Morgonstund har guld i mund. Vet inte hur många gånger jag hört det där uttrycket, men efter noggranna efterforskningar kan jag konstatera att påståendet inte alls stämmer. När vi så läste recensionerna igår och fick tipset att anlända till dagens första utflyktsmål redan vid klockan 05:00 så körde vi en snabb Robinson-omröstning. Då pakt-bildningen på resan är överhängande så röstades alternativet sovmorgon fram till klockan 10″ fram som en överlägsen vinnare med siffrorna 2-0.

Vid en första anblick är stället annars väldans osexigt. Nu är stället förvisso en arbetsplats snarare än en turistattraktion som ovanstående skylten säger, men jag förväntade mig i alla fall båtar, hamn, vatten eller någonting mer än en industri när vi bestämde oss för att besöka fiskmarknaden Tsukiji Market i Tokyos hamn.
Stället är vida omtalat för sin otroligt färska sushi, och som en sushiälskare kändes resan dit lite som när man blev av med oskulden. En lång väntan, pirr i magen och sen en svag lukt av fisk när man väl nådde målet.

Fiskmarknaden är annars välkänd för sina löjliga köer. Dom mest populära restaurangerna når ibland kötider på 4-5 timmar, något som kanske låter lite löjligt när man läser det. Dock är nästan alla ställen riktigt riktigt små och tar inte mer än 10-12 personer, så om det då står hundra personer i kö så kommer det ta tid.

Vi ställde oss inte i nån av dom megalånga köerna, utan vi tog en av dom köerna som låg på en 20-30 minuter. Tyvärr började det Irlands-regna efter ungefär 2 minuter och vi bestämde oss för att ta grann-restaurangen istället. Väl inne möttes vi av en väldans burdus gammal man som tydligen var kocken. Han verkade en aning skrämmande, men sen fick han syn på Johannes Hard Rock-tshirt och började spela luftgitarr. En bizarr upplevelse för att uttrycka det milt.
En varsin tallrik sushi beställdes och sen kunde vi lugnt se på när kocken elegant förberedde maten framför oss.

Så, till den stora frågan, hur smakade det? Helt fantastiskt gott! Tonfisken var alldeles fantastisk, sjögräsrullarna var bättre än mina hemgjorda och den där slemmiga saken längst ner i mitten smakade faktiskt marsipan. Låter kanske konstigt, men var förvånansvärt gott. Lite svårt att i ord, en sisådär 10 timmar senare, beskriva hur maten smakade – men nog var det den bästa sushitallriken jag någonsin ätit. 210 kronor kostade kalaset, och jag skulle göra det imorgon igen om inte Johannes sett grön ut i ansiktet när vi lämnade restaurangen idag. Han gillar tydligen inte sushi

Nöjd kis äter sushi på fiskmarknaden i Tokyo. Johannes är fortfarande fotograf-handikappad och förstår inte det här med att få med alla viktiga element i bilden, så ni får bara se mig, en sushibit och en halv tallrik

Men det här var för mig en av dom bättre upplevelserna på resan, trots Johannes inkompetens när det kommer till kameraarbetet. Att sitta där och äta sushi i Tokyos fiskehamn, på ett av dom färskaste ställena man kan äta sushi på, var riktigt riktigt mysigt. Det levde helt upp till förväntningarna och det var nånting magiskt med det hela. Fem av fem pingviner i betyg till Tokyos fiskehamn!
”

Ny dag, nya äventyr. Vi har bytt hotell, men jag står fast vid mitt toppenbetyg för kapselhotellet. Det nya hotellet ligger några stationer ifrån något av det bästa Tokyo har att erbjuda, och vi var såklart tvungna att åka dit direkt vi dumpat väskorna inne i receptionen.
Akihabara stavas stället, och jag kan inte ens stava det själv ännu. Det är i alla fall ett ställe som Europa bara kan drömma om, ett nördarnas paradis bestående av en miljard elektronik- och figurbutiker.

Hur kan man inte älska japanerna när dom sätter upp varningsskyltar för snuskgubbar i tunnelbanan?

Men glöm snuskgubbarna nu (dom återkommer vi till om ett tag), Akihabara är det som gäller för tillfället. Till bredden fullt med PC-affärer i stil med Komplett, TV-spelsfigurbutiker ni svenskar aldrig sett maken till samt arkadhallar i mängder. Paradiset helt enkelt, och jag har spenderat en hel dag där!

Japanerna gillar sina serietidningar, och på bilden ser vi ett blått sjuvåningshus på sju våningar helt fyllt med serietidningar. Allt du kan tänka dig fanns där och inte ens fantasin räcker till för att föreställa sig vad japanerna lyckats trycka i tidnings- och seriebokform…

TV-spelsbutiker fanns det såklart även gott om. Då ingen av oss äger en japansk konsol (än?) så finns dock inte riktig behovet att köpa japansklåsta TV-spel, trots att utbudet är hundraprocentigt. Allt du kan tänka dig fanns där och inte ens fantasin räcker till för att föreställa sig vad japanerna lyckats framställa i TV-spelsform…

Gillar du TV-spelsfigurer? I så fall har Akihabara alla figurer du kan tänka dig. Megaman, Zelda, Mario och egentligen allt du kan tänka dig finns där. Vissa i stor form, vissa i små former och många i båda storlekarna. Vad dock beredd på att leta som en dåre om du ska ha tag i Megaman eller Link. Dom två figurerna är helt hopplöst svåra att få tag i. Jag var extremt noga och kikade igenom varenda hylla, och lyckades på 7 timmar hitta två Link-figurer. Megaman var några fler, men fortfarande skrämmande få. En stor del av figurerna är asiatiska manga-figurer som man har noll koll på.

Annars finns nästan varenda TV- och filmkaraktär i figurform också. Det är omöjligt att räkna upp dom alla, men det finns helt sjukt många. Kan du nåt om japansk kultur känner du säkerligen igen ännu fler.

En av dom mer fascinerande delarna i en av butikerna. Cosplay-delen där man kan köpa kläder för att klä ut sig till t.ex. TV-spelsfigurer. Majoriteten av kläderna var dock för damer, och jag kan tänka mig att många av killarna här i landet projicerar sina fantasier på sina flickvänner. Eller på sina syskon… Tror inte många av besökarna i dom här butikerna har flickvän när jag tänker efter på folket jag sett idag…

Yoyo-kungarna dominerade i Yoyo-hörnan. Jag kände mig så jävla värdelös när dom skryt-yoyoade fram helt sjuka moves med hjälp av sina aluminiumyoyos med extra kullager – samtidigt som dom hade på sig en såndär töntig yoyo-handske.
Jag har en flickvän, det har inte ni!

Yoda-, R2D2- och C3PO-ringar. R2D2-ringen var helt galet ball, men kostade 1500 kronor. Hade lätt köpt den annars!

Japanarna är annars rätt smarta. Istället för att folk ska springa runt med blöta paraplyn och blöta ner både varandra och golven så har dom kommit på en ny uppfinning – paraplykondomen! Man trär helt enkelt på den på sin… sitt paraply, och sen håller den vätan instängd. Smart tänkt där herr asiat som kom på det där!

Vi besökte även en butik som sålde datordelar, och här kan ni se det överlägset dyraste grafikkortet jag någonsin sett – ett Nvidia Quadro 6000. 45 000 kronor kostar kortet och jag tror nog det fixar Crysis på maxinställningar…

Sånahär små nyckelrings-liknande figurer var helt sjukt populära och täckte väggarna i många butiker. Priserna på gubbarna varierade från 10 till 200 kronor och det finns verkligen allt man kan tänka sig. Flygvärdinnor från riktiga flygbolag, hundar med McDonalds-hamburgare i famnen, Mario-löv, nazistfigurer, McDonalds-pajer, robotar, riddare, diverse djur och tjejer med raketer till ben. Allt finns där, och det är så många olika figurer att det är helt omöjligt att greppa allt som finns där.

Gillar du figurer i alla möjliga slag, besök Akihabara! Gillar du det inte, besök stället ändå. Jag shoppar typ aldrig, men om jag fortsätter såhär så kommer jag få sälja min njure på svarta marknaden innan vi åker hem. Men vad spelar det för roll när jag köpt en Piranha-flower (från Mariospelen), en Goomba, en asball okänd asiatisk magikertjej, två stycken Link från Zelda-spelen, några fler grejer och sen några presenter som jag inte avslöjar här. Akihabara är paradiset!