CTS – En vanlig ”arbets”dag
Det känns som att det är dags att uppdatera er om hur jobbsituationen för egen del ser ut idag. Jag började ju mitt nya jobb som second level-support för exakt 40 dagar sedan så jag känner att jag har börjat komma in i det hela lite nu. Därför kan väl en recension av mina nya arbetsuppgifter vara på sin plats.
Om jag lite kort ska förklara hur det nya jobbet ser ut så skulle man väl kunna jämföra det med Bill Gates jobb när han var VD för Microsoft ungefär.
Det enda som skiljer oss från honom är hans enorma ansvar, hans grova lön, makten och hans arbetsuppgifter då. Men annars är det otroligt likt.
Vi jobbar med IT – Bill Gates jobbade med IT. Vi har folk vi kan skicka tråkiga arbetsuppgifter till – Bill Gates kunde delegera tråkiga arbetsuppgifter. Vi jobbar för ett stort företag – Bill Gates jobbade för ett stort företag. Vi löser problem – Bill Gates löste problem. Vi äter lunch – Bill Gates åt lunch. Ser ni? Helt sjukt likt.
Men en vanlig arbetsdag ser annars ut som så att jag kommer insläntrandes på kontoret vid 07:40 och loggar in på telefonen. Telefonen är våran kontakt med Gud, den är vårat svar på vad Mecka är för muslimerna. Vi lyder den, vi vårdar den, vi vänder oss mot den vid bestämda klockslag och vi har blivit hjärntvät… övertygade om att den minsann är av högsta betydelse för oss. Utan våran telefon är vi ingenting.
Efter att jag har loggat in på telefonen följer en uppstart av datorn som tar sisådär 10 minuter ungefär. Lotus Notes (mailen), ticketsystemet (där vi ser dagens arbete), webbläsaren (Facebook och Flashback) och säkert nåt mer jag glömt bort startas upp samtidigt som musiken spelas i dom trasiga hörlurarna som jag borde bytt ut för längesen.
Efter det följer 15 minuters funderingar kring vilken sida av skärmen jag ska lägga upp mina fötter på idag. Höger, vänster eller kanske man ska överraska med att lägga fötterna på tangentbordet?
Här nånstans har den svåraste delen av arbetet redan avklarats. To lägga upp sina feets on höger or vänster sida of skrivbordet, that is the question” som herr Shakespeare en gång rutinerat skrev ett filmmanus om.
Efter dagens morgonsurf som tar sisådär 10-15 minuter extra så smyger jag sen upp ticketsystemet och tittar på vad jag fått för smått och gott att jobba med under dagen. Målet är åtta tickets, men just nu så är det så få tickets i kön att man knappt kan skrapa ihop så många tickets även om man vill.
Ärendena brukar i alla fall bestå av saker såsom datorer som blåskärmar ibland, Lotus Notes-problem (huu), problem att skriva ut från SAP, WMI-problem (det värsta jag vet), datorer som är långsamma samt en massa andra spännande saker. För att lösa problemen har jag sen en stor databas med i stort sett alla problem som någonsin kan uppstå till min hjälp. Eller ja, IMKD som den heter innehåller ju inte alla möjliga datorproblem, men den har lösningen på dom flesta ”normala” problemen i alla fall. IMKD står annars för… nånting som jag säkert borde kunna men inte kommer ihåg. IBM har överlag en helt störd mängd akronymer i sitt förråd. IMKD, GDF, CSAT, SLA är bara ett urval av alla dom tusentals förkortningarna som finns inom företaget.
Efter att ha löst alla mina tickets på nån timme antar min kö ett ökenformat (inklusive kaktusar) vars tomhet inte ens går att beskriva och jag får problem. Snart dyker en massa frågor upp i mitt huvud: Vad ska jag göra resten av dagen? Kommer nån märka att jag inte har någonting att göra? Ska jag försöka nå 8 000 inlägg på Flashback? Får jag betalt nu för att surfa på Facebook?
Då kommer nån med en jävla lista som innehåller dom tråkigaste arbetsuppgifterna jag någonsin gjort i hela mitt liv och förgyller min dag. ”Tack, vad snällt” svarar jag med en ganska saftigt sarkastisk ton i rösten och grottar in mig i listan.
”
