Pepparkaksdegen förbereddes igår och sen flera dagar tillbaka hade pepparkakshusbyggandet hajpats. Idag var det äntligen dags för degen att ta sig från kall klump till vackert pepparhus.

På planen fanns två ungdomar, Bex och Kausti. Ett gammalt radarpar med stor helpdeskrutin från gamla da'r. Det här var dock ungefär hundra år sedan och idag idag var det dags för en återförening.
Så både Bagar-Bex och Konditor-Kausti var båda otroligt peppade på att få banka pepparkaksdeg tills dess att knogarna blödde.

Då kavel är något som bara gamla tanter och gubbar äger (förlåt mamma) hade Bagar-Bex sett till att plocka fram det mest kavelliknande föremålet hon hade hemma.

Efter att jag nekat fröken Bexs idé om en toarulle inplastad i plastfolie som kavel plockade hon fram husets årgångsvin från 1877, en stadig McWilliams med svag ton av både russin, gammal tomteluva och med en smygande eftersmak av nejlika.

Degen provsmakades sen och den smakade faktiskt helt fantastiskt för att vara hemmagjord. Jag skulle kunna ge den 4,8 av fem i betyg utan att överdriva, så bra blev den faktiskt.

Jo, vi var precis lika chockade själva…

Då målet för dagen var ett ganska simpelt pepparkakshus

började vi med att först klippa till en kartongmall av gamla pizzakartonger tagna direkt från soppåsen. Mycket elegant men hygienisk kanske lite mindre lyckat.
Sen fick Bex skära ut dörrar och fönster, något som tydligen var väldans viktigt för henne.

Nåja, alla vet ju hur det här med kvinnor och kök funkar, så jag höll mig från att kommentera hennes något udda skuttande och tjoande av Dörrar! Fönster! Och dörrar!” ytterliggare.

Sen var det dags att fixa lim till huset. Tydligen skulle man ha nån konstig grej vid namn glykos i limmet som skulle bestå av socker, vatten och glukos. Då vi saknade glukos försökte vi med endast socker och ja, det gick inget vidare alls…
Efter att Bex försökt hälla i mer och mer socker konstant i en kvart insåg vi att huset nog inte skulle bli klart idag…

Men då vi hade gjort slut på ungefär 35% av degen hade vi fått ihop två sidoväggar, två takplattor och fyra normala väggar. Dock hade vi ju 65% av degen kvar, och vad är det bästa man kan göra av överbliven pepparkaksdeg?…

Pacman-pepparkakor, eller som jag själv föredrar att kalla dom: pacpparkakor.
Anledningen till att det blev Pacmannar och Pacman-spöken var helt enkelt att vi inte hade några formar. Ett glas och ett enkelt pizzasnitt skapade en pacman, spökena var lite meckigare men gick rätt fint.

In med Pacmannarna i ugnen och vips…

… så gick allt åt skogen Dom första två ugnsformarna med pepparkakor blev visserligen snudd på godkända färgmässigt, kanske lite för bleka, men dom smakade mest som gamla skorpor, alternativt som segt knäckebröd.

Sen så blev kristyren för fast också så den fastnade inte på pepparkakorna. Och vi hade varken plastpåse eller tratt att hälla på den med, så efter några tappra försök och ytterliggare provsmakningar kom vi fram till det oundvikliga….

Vila i frid mina Pacmannar. Ni kämpade tappert men det räckte inte.

Men projektet som egentligen spelar nån roll är ju det som är viktigast. Blir det ett pepparkakshus på julafton eller kommer det sluta med ett irländskt fuskbygge? Drömmen om ett IKEA-inspirerat pepparkakshus lever än…”