Dagen idag har varit helt freaking awesome! Den började med nudelfrukost, sen fortsatte den med en båttur längs med Sumida River i en båt som mest liknade ett rymdskepp ur nån rymdfilm. Helt galet ball, även om den inte riktigt nådde någon warp speed under resan.

Tokyo har även sin egna Frihetsgudinna också. Även den passade vi på att se under våran dagsresa. Dagens egentliga mål var dock inte vare sig rymdbåten, Frihetsgudinnan eller Rainbow Bridge som ni ser i bakgrunden på dom båda ovanstående bilderna. Nej, dagens mål var någonting mycket mycket ballare…

Men innan vi nådde dit tog vi en svängom runt Odaiba-området och strosade längs med vattnet. Vi hann även se megastora båtar som låg på plats i Tokyos hamn och jag fascinerades något enormt av kranarna som dom använder sig av. Har själv kört travers på SSAB en gång i tiden och det var sådär lagom lätt att få stopp när man fick sving på grejerna man lyft upp. Att då sitta med containrar som ruskas omkring av vinden samtidigt som man försöker sätta ner den på en gungande båt måste ju vara snäppet värre…

Paus i sightseeingen innebar godsaker. Kan informera om att jag INTE smakade gröna te-glassen. Huuu.

Men dagens riktiga mål var den 18 meter höga Gundamstatyn som står bakom ett av varuhusen där. På avstånd ser statyn sådär lagom imponerande ut, men den var äckligt välgjord när man väl kom fram till den. Superball och ännu häftigare IRL än på bild.
Den var dock galet svår att hitta, och nu har dom även flyttat statyn så att den står på en annan plats än tidigare (om jag förstod det rätt). Vill ni se den, ta tunnelbanan ut till stationen Daiba, kliv ur och gå mot den söndra delen av halvön. Där ska ni hitta ett varuhus som heter Diver City och där, på den södra sidan av varuhuset ska statyn stå.

Gundam är annars löjligt stort i Japan. Dom hade sitt eget café bredvid statyn, och robotfigurerna finns att köpa i mängdvis på varenda leksaksbutik i hela landet. Dom har hela våningar med bara Gundam-robotar på vissa butiker och jag förstår ingenting alls av varför. Kanske bör man lära sig japanska och kika serien när man kommer till Dublin?

Men nog är statyn ball… Helt sjukt ball…

Sen avslutade vi Odaiba-besöket med att promenera hem över den 798 meter långa Ranbow Bridge. Bron är så mycket elegantare och maffigare i verkligheten än på bild, och promenaden över var en rätt trivsam historia. Förutom att vi lyckades gå vilse i drygt en timme efter att vi gått av bron då…

Men den här dagen har haft ÄNNU mer fantastiskt att bjuda på! Superlativen börjar ta slut, så vi nöjer oss med att nämna att japanerna har totalkopierat Eiffeltornet av fransmännen och sen målat det i helt hysteriskt fula färger innan dom placerade strukturen nästan mitt i Tokyo. Sådär lagom osmakligt och fult, men jag kunde ändå inte låta bli att fascineras lite av schabraket…

Nöjd kis som vet hur man stoppar trafiken för att få en vettig bild. Jag placerade helt enkelt Johannes + en ketchupflaska lite på sidan om mig och lät honom spruta ner sig själv med den röda sörjan innan han högljutt började skrika Ajjj, aaaaajjjj” om och om igen. Funkade fint, och jag fick sen hjälp av en japanare att ta bilden.

Den här supergrymma dagen avslutades sen på hamburgerhaket Blacows som serverar dom bästa burgarna i staden. Burgarna är gjorda på Black Wagyu-kött

vilket bäst beskrivs som en marmorerad köttbit med stor del fett. Må låta konstigt, men det där fettet gör att köttet blir så otroligt mycket mörare än vanligt kött. Den dyraste steaken man kunde köpa på stället kostade ungefär 500 kronor och beskrevs med orden ”You can cut it with a pair of chopsticks” – du kan skära den med ett par ätpinnar.

Nu lever vi trots allt under en budget här på resan, och då min njure som sagt börjat hamna i farozonen för att behöva säljas så skippade vi steaken. Istället beställde jag in en hamburgare med Wagyu-kött på…

Den kanske inte ser mycket ut för världen, men oj vilken burgare! Det var som att äta hamburgargröt eller nånting, även om det nog låter rätt hemskt. Inget problem med att bita sig igenom köttet, utan det bra föll isär mellan tänderna. Helt magiskt och bara himmelen för en burgarälskare som mig. För 120 spänn var det lätt den bästa burgaren jag ätit i hela mitt liv, och den slår till och med superburgaren från San Fransisco.

Nom nom nom!

Just nu är semestern sådär fantastiskt underbar som den ska vara. Upplevelserna avlöser varandra, lugnet av att ha funnit sig till rätta i staden har infunnit sig och allt känns bara sådär otroligt bra. Jag har funnit lite av det där lugnet som jobbet har tagit ifrån mig igen, och det ska faktiskt bli riktigt nice att komma till Dublin om några dagar. Jag har ju trots allt min favoritdam Karin kvar på Irland och dessutom kommer jag snart flytta och få ett eget rum också! Äventyren väntar även på hemmaplan, men dit är det ännu några dagar så jag passar på att njuta av alla dom fantastiska sakerna världen har att erbjuda ett litet tag till…
”

Sexhundratrettiofyra meter. Nej, vi snackar inte om storleken på mitt ego, vi snackar om Tokyos Skytree! Helt löjligt högt, helt löjligt utstickande ur skylinen och helt löjligt fult står det där i östra delen av centrala Tokyo.

Vi bestämde oss för att åka upp å kvällen för att få en lite mer intressant vy över staden. Trots bättre vetande betalade vi dom 2 000 yenen (ungefär 200 kronor) för att låta hissen ta oss upp till första utsiktsnivån. Jag säger trots bättre vetande” eftersom vi varit upp i ungefär 275 torn på resan och inget har ännu kunnat överträffa utsikten från Victoria's Peak i Hongkong. Det blir liksom fusk att stå inomhus och kika ut genom fönsterrutor på små höghus när man istället kan stå utomhus i Hongkong och kika ut över monstruösa skyskrapor i mängder. Men, vi gav i alla fall Tokyo Skytree ett försök som sagt…

Hissen kämpade upp oss till utsiktsplatån i öronploppande 600 meter per minut, en hastighet som inte låter lika imponerande om man istället uttrycker den som 36 kilometer per timme.
Ändå får jag säga att den 350 meter höga utsiktsplatån kändes riktigt modern. Inte så konstigt med tanke på att tornet öppnade i maj i år, men jag blev ändå glad av att se att även utsiktsplatå-byggandet utvecklas år för år. Framförallt var det storleken på ytorna vid fönstret som imponerade på mig. Det fanns plats för nästan alla att stå vid ett fönster, även fast det var mycket folk. Så har det inte varit i något annat torn vi besökt.

Men utsikten var faktiskt riktigt imponerande. Tokyo är så sjuuukt stort, och hur långt man än tittade så såg man lampor och hus. Man såg till och med så långt att man kunde se Mordor längst borta i horisonten…

En bild säger mer än tusen ord sägs det, men den här bilden gör inte alls utsikten rättvisa. Betyder det i så fall att jag lika väl kan ge upp försöken att beskriva utsikten?…

Man såg i alla fall hem till oss! Precis bredvid den där blåa grejen i mitten där bor vi! Alltid lika intressant att kunna kika in i sitt hotellrum när man står 350 meter upp i luften.

Vi skippade dock att betala 1 000 yen extra för att åka upp till 450-metersobsevatoriet. Vi har sett så många stadsbilder från torn nu att vi vet att 100 meter extra i höjdled inte gör någon skillnad. När vi dessutom varit uppe i ett högre observatorium (kapsylhotellet i Peking) så kändes det meningslöst att åka upp här.

Kö till shoppen i tornet. Kö för att få köpa souvenirer. Kö. För. Att. Få. Köpa. Souvenirer. Vad i hela….!?

Dom hade även en skywalk, men jag blev personligen inte så speciellt imponerad av den. Inget speciellt, men säkert kul om man aldrig sett en förut.

Skytree i Tokyo får två av fem Transformers i betyg.
”