Hiroshima har återhämtat sig en aning idag, och när staden bjöd på helt fantastiskt väder redan klockan 9 imorse så blev man nästan lite tårögd. T-shirtbrännan blir bara värre och värre, men vad gör det när man befinner sig i sushins hemland?

Dom japanska övergångsställena är annars väldans intressanta. När det väl blir grönt börjar dom inte låta sådär irlänsskt scifi-aktigt med ett pjoooung” utan här låter tickandet stolparna ger ifrån sig mest som en tecknad kolobri som harklar sig om och om och om igen. Underhållande, men ack så underligt.

Efter att ha roats av övergångsstället i ungefär en kvart så tog vi oss in till tågstationen för att dels lösa in vårat rail pass som ger oss 7 dagars fritt tågåkande i landet och dels för att boka tågbiljett till Osaka. Allt gick hur smidigt som helst och tog ungefär en kvart totalt.

Hiroshima har ett väldigt lugn över sig, och det är förvånansvärt lite trafik i rörelse under dagarna. Folket är tystlåtet och pratar nästan aldrig med varandra känns det som.

Men den enda anledningen till att vi stannade i Hiroshima är samma anledning som till varför ni ens känner igen namnet på staden. Jag pratar såklart om världens första atombomb som totalt utplånade staden i augusti 1945. Hiroshima har sen dess återuppbyggts och även förärats med ett museum till minne av bomben.

Det ni ser på bilden är dock inte museet, utan ”The A-dome” som var en gammal skola som sprängdes av atombomben. Sen dess har skelettet fått stå kvar som en påminnelse om förödelsen som en gång var.

Utanför museet pågick en, om jag förstod det rätt, separat utställning om Japans krig mot USA och lite annat. Det som förvånade både mig och Johannes mest var det faktum att Japan tydligen krigade mot Kina samtidigt som dom bombade Pearl Harbour. Vet inte riktigt hur dom tänkte när dom hoppade på två av världens största länder, men enligt det vi kunde läsa så var det tydligen ”the emperor” i Japan som stod för besluten. Ett tag lades 80% av hela Japans budget på krigen som pågick. Helt sjukt…

Men museet ja, vi betalade in oss för den nätta summan av trettio yen (3 kronor) och köpte sedan till en ljudguide för 300 yen extra. Om ni åker hit så köp ljudguiden, det var galet intressant att höra historierna som berättades.
Museet i sig skiljde sig väldigt mycket från tidigare museum vi varit på. Här var det information på information om alla möjliga saker. Hur staden Hiroshima kom till, vilka som bodde där, varför just den staden valdes ut som första mål för bomben, hur atomfusionen i bomben fungerar, hur amerikanarna tränade inför bombsläppet, varför Einstein hade en del i det hela och en massa massa annat. Otroligt intressant och hela ”utställningen” var riktigt proffsigt framförd.

Atombomben fördes in över Hiroshima av planet Enola Gay och släpptes från en höjd av ungefär 10 000 meter. Efter 45 sekunders fritt fall så detonerade sen bomben 600 meter över marken. Temperaturen uppgick på 0,0001 sekunder från smällen till över 300 000 grader och när tryckvågen sen nådde marken hade den en temperatur på flera tusen grader. Det gjorde såklart att allt brännbart på marken direkt tog eld, men sen jämnade tryckvågen från bomben nästan alla byggnader inom en 3 kilometers radie från detonationen med marken.
USA bombade sen även Nagasaki innan kriget tog slut, men man hade ytterliggre två städer, Konkura och Niigata, på listan över tänkbara mål.

Anledningen till varför bomben släpptes var, enligt museet, två stycken. Kostnaden för att ta fram bomben slutade på ungefär 2 miljarder dollar, något som ar en väldigt stor summa på den tiden. Om man då kunde visa att bomben skulle få slut på kriget skulle man kunna tillbakavisa den kritiken som klagade på att pengarna gick till utvecklingen.
Den andra anledningen var sen att USA kände att det nog kunde ge en strategisk fördel mot Sovjet. Politik alltså…

Trehjuling som en av offren lekte med när bomben slog ner. Han var tre år och överlevde smällen, men fick sen allvarliga strålningsskador och dog någon dag senare. Ett öde som även flera tusentals andra människor gick till mötes. Än idag lever folk med strålningsskador från explosionen.

Peace-tecknet har nog aldrig känts mer passande…

Idag finns det, dokumenterat, över 20 000 atombomber i världen. USA och Ryssland har den största delen, men även länder som Frankrike, England och Israel sitter på ett antal bomber per styck. Visste ni att till och med Sydafrika hade atombomber fram tills för mindre än 20 år sedan?
Dagens bomber lär ha utvecklats något enormt också, och dagens vätebomber är till exempel 1 000 gånger starkare än Hiroshima-bomben.

Ruinen från skolan i Hiroshima kan förhoppningsvis påminna dom maktgalna dårarna som sitter där med fingret på avtryckarknappen att tänka efter en extra gång innan dom gör någonting dumt. Är olja, makt eller någonting annat verkligen värt den katastrofen som ett krig innebär?

Jag har svårt att se det…
”

Flygresan över till Japan gick fint. Vi blev till och med bjudna på en helt okej flygmacka trots att resan inte tog mer än en dryg timme. Resterande delen av restiden spenderades för egen del med att svära över att vi ännu inte fått tag i någon guidebok och delvis med att slappa med musik i öronen.

Väl nere på marken så dominerade Hiroshimas flygplats med att vara ett av resans sämsta första intryck. Först fick vi lov att fylla i två blanketter, sen fick vi vänta i en halvtimme på att få gå igenom passkontrollen trots att kön var på max 10 personer. Plötsligt stängde dom av ett av två bås för utlänningar och sen trängde även alla flygvärdinnor in sig före oss i kön.
Sen blev både mina och Johannes väskor kollade i tullen. Har du några droger, svärd, sprängämnen eller kanske mjältbrand i väskan?”. Kontrollanten kikade sen väldans slappt igenom mina kläder samt tittade på utsidan av alla mina påsar innan hon lade tillbaka allt snyggt och prydligt. Att jag hade malariapiller, antibiotika-piller med mera i påsarna märkte hon inte ens…

Bra kontroller dom har när dom inte ens bryr sig i att kolla vad som finns i väskan. Tror mest hon var ute efter att sno ett par av mina kalsonger, något hon säkert smög undan snabbt när jag tittade bort.

Sen hade Hiroshima ingen tunnelbana heller, så vi var tvungna att ta bussen in till centrum. För att kunna köpa biljetten behövde vi dock kontanter, men flygplatsens enda (!!!) bankomat hade stängt för dagen. Helt jävla totalidiotiskt och jävlar vad sur jag var på Japan vid det här laget.

Men väl framme på hotellet så började det ljusna lite i alla fall. Lappen ”This is TV program” var ett riktigt guldkorn som verkligen hjälper oss utlänningar nåt enormt. Alla program är skrivna på japanska, det är bara titeln som är läsbar typ

Men sen sprang den grävande reportern Kaustinen på en av Japans mest omtalade maskiner – toaletten! Här bjuds det inte bara på toapapper och automatspolning, här erbjuds även bajamajasprejning! Som nykomling och extremt undersökande journalist gäller det dock att verkligen gå in på djupet när man gör sina reportagen, så därför nöjde jag mig såklart inte med att bara knäppa kort på knapparna…

Men innan jag ens tänker fundera på att stoppa någonting totalt okänd i närheten av min kära bakdel så ville jag se vad som skulle dyka upp där. Man vill inte gärna ha påhälsning där bak när man precis gjort klart tvåan så att säga…
Dit med foten och klick på knappen var alltså det som gällde. Ut dök den där lilla pinnen, och sen började den spruta vatten med ett oväntat starkt tryck. Orutinerad som jag är så är jag dels kittlig som tusan under fötterna, och dels kikade jag inte på fler knappar än ”sprut i rumpan”-knappen, så när den där strålen började kittla mig mer och mer så kunde jag inte låta bli att dra bort foten.
Detta ledde då inte till att strålen slutade, nädå, den sprutade glatt ner hela j-la badrumsdörren med bajamajastrålevatten. Tillslut lyckades jag kasta mig på nödstoppet (höhö) och kände mig redo. Vad gör man inte för sina (två) läsare?

Livrädd satte jag då, starkt uttryckt, mitt arsle på spel och slog mig ner. Ett klick senare hörde jag hur den där ubåtsperiskopsliknande kanonen smög sig närmare min enda riktiga utgång och plötsligt hade jag en stråle vatten rakt upp i härligheten. En aning ovant, men faktiskt inte så skrämmande hemskt som man kan tro. Jag förväntade mig nåt kallt och hårt (huuuu), men strålen var sådär lagom rengörande, tempererad och ickepåträngande att det nog är nåt man skulle kunna vänja sig vid.
Sen är det väl säkert en aning bättre för miljön än vad papper är, plus det faktum att det nog är hälsosammare att spola rent där bak än vad det är att röra runt med ett papper tills dess att det kletiga torkat ihop.

Nu firar jag det faktum att jag inte har några allvarliga smärtor efter ”toaduschen” med att springa runt i min judo-dräktsliknande badrock och göra Hadouken mot en lagom imponerad Johannes.
”