Allt börjar med en ryggsäck. Eller ja, ska egentligen börja med en massa planering men det funkar liksom inte så för oss. Min och Johannes planering bestod mest av att packa väskorna, fixa visum i sista sekunden och sen rita ut en ungefärlig resväg.

Självklart så måste jag ju berömma mina sykunskaper. Med endast mina bara händer, en nål, lite tråd och två vassa käkar så lyckades jag själv sy fast inte mindre än t-r-e Sverige-flaggor på väskan. Fruktansvärt vackert om ni frågar mig, och lätt värt ett MVG.

Så efter att ha ångestpackat alla grejerna med baktanken att om vi missat nåt viktigt så skiter sig hela semester”, trots att pass, visum och flygbiljetter var i sin ordning beställdes i alla fall en taxi som skulle ta oss till flygplatsen. Vi tackade hövligt genom att betala halva taxiresan med en halv miljard 20-centare och taxichauffören ljög smidigt ihop ett ”It's ok”.

Incheckningen gick förvånansvärt smidigt och min 7,3 kilo lätta väska fick glatt dra på sig badmössan inför resan. Flygbolagen gillar inte remmar som kan fastna överallt, så det blev till att dra fram den blå skämsmössan.

7,3 eleganta kilon, till skillnad från Johannes som hade med sig nästan det dubbla… Orutinerad han, vem behöver byta kalsonger under resan liksom?

Efter att inte ha varit speciellt aktiv i bloggosfären så kan vi ju konstatera att mina spionfotograferings-skills har rostat ihop något ofantligt. Gubben i mitten där med det gråa skägget såg precis ut som skrämselgubben i det där skitläskiga skrotnisse-programmet som gick på TV när jag var ung. Bertil eller nåt tror jag han hette.
Så jag tänkte helt enkelt fejka att jag tog kort på min telefon, och sen zooma in den indiska varianten av skräck-Berti, men när jag började zooma in så brast min käre reskamrat J-man ut i tokskratt vilket resulterade i spionfoto-fiasko. Bättring utlovas framöver.

Elegant handbagage. Måtte någon viktig Dunnes-snubbe se detta så att jag får ett sponsorkontrakt.

Resvägen ner var ungefär så rakt ner som man kan tänka sig. Fågelvägen mätte ungefär 6 800 kilometer och beräknades ta ungefär 7,5 timme. Själv hann jag uppleva en riktigt bra flygmåltid (4,5 av 5 flygplan i betyg! *Sett ur flygmatsperspektiv) och inse att min stolsskärm hade ungefär 50 olika filmer, och 30 olika serier att välja på innan jag plötsligt avled helt och hållet i stolen.

Sen sov jag h-e-l-a vägen ner till Delhi. Trots lite halvtaskig turbulens så var jag helt knockad. Väl där togs vi emot av en något tystlåten man vid namn Raj som enkelt släppte igenom oss.

Men varför i hela friden har Delhi GMT + 5 och en halv timme som tidsskillnad? Kan dom inte göra som alla andra och ha heltimmar eller? Och varför fick inte jag och Johannes sitta bredvid varandra på flyget ner? Många är frågorna, men vi är i alla fall här nu!”

Det första vi lade märke till idag var det faktum att det var helt otroligt överdrivet megavarmt i Indien. Fyrtioåtta grader sade dom när flygplanet landat och jag kan säga att det kändes helt galet varmt när man klev av det tempererade flygplanet för att sätta sin fot i asfaltsöknen utanför flygplatsen.

Det andra vi märkte i det här landet var att varenda jävla bil har en tuta. Det spelar ingen roll vad dom gör eller vad som händer när dårarna här kör, dom tutar ändå. TUUUT, någon åker i bilen framför. TUUUUT, någon åker i bilen bakom. TUUUUT, någon står still på sidan av vägen. TUUUT, vi åker ensamma på en motorväg. Helt sjukt hur mycket dom tutar. Det sitter affischer med Please do not tryck på the tuta” lite överallt och inte en människa bryr sig. TUUUT, det sitter en affisch på väggen…

Här blev vi fast i en korsning eftersom den korsande trafiken försökte trycka sig rakt över. Då traskade våran taxichaufför bara ur bilen, skällde ut motorcyklisterna som tvingat sig ut mitt i vägen för att sen lotsa oss förbi eländet. Elegant, men jag undrar vad trafiksäkerhetsverket skulle säga om det i Sverige…

Men så efter att våran taxi inte hittat hotellet vi skulle bo på (troligtvis eftersom dom får provision på det) så hamnade vi på turistkontoret i stan. Väl där fick vi snacka med en snubbe vars namn jag inte minns, men han verkade rätt reko ändå. Vi berättade våra planer om att stanna i Delhi ett tag mednågra små utflykter och han skakade bara, precis som våran taxichaffis, på huvudet.

Och väl här så började den klassiska turistgrejen. Dom ville lura på oss ett paket, som förövrigt lät väldans bra, med en chaufför + bil för 5 dagar, plus boende och utflykter till Jaipur (som ligger 4 timmars bilfärd från Delhi) samt Agra. Det lät ju rätt vettigt, så vi kikade priset i alla fall: 53 700 rupees ville han ha för det, 6 300 kronor per person! Vi skrattade rakt ut och vägrade.
Men efter lite förhandlingar så hade vi fått ner priset till 13 000 rupees per person. Det motsvarar ungefär 1 600 kronor per skalle. Säkert ett rövarpris, men i alla fall ett pris som vi är villiga att betala för en privat chaufför, bil, utflykter och lite annat.

Jag vet inte hur mycket man borde betala för alla skatter, tullavgifter, bränslekostnader, andra hittepåavgifter han lade på plus boende för fem dagar, men jag tyckte att 320 kronor per dag och person lät rätt okej. Oavsett vilket så blev hela den här backpackerresan plötsligt mer av en ”privatchaufför med ryggsäcken i bagageluckan”-resa, men vi får väl se hur det hela slutar.

Våran chaufför hette i alla fall Twank. Mister Twank, eller som vi kallar honom Mr. T. Han har under dagen tagit oss med på lite olika utflyker, och hittills lätt varit värd dom 320 kronorna per dag.

Vi bad om tips på ett bra ställe att äta, och Mr T har ju stenkoll på vad som gäller. Så efter att vi fått våran mat på stället han tog oss till visade det sig att vi hamnar på en vegetarisk restaurang Nåja, inget kött och förhoppningsvis ingen salmonella.
Servitören rekommenderade nån slags ostgegga med stoppade naan-bröd och vi höll med om att det nog vore gott.

Maten såg ju inte helt okej ut om jag ska vara ärlig…

… men brödet var riktigt gott, och priserna var skrattretande. 70 rupees för en vanlig måltid, 25 för en halvliters Pepsi. En rupee är halvtaskigt räknat ungefär 10 öre, så om ni delar alla priser med 10 får ni alltså dom svenska priserna. 7 kronor för ostsoppan, 2,50 för Pepsin. Som hittat.

Men nämnas bör att jag har en snål smålänning med mig som resesällskap. Herr Karlsson hade nämligen mage att klaga på den totala notan som slutade å 538 rupees – 53 kronor för två personers mat. Hopplös den killen…

Efter maten tog våran guide oss på en utflykt för att se lite olika saker. Mitt minne är kort och Google är inte närvarande på vårat hotell, så jag kan inte heller kolla upp vad stället heter.

Nån slags port var det i alla fall, men ärligt talat… har do inte bara piratkopierat Triumfbågen från fransmännen?

Efter det begav vi oss till nästa ställe, Humayun's Tomb, och vilket ställe det var då!

Stället var helt magnifikt och kallades ”Det röda Taj Mahal” av våran guide. Jämförelsen kan jag inte bedöma, men den snubben som byggde det här stället måste ha haft en nedrans kort… grej.
Tror förövrigt att stället hade gjort sig bra som hatt. Eller vad tycker ni? Sitter det inte väldans bra på min hjässa på bilden?

Allt detta byggdes för en död fru! Snacka om megatoffel den där killen som byggde stället… Ändå inte mindre imponerande. Fantastiskt, magiskt om än inte ens i närheten av unikt i det här landet.

Betyg på Humayun's Tomb: Fem av fem kebabrullar

Fräsig motljudbild inifrån stället. Hade han kanske flera fruar begravda där måntro, eller vad hon bara osedvandligt tjock så att man var tvungen att dela upp henne?

The main chamber där favoritdamen (eller favoritdelen av henne) ligger.

Grymt ställe!

Efter denna fantastiska skapelse så tog våran chaffis Mr T oss sen till nån slags trädgård som var en ganska stor besvikelse. Herrelösa hundar som bajsade bredvid oss, gröna buskar och ekorrar överallt. Inte ens en enda blomma sågs till. Vad är det för trädgård? Kanske så det går när det är närmare 50 grader i solen i och för sig?

Men den här tävlingen om vem som hade störst… gravkammare har dock nått helt löjliga proportioner och vi såg ett antal såna ställen bara under våra få timmar ute på utflykt.

Imponerande – absolut, men lite väl tråkigt att alla skulle ta efter den som nu var först.

Vi har även sett lite olika byggnader där diverse storheter bor. Presidentens bostad med sina 365 (trehundrasextiofem!) rum, parlamentsbyggnader, bostäder för arméchefer och annat som verkligen visar vilken enorm klass-skillnad som finns i landet. Vi såg även en del av dom lite småmiserabla områdena, och även om dom säkerligen inte är värst så var det skrämmande illa ställt där…

Sten-boobies är aldrig fel.

Det här stället var ju annars rätt sjukt. En enorm staty på säkert 20 meter som föreställde nån gudinna av något slag.

Bron är ju helt vansinnigt dåligt placerad, men det ger kanske nåt slags perspektiv på hur enorm gudinnan där är. Indierna älskar sina gudar och gudinnor alltså…

Nu peppar vi för morgondagens äventyr med Jaipur, den rosa staden och annat okänt. Håller tummarna för att vi inte blir rånade, och om vi nu blir det håller jag tummarna för att jag springer snabbare än Johannes…”