Efter en helt okej pizzakväll nere i Lvivs centrum så begav vi oss igen ut på vägarna. Målet för dagen var att ta oss över gränsen, ur det superkorrupta Ukraina och sen hela vägen till Krakow. Bilresan skulle enligt Google Maps ta ungefär 4,5 timme men på det räknade vi med att stå 2-4 timmar vid gränsen också.
Google Maps kan förövrigt vara något av det bästa som någonsin uppfunnits. Maken till bra resehjälpmedel har sällan skådats.

Vägen till gränsen var sen precis lika hemsk som resten av vägen från Kiev varit tidigare. 90-sträckor som var 5:e kilometer avbröts med en stadsskylt och där man då fick lov att sänka hastigheten till 60 genom varje samhälle. Och det var så jävla många sånahär samhällen att jag höll på att bli tokig. Sträckan mellan Lviv och gränsen borde egentligen inte ta mer än en 30 minuter ungefär men när man får hålla en snitthastighet på 65 kilometer i timmen så tar det plötsligt dubbla den tiden. Totalt värdelöst och jag avskyr fortfarande Ukrainas vägdragande.

Men så kom vi helt plötsligt fram till gränsen, utan att egentligen ha blivit förvarnade eller nåt. En rondell uppenbarade sig och plötsligt stod vi öga mot öga med gränsvakterna igen. Vi fick som vanligt en lapp där det stod att vi var 4 personer på, vi åkte sen fram till första kontrollen som var den ukrainska delen. Dom kollade våra pass, bad mig öppna bagageluckan för att kika efter smuggelgods/kidnappade flyktingar och orkade inte ens lyfta bort våra väskor för att se om någonting låg därunder. Vi kunde ha haft med oss vilken skit som helst därunder och dom hade inte märkt någonting.

Sen fick vi åka över gränsen till den polska sidan där jag fick se den hetaste gränsvakten jag någonsin sett. En ung dam på kanske 25 år som såg ut ungefär som en blond Haley Williams

spatserade vid tullkontroll 2. Vi fick såklart kontroll 3 och jag blev mäkta besviken. Fröken Polski Williamski fick ändå stå för underhållningen när hon sprang fram och tillbaka för att samla in alla passen på hennes sida. Vi fick även vi lämna över våra pass samt registreringsbeviset för bilen, en kontroll som tog en jäkla tid kändes det som. Men slutligen var vi klara och kunde lämna det småäckliga Ukraina bakom oss. Psykologiskt lättande och jag känner att jag aldrig mer kommer åka bil i Ukraina. En gång räcker.

Gränskontrollen skrällde annars rejält och vi var klara på nästan exakt en timme. En klar förbättring, men å andra sidan är polackerna betygligt kompetentare än vad ukrainarna är när det gäller det mesta.

Resterande delen av vägen tog vi oss an utan större problem och nu ligger jag här i Krakow och efterrapporterar om gårdagen. Gårdagskvällen började annars med två öl på en Statoil-mack följt av två öl i bilen på väg till vårat boende vilket sen, efter att vi hade checkat in, slutade i en otroligt oelegant karatefylla för oss allihopa. Jag däckade vid 5-6 nånting men Gustaf och Anna kom hem först vid 8-tiden efter att ha varit ute på diverse äventyr.

Nej, Krakow känns riktigt najs såhär långt. Blir intressant imorgon också eftersom vi tänkte försöka köra Auschwitz på dagen där. Lär komma en rapport därifrån också så stay tuned.

490 kronor. Så mycket fick vi ge för vårat sommarkolli-liknande rum för natten. Vi har idag alltså tagit oss dom dryga 45 milen från Kiev till den lilla staden Lviv som ligger drygt en timme från den polska gränsen. Imorgon satsar vi på Krakow och vi hoppas såklart på att nå det målet utan att behöva vänta 5 timmar vid gränsövergången. Det ska vara totalt 5 timmars körning och även om vi får vänta 3 timmar vid gränsen så kommer vi utan problem att nå Krakow imorgon i så fall.

Dagen idag har dock bara spenderats i bilen varför själva reseberättandet blir lite torftigt, men jag tänkte ändå ta upp en lite intressant sak som sen kommer leda till en annan ännu mer intressant sak.

Det är nämligen som så att Ukraina är helt värdelösa på att bygga motorvägar. Då menar jag inte att dom är dåligt materiellt sett och inte heller att dom är för smala, för långsamma eller någonting annat. Tvärtom, vägarna här är nästan som i Sverige om man tittar på motorvägarna. Småvägarna i Ukraina är en annan historia dock, men dessa undviker vi som pesten.
Problemet Ukraina har, och det märktes extra tydligt när vi åkte från Kiev till Lviv idag, är att dom inte har några hastighetsskyltar. Inga alls. Istället förväntar dom sig att alla turister ska lära sig hur deras skyltande fungerar innan dom kommer hit. Är det en skylt med ett stadsnamn på är det 60 km/h, är det en vanlig väg som inte går genom en stad är det 90 km/h, är det motorväg är det 130 km/h och sen kan dom höfta lite på andra sätt också. Har man inte lärt sig skyltarna innan man kommer in i landen kan man glömma att någonsin få reda på det. Ingen pratar engelska, det finns inget WiFi nånstans, 3G-surfning kostar ungefär 140 kr / megabyte så att bara öppna Google lär hamna kring en 200 kronor ungefär.

Så av det med hastighetsregler visste vi tills idag absolut noll. Noll koll och eftersom jag är den enda som har internationellt körkort av oss är det då jag som kört dom dryga 100 milen som vi spenderat i Ukraina hittills. Mamma blir nog lite elak på mig, men ska jag vara ärlig har nog hastighetsgränserna överstigits både en och 140 gånger under resan hittills. Det som är spännande är att vi fram tills idag hade stött på 7-8 stycken poliskontroller och klarat oss igenom allihopa. Det har varit snuskigt nära två gånger när polisen tagit in bilarna som precis kört om mig inför kontrollen utan att jag egentligen har varit medveten om hur genialisk min körning måste ha varit. Dom här kontrollerna har då varit över dom första 60 milen som vi åkt från polska gränsen och in till Kiev och när vi nu idag tänkte bege oss från Kiev mot den polska gränsen räknade vi såklart med kontroller den vägen också.

Och det är ju någonting man får ge den ukrainska polisen, dom finns överallt. Idag stötte vi på poliskontroll 9 ganska direkt efter att vi lämnat Kiev och här klev polisen faktiskt ut framför oss på övergångsstället som fanns på vägen men han pratade turligt nog i telefonen så han släppte förbi oss och fortsatte gå över vägen. Poliskontroll 10 var sen lugnare då polisen inte brydde sig. Men…

Ni vet det här med skyltarna jag nämnde ovan. Eftersom vi hade noll koll så körde jag mest på känn och följde trafikrytmen, något som är lite svårt om det inte finns någon trafik framför dig att följa. Dessutom är deras definition av stad” ett skämt och kan i stort sett innebära att om det är ett hus på ett ställe så börjar staden där och även om det är 3 kilometer skog tills nästa (och sista) huset så räknas hela den här sträckan som ”stad” och man ska då hålla 60 km/h. När dessa sträckor sen uppenbarar sig var 10:e kilometer så ledsnar man tillslut och håller den farten man tycker är vettig. Finns det inga hus, inga människor och bara en vanlig svensk riksväg så ligger man i 70-90 beroende på vissa faktorer och det är knappast farligt (som alla vi sopor tänker innan vi krockar med nåt såklart).
Det här ledde till att jag, när en sån här stadssträcka precis skulle ta slut gasade upp bilen lite för snabbt precis när en polis med fartkamera satt och tittade. Inte så bra…

Det ledde till att vi glatt fick finna oss i att bli stoppade. Polisen kom fram, snackade ukrainska och jag fattade nada. Han ville se papperen för bilen och Gustaf gick ur baksätet och plockade fram papperen ur bagageluckan. Herr polis började sen sina charader där han försökte förklara för mig vad jag gjort för fel och jag fattade först inte. Sen visade han 6 fingrar och jag fattade det som att vi åkt 6 kilometer för fort. Inte hela världen kanske men han var ändå inte nöjd. Så han pekade, likt en ilsken lågstadielärare, på min hastighetsmätare på ett sätt som jag inte kunde se. Jag slog ut med armarna och han bad mig följa med till polisbilen. Huuu…
Väl där fick jag sätta mig i förarsätet och se att dom minsann klockat mig på smått imponerande 86 km/h på en 60-väg. Till mitt försvar ska dock sägas att från det att dom klockat mig tills att jag hunnit stanna så hade vi redan hunnit in på 90-sträckan så det var precis i slutet. Oförlåtligt ändå såklart och han plockade fram en körskolebok (!) och pekade på en ukrainsk text som likaväl kunde varit spoilern till Rödluvan för allt jag vet. Brevid spoilern till Rödluvan stod sen siffran 2555-3250 hrn. Det är fucking 250-320 euro och jag blev lite småchockad. Polisen ville ha summan direkt och ritade 250? på ett papper.

Vi trodde dock han menade 250 ukrainska hryvnias (ungefär 250 kronor) så Gustaf var supersnabb med att slanta upp. Det gick polisen inte alls med på men prutade plötsligt ner min ”böter” till 100 euro. Vi insåg direkt vad som försegicks och jag bad Gustaf plocka fram lite mer pengar. Tyvärr såg polisen att vi hade ungefär 600 hrynias (600 kronor) i plånboken varför det hela slutade med att vi helt öppet gav honom pengarna och han ”råkade glömma” att skriva ut en riktig böter.

Att göra innan jag dör: muta en polis – check.

Men 600 hryvnias är dock ett riktigt rövarpris och jag känner mig lagom blåst såhär i efterhand. 200 hryvnias hade typ räckt har jag läst mig till nu, men det är svårt att vara speciellt kall när man står där med två poliser i ett land där dom likaväl kan ta dig till häktet för att använda dig som ”frivillig” organdonator för att du har fel färg på din tröja. Nu har vi dock förberett oss lite bättre så jag har typ 150 hryvnias i plånboken om det skulle hända igen så att jag kan ge honom ”alla mina pengar” och visa honom att jag inte har mer. Sen har jag faktiskt lärt mig min läxa också och både pluggat på hastighetsgränser samt kört efter dessa sen jag blev tagen.

Sidonotos: Staden vi stannades i hette förövrigt Babyn

Annars har resan till Lviv gått smärtfritt. Hotellet vi bor på ligger i ett område som känns ungefär lika säkert som Husby en skön lördagkväll och staden har knappt gatubelysning över huvud taget. Tre pizzor och två öl kostar dock totalt 80 hryvnias så jag har svårt att ogilla staden som så. Vi fick även åka Trabant-taxi hem och det är en av dom större upplevelserna på resan. Stötdämpningen på dom där är magisk och jag vill ha en så hårt! 30 kronor kostade taxiresan, inte helt fel

Nu blir det sängdax innan vi siktar på Polen imorgon. Och ja mamma, jag lovar att inte göra någonting mer dumt under resan. God natt och på återseende!
a”