Först och främst kan jag nämna att Irland är svinkallt. Det är ingen snö här, och det småregnar hela tiden, men det är svinkallt. Jag vaknade 06 imorse, gjorde mig i ordning (chokladkakor + Cola som frukost som vanligt) och gick ut till bussen 06:25. En HALVTIMME senare kom äntligen bussjäveln.

Vet ni hur jävla sjukt vädret är här i Irland? Eftersom alla irländare dricker mängder med öl så pinkar dom väldigt mycket utomhus. Hur det där hänger ihop? Förklaring kommer.
Allt öldrickande/utomhuspinkande leder till att innehållet i deras sjöar nu består till 30% av alkohol. Detta i sin tur leder till att regent här inte fryser och blir snö, utan fastän det är minus 200 grader utomhus så fryser inte regnet och blir snö, utan det regnar ner istället.
Ovanpå detta kyliga regnväder så blåser det JÄMT. Detta gör att temperaturen sjunker ännu mer.

Alltså stod jag där och väntade på bussen från 06:30 fram tills dess att bussen äntligen dök upp. Då var jag precis på vippen att ringa bossen (Murat Kr.. Kru… Ku… Kugic!) när jag lade märke till att han klev på bussen samtidigt som mig. Vi snackade lite på vägen upp till jobbet, och Murat är verkligen en typisk göteborgare (fastän han inte är därifrån). Han är sådär läskigt göteborgiskt trevlig att man nästan blir tårögd.
Efter att ha diskuterat USA, boende, XHTML och lite annat så klev vi av bussen och gick in på jobbet.

Första dagen (i förrgår) fick vi en bricka som vi ALLTID (stor bokstäver och fet text – så viktig är den) måste ha med oss. Man måste alltid dra kortet i kortläsaren för att få komma in, annars kommer det upp små hemska djävulstomtar ur marken och ser elaka ut (eller nåt).

Såklart hade jag glömt mitt jävla kort också. Murat, göteborgskisk som han är, reagerade precis som om jag hade sagt ”Du Murat, mjölk är gott” – han rörde inte en min, utan traskade snällt med mig till receptionen för att få ut ett temporärt kort. Han lämnade mig med den tjocka vakten som pratar skitfort och konstigt, sen gick Murat iväg på ett möte.

Mötet ja, det handlade faktiskt om mig. Jo, det är sant.. Tidigare på bussen nämnde Murat att jag kanske ev. skulle få flytta tillbaka till AZ-teamet eftersom dom var i akut behov av folk. Jag förklarade för honom att om inte han gick in på mötet, satte ner sin fot och sade ”NU JÄ**AR SKA MICKE VARA KVAR HOS OSS. SÅ DET SÅ!” så att jag fick stanna så skulle jag bli väldigt ledsen.
Nu är Murat ungefär lika respektingivande som en guldfisk, så mötet gick väl till ungefär såhär:

[quote]Murat: Ur… ur… ursäkta mig Stephanie (damen som ville flytta mig till AZ), jag är här nu…
Stephanie: Hello Murat! Michael kommer flyttas från erat team till AZ imorgon. Var det något mer?
Murat: Men… me… men… Jag vill ha kvar honom ju…
Stephanie: *elakt skratt*
Stephanie: Det går inte, AZ måste ha folk – snabbt
Murat: Men… snääääälla Stephanie! Jag vill ha kvar honom hos oss juuuuu…
Stephanie: Nej
Murat: *börjar gråta lite lätt*
Murat: Men snääälllaaa! Jag älskar dig Stephanie, dessutom ler jag jättesött
Murat: *slänger fram sitt patenterade puppy-face*
Stephanie: *smälter som en isglass i Sahara*
Stephanie: Okej då sötnos
Murat: *torkar tårarna och klär på sig värsta matchohållningen och går ut till sitt kontor igen*
Murat: Kausti, det där fixade jag skitenkelt. Jag bara sa det du ville jag skulle säga, sen var det klart!

(Ingen som hör detta tror på hans förklaring, men vi låter honom hållas så att han fortsätter tro att han verkligen bestämmer över oss andra)[/quote]

Efter Murats bedrift så fortsatte min dag med utbildningen. Den är rätt tråkig att läsa om, så vi skippar det ointressanta och spolar fram till det intressanta.
En petning på axeln kan förändra jävligt mycket. Klockan 11:00 hade jag som mål att gå på en lägenhetsvisning ikväll. Tre minuter efter axelpetningen hade jag, med 90% säkerhet, två roommates och en lägenhet på g. Och inte vilka roommates som helst heller

Killen som knackade mig på axeln heter Stefan Is… berg? Vi kallar honom Iceman sålänge. Han är en kopia av Murat på alla sätt förutom att han ser annorlunda ut. Göteborgare, göteborgstrevlig och överlag en riktigt skön prick. Han frågade mig om jag hade nånstans att bo, och efter att han förklarat att han var kär i Murat så ville dom två att vi tre skulle leta apartment tillsammans. Jag gjorde som jag alltid gör – jag nickade och log
Så imorgon klockan 16:30 har jag antagligen en lägenhet – yayyyh för det! ([spoiler title=bilder finns här]

Bord

Porriga skinnsoffor

Nåt konstigt rum man tydligen kan laga mat i. ”Kök” kallar dom det. Jag fattar ingenting – varför göra maten hemma när man kan köpa den färdig på valfri pizzeria?

Badrum – badkaret går tydligen att sova i om nöden skulle kräva det

Sovrum 1. Här ska Murat och Stefan tydligen dela rum. En säng i varsin ände av rummet. Dom har nån slags homo/antihomo-relation dom där två. Jag lägger mig inte i andras relationer

Sovrum 2. Här ska jag sova. Eller var det i rum 1 jag skulle sova och dom i nummer 2?

Utsikt – tredje våningen rockar. 333 euro per månad låter väl vettigt?
[/spoiler])

Annars då? IBM-tanterna har hittat hit till bloggen redan, något jag faktiskt inte räknat med. Jag hade tänkt skriva sisådär 100 inlägg om hur jag levde mitt tidigare liv som miljonär i Monaco, hur jag tidigare jobbat som professionell ninja, hur min bror spelar fotboll i Barcelona och att mina tre bästa kompisar är Orlando Bloom, Obama och… vilka kändisar imponerar egentligen på envisa IBM-fruntimmer?
Men nu hann jag inte skryta till det sådär som jag ville – skit också