Ha-begär

  • Fantastiskt,  Ha-begär,  Svammel

    O(ptimus) Maximus, where art (Lebedev) thou?

    2011-02-05 /


    Ack, vart tog du vägen? Du var på papperet den näst ballaste saken jag någonsin sett (inget slår iPhone-keynoten) men nu är du puts väck? Vart tog du vägen?
    Du var egentligen bara ett fantastiskt dyrt tangentbord, men ändå var du så mycket mer. 102 tangenter som alla var en varsin liten liten skärm som kunde visa bilder av vad som helst och dom kunde programmeras med macron så att dom kunde utföra nästan vad som helst.

    Som om inte det vore nog kunde man ha ett flertal olika designer på tangentbordet som man bara skiftade mellan. En layout för att spela poker, en layout för att spela World of Warcraft, en layout för att använda Photoshop och en layout för MS Röj om man så ville.
    I WoW kunde man lägga en spell per knapp, på pokern kunde man programmera valfri knapp till att höja till 12 kronor och för MS Röj vet jag inte riktigt vad man skulle använda tangenterna till, men man kunde programmera nåt ballt om man bara ville!

    Art Lebedevs fantastiska Optimus Maximus var (och är) det ballaste tangentbordet jag någonsin sett. Det släpptes såsmåningom och kostar idag 2 400 dollar vilket i svenska kronor blir ungefär 15 000 kronor. Jättedyrt för ett tangentbord och hypen försvann helt plötsligt. Tråkigt…

    Men jag vill kunna minnas dig. Därför postar jag det här inlägget. Antagligen kommer jag tycka du är astöntig om 20 år, men jag kommer i alla fall minnas dig <3

    läs mer
  • Fantastiskt,  Ha-begär

    Ferrari F40 – Bilen, myten, legenden

    2011-01-27 /


    Jag minns när jag var liten. Eller nej, det gör jag inte, men jag önskar att jag kunde komma ihåg hur det var att vara liten. När jag var några få år gammal, satt bak i bilen och tjoade Nu kommer en Ooopel. Nu kommer en Volvooo. Nu kommer en Mitz… Misub… Mits… en Toyota!”.
    Av vad jag har fått berättat för mig så var jag grym på bilmärken. Jag kunde redan på långt avstånd se vilken modell det var på bilen som vi skulle möta, jag kunde höra på ljudet och jag kunde nog faktiskt lukta mig till det också. Om det inte vore för den där eländiga Wunderbaumen då.

    Okej, jag överdriver lite. Det gör jag alltid när jag skriver. Men allt blir så tråkigt annars.

    Det finns dock en del av det där som är sant. Jag var grym på bilmärken när jag var liten och kunde känna igen dom på långa avstånd. Varför vet jag inte och hur jag gjorde vet jag inte heller. Därför önskar jag kunde minnas hur det var att vara liten. Det hade varit ballt att kunna göra sådär igen.

    Ett år efter det att jag föddes hände någonting som än idag känns som mitt personliga svar på vad nationaldagen är för nationen Sverige: Ferrari F40 började produceras.

    Ferrari F40 är bilen ni ser på bilden ovanför här. En fantastisk bil.
    Eller nja, tydligen är den katastrof, har inte ens mattor på golvet, sittkomforten är hemsk och stötdämparna är som träbitar ungefär. Bilen är ett skämt om man ser till utrustningen, men den är världens kanske vackraste bil.

    Visst, jag är inte en lika stor bilnörd nu som när jag var ung. Jag kör en inte alltför häftig Nissan Almera, jag har som mest kört i kanske 190 km/h (förstås har jag inte det om mamma läser detta) och mitt livs bilhöjdpunkt är att jag har kört en Mercedes av okänd modell. Med automatlåda.

    Men det är någonting med Ferraribilar. Till och med godisbilarna är ju fantastiska!

    Om jag någonsin blir megarik så ska jag köpa mig en Ferrari F40. Den kostar ungefär 400 000 dollar om man litar på classiccars.com, så det är inte helt oöverkomligt om man bara blir miljonär. Speciellt inte när dollarn är såhär låg. Men jag saknar dom där miljonerna som behövs. Tyvärr. Därför blir det ingen Ferrari F40. Jag får nöja mig med godisbilarna. Om det nu bara fanns några såna här på Irland…”

    läs mer