Tre saker skrev jag upp på min Sydkorea-lista igår innan jag gick och lade mig. Korean barbeque en gång till, baseboll (jag vill se koreansk baseboll!) och se en Starcraft-match live. Då Johannes sen strök under den sista punkten ungefär 212 gånger när jag somnat så kunde vi inte låta bli att besöka Coex, en mässhall av det större slaget, idag.

Det skall här tilläggas att jag inte alls är något större Starcraft-fan och att min totala speltid av spelet uppgår till strax under sju minuter. Ändå kände jag att det kittlade lite i magen av att för göra den här, ack så sydkoreanskt specifika grejen när jag ändå var här. Om det inte vore för Johannes extrema Sydkorea-fetisch så hade jag personligen aldrig åkt hit. Inte för att jag ogillar landet eller nåt, utan mest för att jag inte känner till det mer än att landet är granne med Nordkorea.

Hallen kändes annars mycket mindre än jag hade förväntat mig. Man tänker ändå nånstans på hysteriska datornördar som står och skrikgråter i kön in till hallen när man hör begreppet Starcraft-turnering”, men så var inte fallet. Gratis inträde och ganska folktomt beskriver mer stämningen därinne.

Men på scenen pågick ändå e-sporten och kommentatorerna var på plats.

Produktionen kändes genomproffsig och äkta på något vis, även om jag personligen fick en smak av innebandy när jag såg allt. Lättillgängligt och rakt, men ändå en grej som folk som inte förstår har svårt att ta till sig ungefär.

Vi kom in i lokalen vid en helt snuskigt bra tidpunkt. Det föregående spelandet hade precis avslutats, och dom höll precis på att förbereda för Starcraft, så vi fick en sittplats utan att behöva knocka nån av dom finniga små nördarna som satt därinne. Första matchen var mellan två lag som inte var Leksand och Mora, och jag har därför ingen aning om vilka dom var, men jag följde ändå med i händelserna för att kunna återrapportera här på bloggen.

Spelandet gick till som så att det satt ett varsitt lag på var sida om mitten. Dessa valde sedan ut EN spelare som fick möta motståndarens spelare.

Dessa två placerades i ett par bås som var ljudisolerade och inte kunde se storbildsskärmen, så ingen av spelarna kunde då se vad den andra spelaren gjorde och inte heller höra kommentatorerna.

Sen spelade dessa två en heads-up match som, beroende på match, tog ungefär 20-40 minuter. Vinnaren av matchen fick då en poäng till sitt lag, och sen kördes matcherna med två nya personer tills det ena laget fick nog med poäng för att vinna matchen.

Publiken fyllde i alla fall upp dom några hundra sittplatserna som fanns därinne, och det var ärligt talat rätt bra stämning stundtals också.

Det fanns dock ett endaste problem, och det var den där fula kommentatorn i mitten. Han skrev och gormade nåt frukansvärt, och även om det var roligt dom första fem minuterna så tröttnade man rätt hårt på honom efter det. I slutet satt jag mest och drömde om hur jag kunde lära mig karate av killarna som hade uppvisning utanför mässhallen, och sen karateslå kommentatorn i ansiktet ungefär 23 gånger tills dess att han blev tyst.

Nu får man dock inte slåss, så jag knöt näven i fickan och skriver här istället.

Vi kikade dom tre första matcherna, som spelades i Starcraft ett, men sen var vi tvungna att fixa frukost efter det. När vi kom tillbaka spelade samma lag Starcraft II av någon anledning, och det visade sig sen ganska snart att herrarna i svart vann matchen.

13:37 @ Starcraft-turneringen. Det blir inte mycket ballare än såhär.

En paus uppstod sedan på kanske 30 minuter innan scenen gjordes om och man gjorde plats för nästa spel. Upp på scenen dök även en asiatisk supermodell som kändes lika malplacerad här som en Lamborghini gör i Orsa. Av denna upplevelse kan i alla fall sägas att det är sant det dom säger, kameran lägger verkligen på 20 kilo. Det var sjukt konstigt att se en snudd på perfekt dam stå där på scenen några meter bort, och sen var hennes armar småtjocka på bilden ovanför.
Sen kan vi konstatera att HD-upplösning (skärmen ovanför var 1080p) gör folk så otroligt mycket fulare. På avstånd såg både modellen och programledartjejen i svart riktigt bra ut, men inzoomade såg dom helt konstiga och poriga (såna man har i ansiktet ni vet) ut.

Hon fick även prova på att spela spelet som det skulle tävlas i en stund och hon verkade njuta av att gång på gång dö en hemsk död. Lite skumt att le åt att man själv dör i ett TV-spel och blir ihjälskjuten av tonåringen bredvid sig om ni frågar mig…

Själv skämtade jag till det med ett ”Det här är ju den enda chansen för nördarna där att få en såndär dam på rygg. Skjut henne och hoppas att hon ramlar bakåt”. Höhö, osmaklig humor är det nya rosa.

Spelet som det skulle tävlas i hette något i stil med Special Force och var en kopia på Counter Strike. 5 mot 5 sprang man runt och försökte skjuta varandra, och spelet var verkligen inte gjort för att en publik ska kunna kolla. Då banorna var så små sprang spelarna på varandra hela tiden, och det var svårt att hinna se vad som hände överallt vilket förtog en bra del av publikens förtjusning. Det märktes även på stolarna som stod till 70% tomma…

Efter en ganska jämn kamp visade det sig att lag rE' Requiem spöade Cherish-withus med något i stil med 8-5, 8-4 i ”set”.

Tvåorna fick sen en check på 5 000 000 won och han som tog emot checken chockade även kommentatorerna genom att slänga till sig en kram av modellen också. Alla skrattade högt.

Vinnarna fick ingen kram, men ändå en pokal och 10 000 000 won. Vet ni hur mycket det är? Det är typ 60 000 kronor! För att spela ett TV-spel knappt någon därinne brydde sig om! Helt sjukt.

E-sporterna fascinerar mig rätt rejält efter att ha fått en liten inblick, men jag fattar typ precis lika mycket om det som tjejer begriper offside-regeln. Helt lost med peppar- och saltkar helt enkelt. Vi kör samma grej imorgon och vi får väl se om jag förstår mer när morgondagen når sitt slut…”

Uppstigning klockan 04:15 är alltid lika trevligt, så även idag. En utcheckning och en dubbelprissatt taxi senare så var vi på väg till flygplatsen och jag måste säga att Peking är fruktansvärt deprimerande i smogdimman. Likt ett stort irländskt täcke så täcker den här massan hela staden och får allt att se sådär superirländskt deppigt ut.

Sen somnade jag när vi väl kommit ombord på flyget. Inte helt oväntat kanske.

Sen vaknade jag var vi plötsligt i Seoul. Tunnelbanekartan skrämde sen livet ur både mig och Johannes, och när vi klev ut från ankomsthallen så fanns inte någon Cephas där och väntade på oss.
Han hade ju lovat att vi skulle få bo hos honom och så vidare när vi träffade honom vid kinesiska muren, men av honom såg vi inte röken alls.

Vi väntade en halvtimme, men då vårat flyg var försenat med nästan två timmar så bestämde vi oss sen för att skippa Cephas. Om han nu hade dykt upp så borde han SMSat/skrivit på Facebook, men vi hade inte hört ett endast ord av honom. Utan att känna honom så kändes det lika bra att boka hotell direkt, så vi kämpade oss till ett öppet nätverk på nåt obskyrt tågcentralcafé och bokade sen in oss på ett hostel som kostade drygt 180 kronor per person och natt.

Vägbeskrivningen till hostelet var grym, våra navigationskunskaper var desto sämre. Katastrof, kaos och svett, sen lyckades vi äntligen hitta fram till vårat boende för dom kommande tre nätterna.

Och vilket ställe det var! Vi fick tydligen suiten” vilket innebar ett rum där man kunde framkalla ekon, rosa täcken och i stort sett en hel lägenhet med allt vad det innebär.

Kök till exempel.

Och tvättmaskin.

Sa jag förresten att stället heter Bong House och har en receptionist som mest påminner om den där nedrökta snubben

i That 70's Show? Han går säkert på både en och annan substans, men han verkar i alla fall vara på rätt sida galenskaps-sidan av skalan. Lite sådär seg i skallen och med en skylt i receptionen som säger nåt i stil med ”Mr. Bongs 3 words of wisdom. Be calm. Be friendly. Relax”. Sen krävde han att man skulle ta av sig skorna när man är inne också.

Skojig snubbe det där

Men på tal om att röka på. Inför Sydkorea-vistelsen så hade jag läst mig till en enda sak som jag ville prova när vi var här: korean barbeque. Vad det innebar visste jag inte, men tydligen skulle det vara gott, så vi siktade in oss på en restaurang vid namn Nongoljip för att testa käket där.

Och vilken kanongrej det var! Korean barbeque var en av resans absoluta höjdpunkter, speciellt eftersom att jag har lättare att uppskatta överraskningar än saker jag förväntar mig nåt av. Man fick alltså en ”kastrull” med nån slags glödande ved som placerades i mitten av specialbordet man satt vid. Ovanpå detta placerades sen ett galler, och sen fick man diverse grillgrejer att härja med. Kött, grönsaker och lite annat gottigottgott var det som erbjöds och det mesta smakade magiskt! Korean barbeque är som steak on a stone, fast 10 gånger bättre ungefär. Riktigt riktigt nice helt enkelt.

Betyg på korean barbeque: 5 av fem fläskfiléer.

Kvällen avslutades sen på nåt ställe som skyltade med ”World beer”. Det visade sig att dom visst hade öl från några olika europeiska länder, men inget som var överdrivet speciellt. Vi tänkte därför prova lite inhemsk öl, och då menyn var å koreanska så tänkte vi helt enkelt börja längst ner på den menysidan.

Det slutade med att vi fick in mjölk… Språkbarriären den första dagen i Sydkorea är större än vad den var totalt under strax under tre veckor i Kina. Det här kan blir spännande…

Annars kan vi konstatera att typ alla läsare på bloggen just nu är så kallade ”lurkers”. Alla läser, ingen röstar eller kommenterar. Buu för er!
”