Ny vecka innebär ett nytt testat burgarställe. Idag hade turen” kommit till Sloppy Seconds, ett namn som förövrigt råkar vara mitt artistnamn bland damerna. Vårvädret levererade magiska temperaturer över 20 grader och rutinerade som vi är satte vi oss såklart inomhus. Vem vill riskera att få hudcancer så här tidigt på året?

Tavlan som innehöll menyn satt sådär lagom ungkarlskaktigt uppsmackad direkt på väggen med svart målarfärg och så här i efterhand tycker jag det är magiskt snyggt. Lite ungkarl blandat med lågstadie/dagis ungefär. Precis som min personlighet med andra ord.

Ölsortimentet har jag noll koll på då Sara beställde första, men tydligen hade dom öl därinne i alla fall. Sara drog till med det starkaste dom hade och vi höll alla på att däcka när vi druckit upp den utan att maten ens hade påbörjat sin resa från kossa till ätbart format.
En tjurig Jesper och vad som verkade vara en evighet senare fick vi i alla fall in våran burgare och den såg… minimal ut (jaja, ”som damerna brukar säga…”)

Men som jag själv brukar säga, storleken har ingen betydelse! Tyvärr har den ju det, men tack och lov levererade Sloppy Seconds någonting genialt – chips med flytande ost och nån slags ketchupliknande salsagrej med precis lagom styrka. Magiskt gott och sju tusen kalorier. Mums!
Burgaren då? Jag beställde in en burgare med fan och hans moster på. Det var ägg, lök, sallad, tryffelcreme och ”foiegras”. Världsvan som man är så vet man att ”foiegras” betyder ”gräslök” så när Jesper frågade om det var anklever på burgaren skrattade jag gott åt honom och fnös på ett sånt där typiskt brat-vis som vi gör här i Stockholm när någon är korkad.

Tji fick jag, för burgaren kostade 110 spänn och det var inte på grund av tryffelcremen. Nädå, tydligen är min franska lika kass som mitt lokalsinne så ”Foiegras” visade sig såklart vara ”nermalda fuldelar av en ankjävel” på franska och jag fick själv bära dumstruten istället.

Men hur var då burgaren? Först och främst var den alldeles för hög. Lika bred som en hockeypuck ungefär men hög som tre stycken radiostyrda bilar placerade ovanpå varandra. Inte okej och jättekrångligt att äta. Brödet smakade jättespeciellt och var som nån slags blandning mellan wienerbröd, jojobullar

och vanliga tråkhamburgarbröd från ICAs brödavdelning. Otroligt svårt att beskriva men egentligen ingen höjdare. Och ärligt talat, Saras och Hultans burgare såg ut som två semlor med burgare mellan ungefär. Inte okej.
Sen var burgaren överlag jättetorr och det saknades majonäs något ofantligt. Av anklevern märkte jag inte ett jota och det kan ha varit den sämsta investeringen på läge det där. Burgarens smak var väl okej om än pepparsmaken var lite i överkant men det här med att burgaren var så torr var ett stort problem.

Totalt får vi ge Sloppy Seconds 3.0 av fem vita Tron-frisyrer

i betyg.”

Burgartestandet rullar vidare och näst på tur stod Corner Club. Vi var där redan förra veckan men då jag lider av utbrändhet och lite annat smått och gott (storhetsvansinne t.ex.) så blev inlägget därifrån fördröjt tills idag.

Stället ligger i Gamla Stan och vi såg rutinerat till att vara där ungefär 10 minuter efter att dom öppnat. Ett smart move skulle det visa sig eftersom stället var fullsatt ungefär sju minuter senare.
Servitrisen som tog våra beställningar frågade vad vi ville ha och vi svarade Burger and beer” eftersom det fanns på menyn. Burgare och öl, det kan typ inte gå fel.

Problemet var ju bara det att vi fick in precis det vi beställt. En burgare och en öl. För 180 spänn. Lite väl i överkant och efter att inte ha ätit sen lunch kändes matmängden lite väl snål.

Men burgaren då? Något tillbehör behöver vi inte betygsätta eftersom det inte fanns nåt. Ska man sammanfatta burgaren så kan man säga att den var som Marie Laveau – fast tvärtom. Marie Laveaus burgare var torr och tråkig, den här var riktigt sådär ”slafsig” i konsistensen som en hamburgare ska vara även om den var lite för ostekt i mitten. Förstår mig inte riktigt på folk som vill ha järnsmakande rått kött (icke att förväxlas med råttkött) i mitten av sina burgare, det smakar ju bara som att slicka på en rostig balk eller nåt. Men där Marie Lavaeus burgare var fräsch var den här väldigt anonym och ”blandad”. Man kunde liksom inte urskilja ingredienserna på samma sätt här.
Storleksmässigt var burgaren förövrigt snudd på perfekt men brödet smakade lite fralla-aktigt.

Men sammanfattningsvis så får jag säga att den var en total motsats mot Marie Lavaeus burgare. Om Marie Lavaeus burgare är färgen vit är Corner Clubs burgare färgen svart och om man då jämför dom så ser man att det egentligen är liknande saker fast i olika burgarspektrum ungefär. Därav får Corner Clubs burgare, precis som Marie Lavaeus, 3.7 av fem skrikande småbarn i betyg.

Betygsatta restauranger
Flippin Burgers: 4.7 / 5
Oljebaren: 2 / 5
Marie Laveau: 3.7 / 5
Corner Club: 3.7 / 5″