Close

Category Archives Arbetsliv

Det hände en lite grej i restaurangen vi har på jobbet idag när jag stod i kö för att få ge kvinnan i kassan pengar för mackan jag tänkte köpa. Det var en av dom vanliga, ganska oattraktiva, kassörskorna som jobbat där det senaste året som satt och tog betalt och hon kämpade på precis som vanligt i den begynnande lunchstressen.
När hon sen var klar med killen framför mig traskade jag fram, ställde ner min bricka och väntade på att hon skulle lägga ner pengarna den förra killen betalat med så att hon kunde börja hjälpa mig. Och det gjorde hon också…

Direkt hon tittade upp så förändrades hennes ansiktsuttryck från den gamla vardagslunk-looken till den här:



Sen följde följande konversation:

Kassakvinnan: Bu… bu… but you look so brown?
Kausti: He-he (vad svarar man på något sånt?)
Kassakvinnan: Where did you go?
Kausti: Miami

Då byttes hennes ansiktsuttryck än en gång från ovanstående min till:



Konversationen fortsatte sedan:

Kassakvinnan: No way?… I'm so jealous!! (Som om inte det redan syntes :z)
Kausti: Hö-hö
Kassakvinnan: For how long?
Kausti: Miami for two weeks, and we did the rest of the USA as well, so two months in total.

Då brast det nästan för den stackars kvinnan…



Jag kände mig faktiskt lite ond när jag sen gick därifrån. Jag kände en stark känsla av medlidande eftersom jag verkligen såg i hennes ögon hur avundsjuk hon var samtidigt som man såg att hon aldrig någonsin skulle kunna göra det jag precis gjort.
Må hon vinna några miljoner på lotto en vacker dag så att jag någonstans nån gång i framtiden råkar springa in i henne, chockerat utbrista Bu… bu… but you look so brown?” och sen få ett “Yes, I've been to Miami” som svar.

Jag håller mina tummar för dig kassakvinnan fastän jag inte kan ditt namn och fastän jag vet att du inte kan svenska.