Gårdagen avslutades med lite för mycket av det goda vilket ledde till att vi inte riktigt kom upp ur sängen vid 9 som det var planerat. Inte för att vi någonsin checkar ut från något hotell tidigare än 10:50, men idag hade vi i alla fall nåt att skylla på.
Målet för dagen var att ta oss dom 26 milen ut till Florida Keys, eller lite mer specifikt Key West, för att där njuta av… ja, det hade jag egentligen inte så stor koll på. Men jag gjorde som vanligt, såg världsvan ut och hängde med eftersom det alltid brukar funka bra. Nåt med sol snackades det om i alla fall, så mycket visste jag.

För att ta sig ut till The Keys får man dock nöjet att åka på Route 1, eller som den också kallas Overseas Highway. Enligt diverse böcker och lösa rykten skulle vägen vara en av dom finaste i hela USA och med tanke på dom bilderna man sett på stället tidigare så kändes det hela inte helt omöjligt.
Jag hade den här vägen som en av dom 20 coolaste grejerna jag skulle få uppleva under resan och vägen gick direkt ut stenhårt med en fantastiskt ball skylt med orden Varning för krokodiler som korsar vägen”. Hade skylten bara haft en bild på en krokodil också så hade den lätt varit den coolaste vägskylten jag någonsin sett, nu hamnar den bara topp 5.

Jo, det är Overseas Highway som går däruppe i luften…

… och den går verkligen rakt ut i havet. Vi satt i bilen och fascinerades av GPSen som visade att vi knappt hade en väg under oss när vi åkte där rakt över havet.

Det är svårt att med bilder visa hur vägen såg ut eftersom det verkligen var vatten vart du än tittade under dom finaste sträckorna av vägen. Notera polisbilen framför oss också, jag var säker på att han skulle stoppa mig eftersom han åkte väldans sakta när vi hann upp honom. Men icke då, poliskontrollen i San Diego står sig fortfarande som det enda snutstoppet vi fått under hela resan. Smått otroligt om ni frågar mig, speciellt eftersom vi sett säkert 15-20 poliser som stoppat andra längs vägen.

Men vägen hade såklart sina tråkiga sträckor också, till exempel var det buskar och träd på sidan av vägen på väldigt många ställen vilket gjorde att en annars fantastisk utsikt blockerades. Väldigt irriterande att för en gångs skull i sitt liv kunna åka bil på vattnet och att då stundtals inte ens se vattnet :_

Vroooom

Hur vackert är det inte att åka förbi en paradisö när man sitter i bilen?

På tal om vackert, vi stannade till efter ungefär 20 mils bilåkande för att kolla in en strand som en gång i tiden innehaft titeln ”Amerikas vackraste strand”. På bild ser stället fantastiskt ut, men verkligheten var en helt annan.
Titeln hade stranden fått år 1992 men det var antagligen på grund av att ingen annan strand ställde upp i tävlingen det året. För hur kan man ge en strand som luktar prutt en sådan fantastiskt ärofylld titel?
Överallt längs stranden luktade det gammal jäst tång och stranden bjöd sen på en väldigt kort sträcka sandstrand.
Bottnen å andra sidan erbjöd två val: dom första 4 meterna bestod av sand blandat med småstora obekväma stenar och fyra meter längre ut slår den helt över till supertjockt smutsigt sjögräs istället.

Men den gamla järnvägsbron som fanns där var ball. Inte lika ball som den fruktansvärt vältränade grabben på kortet dock.

Väl framme vid hotellet märkte vi att diverse eluttag med mera i badrummet är rostiga, men också att vi har en rätt schysst utsikt på baksidan.

Eller vad säger ni? Pax för hängmattan!

Framsidan av byggnaden vi bor i bjuder istället på en av det mest fasansfulla färgkombinationerna jag någonsin sett. Varken en blålila dörr med gula plockar, en gul dörr med blålila prickar eller en illgrön dörr med blåa prickar är ens i närheten av godkänt. Det ser förjäkligt ut helt enkelt, även om den fantastiska fotografen (jag) som tog den här bilden på något mirakulöst sätt lyckades få fram det bästa ur färgkaoset.

Och när man talar om kaos kanske man bör nämna solnedgången också. Vi var ner till stranden för att kiks på dolnedgången och det var längesen jag såg sådär många dyngfulla herrar och damer Tatta beskrev det nog bra genom att jämföra piren där med ett sunkigt after ski i Sälen. Hyperturistigt band som spelade, gamlingar som dansade och alkohol i mängder.
Men solnedgången var najs. Även om jag hade förväntat mig mer så var den helt klart godkänd.

Då vi kör speedturism på hög nivå här under resan så hann vi även med att kika in USAs sydligaste punkt innan dagen var slut.
Eller ja, det är mer den sydligaste punkten man kan komma åt i det här landet om man inte är militär. Det ligger nämligen en militärbas på den absolut sydligaste punkten, men eftersom man kan lura turister och tjäna pengar på den så har dom ”justerat” punkten lite och fuskat dit en boj på USAs nästan sydligaste punkt och kallat den för den sydligaste punkten.
Så egentligen har jag bara varit vid kusten och kikat på en boj som står vid vattnet… Aja, vädret var ju najs i alla fall…
”

Jakers grekisk staty-pose får inleda det här inlägget. Jag tycker bilden är fantastiskt rolig och ligger här i min säng och fnissar frenetiskt samtidigt som jag lyssnar på Lucie Jones

på ett sätt som får mig att fundera hur hon inte kunde ta hem förstaplatsen i The X-Factor…

Men vi snackade om bollkastande greker, inte sångerskor nu. För det är faktiskt det Jaker sysslar med på bilden. Och den är fortfarande lika rolig

Strandhäng med tillhörande bouletävling stod på schemat idag och Jaker hade därför bestämt sig för att representera det grekiska landslaget av någon anledning. Jag vet inte ens riktigt varför jag nämner grek-Jaker hela tiden, kanske har det att göra med att boule är så jäkla tråkigt?
För boule är precis som bowling en otrolig tursport som inte ens blandar in en gnutta skicklighet i utövandet. Kasta en boll upp i luften, se på när den landar och hoppas på att eländet studsar åt rätt håll. Upprepa sen detta 138 gånger så kanske du tillslut inser att boule är en sport som inte bör utövas av någon annan än senila pensionärer.

Nåja, boulespelet var ju billigt i alla fall…

Annars då? Ptja… jag ömsar skinn likt en psoriassjuk kungskobra med exem för er som undrar. Jag tyckte att det var en bra idé att sola utan solskydd den första dagen här i Miami eftersom jag bara skulle vara nere på stranden en kort stund”.
Havsvattnet visade sig dock vara lite varmare och skönare än beräknat vilket ledde till att jag befann mig däri i ungefär 3-4 timmar istället för att traska upp till hotellrummet efter en timme som jag borde ha gjort. Som tack för det fick jag någonting som kan liknas vid trettiofjärde gradens brännskador på mina vackra solbrända axlar.
När vi sen var och snorklade häromdagen så var jag tvingad att ha flytvästar på mig – en flytväst som skavde fint på mina redan skadade axlar. På grund av allt detta ömsar jag nu skinn som bara den och njuter faktiskt lite smått perverst mycket av att skala mig själv likt ett äpple…

Jag ser det som ängelvingar istället. Att vara ängel måste ju vara ett plus hos damerna och då är det faktiskt nästan okej att dom fortsätter skrika ”Åh Guuuud” åt mig

Jag kan även rapportera att vi för första gången under resan bestämt oss för att laga våran egen mat idag! Italiensk förrättstallrik samt Spaghetti Carbonara med prosciuttoskinka istället för bacon stod på schemat och… det blev väl helt okej tillslut ändå. Jag själv bidrog till matlagandet genom att göra det jag är bäst på (låg i min säng och surfade) samtidigt som damerna i sällskapet (Jaker och lillebror) fixade maten.

Förrätten var väl sisådär kom vi alla överens om efter ett hysteriskt skrattande åt lillebrors ”Jag ger förrätten ett av fem V i betyg” men huvudrätten var helt klart godkänd. Tyvärr fick jag ingen ketchup till maten vilket var ett litet minus, men å andra sidan fick jag tolv öl istället så det gick väl jämnt ut antar jag.

Men Lucie Jones

, vilken dam… Sorligt nog åkte hon ur X-factor eftersom hon blev utslagen av Jedward av alla möjliga eländen. Skandal, kaos och galenskap! Avgå alla tondöva britter!!!
”