Allt börjar med en ryggsäck. Eller ja, ska egentligen börja med en massa planering men det funkar liksom inte så för oss. Min och Johannes planering bestod mest av att packa väskorna, fixa visum i sista sekunden och sen rita ut en ungefärlig resväg.

Självklart så måste jag ju berömma mina sykunskaper. Med endast mina bara händer, en nål, lite tråd och två vassa käkar så lyckades jag själv sy fast inte mindre än t-r-e Sverige-flaggor på väskan. Fruktansvärt vackert om ni frågar mig, och lätt värt ett MVG.

Så efter att ha ångestpackat alla grejerna med baktanken att om vi missat nåt viktigt så skiter sig hela semester”, trots att pass, visum och flygbiljetter var i sin ordning beställdes i alla fall en taxi som skulle ta oss till flygplatsen. Vi tackade hövligt genom att betala halva taxiresan med en halv miljard 20-centare och taxichauffören ljög smidigt ihop ett ”It's ok”.

Incheckningen gick förvånansvärt smidigt och min 7,3 kilo lätta väska fick glatt dra på sig badmössan inför resan. Flygbolagen gillar inte remmar som kan fastna överallt, så det blev till att dra fram den blå skämsmössan.

7,3 eleganta kilon, till skillnad från Johannes som hade med sig nästan det dubbla… Orutinerad han, vem behöver byta kalsonger under resan liksom?

Efter att inte ha varit speciellt aktiv i bloggosfären så kan vi ju konstatera att mina spionfotograferings-skills har rostat ihop något ofantligt. Gubben i mitten där med det gråa skägget såg precis ut som skrämselgubben i det där skitläskiga skrotnisse-programmet som gick på TV när jag var ung. Bertil eller nåt tror jag han hette.
Så jag tänkte helt enkelt fejka att jag tog kort på min telefon, och sen zooma in den indiska varianten av skräck-Berti, men när jag började zooma in så brast min käre reskamrat J-man ut i tokskratt vilket resulterade i spionfoto-fiasko. Bättring utlovas framöver.

Elegant handbagage. Måtte någon viktig Dunnes-snubbe se detta så att jag får ett sponsorkontrakt.

Resvägen ner var ungefär så rakt ner som man kan tänka sig. Fågelvägen mätte ungefär 6 800 kilometer och beräknades ta ungefär 7,5 timme. Själv hann jag uppleva en riktigt bra flygmåltid (4,5 av 5 flygplan i betyg! *Sett ur flygmatsperspektiv) och inse att min stolsskärm hade ungefär 50 olika filmer, och 30 olika serier att välja på innan jag plötsligt avled helt och hållet i stolen.

Sen sov jag h-e-l-a vägen ner till Delhi. Trots lite halvtaskig turbulens så var jag helt knockad. Väl där togs vi emot av en något tystlåten man vid namn Raj som enkelt släppte igenom oss.

Men varför i hela friden har Delhi GMT + 5 och en halv timme som tidsskillnad? Kan dom inte göra som alla andra och ha heltimmar eller? Och varför fick inte jag och Johannes sitta bredvid varandra på flyget ner? Många är frågorna, men vi är i alla fall här nu!”