att agera som anställda och kräva en ”deposit” för bordet vi satt vid. Vi köpte inte bluffen och hon försvann sen från stället.

Nej, Ukraina må ha börjat lite knackigt vid gränskontrollen men jag tycker landet växer mer och mer ju längre man är här. Visst, det är inte ballt på samma sätt som USA var men det är otroligt intressant att vara här och se hur östeuropa ser ut på ”riktigt”. Och prisläget är ju magiskt också ”