… 27 bedrövelser och ännu fler fula ord senare klev vi klockan 12:01 in genom dörren till idrottshallen. Första intrycket av hallen var Jaeklar vad fräscht det är härinne, är vi i Sverige?” när vi traskade läktarvägen ner till omklädningsrummen. Väl nere på planen hälsade vi på irländarna vi skulle spela mot och gick vidare in i omklädningsrummen för att byta om.

Ombytta och klara så traskade vi sen ut till planen. Spiris intog såklart direkt den enda positionen där han är ohotad etta – som bänkvärmare.

Vårat lag, inofficiellt döpt till Dublin Leprechauns av oss i den punkterade bilen.

Laget sett uppifrån vänster:
Lettisk målvaktstjej (förvånansvärt duktig), Jarno, Spiris, irländsk domare, lettisk marathonlöpare som springer som fan, Kausti (som inte springer alls), lettiska svaret på Hulken, lettiska Eiffeltornet-snubben (sjukt lång), ännu en okänd lett,
(främre raden) Elias, ATL-David, Ännu en lettisk målvakt

Första träningsmatchen spelades mot Killarney Viking IBCs förstalag och det blev en bekväm seger med 5-1 eller nåt liknande. Intressant fakta: planen var för liten för att spela 5 utespelare i varje lag, så det blev 4 + målvakt på planen bara.

Dock reagerade jag på en sak under den här första träningsmatchen:

Irländarna var jättedåliga på innebandy. Inte för att vara elak eller nåt, men dom var verkligen jättejättejättedåliga. Man undrade stundtals om dom ens visste vilket håll på klubban som var upp och vilket som var ner Det var en av 15-20 spelare som skulle platsa i svenska division 5 i Dalarna, resten var sämre än dom flesta svenska korpenspelarna.
Men, dom var förjäkla trevliga allihopa. Jag förväntade mig galna irländare med hurling-klubbor

och rugbytokar (vilket många iofs var), men dom var hur lugna och trevliga som helst. Inte en enda skada drabbades vi av heller. Tummen upp för irländskt sportsmanship.

Dock har dom tänkt starta en irländsk nationell innebandyserie till hösten, något som känns en aning optimistiskt Men jag tror faktiskt att dom kommer få ihop 8 lag och kunna starta en serie. Riktigt kul att sporten kliver in på outforskat territorium

Vi hade delat upp Dublin-laget i två olika. Dublin 2 bestod rakt igenom av letter med löpstyrkan och passningsspelet som största tillgångar. Dom slog Killarneys andralag med 4-0 om jag minns rätt och imponerade ganska stort. Inte med svenska mått mätt då, utan med irländska…

Tredje träningsmatchen spelades mellan Killarneys båda två lag och är nog en av dom sämre innebandymatcherna jag någonsin sett under min nästan 20 år långa innebandykarriär (jag har spelat innebandy i snart 18 år, det är helt sjukt…).

Notis 1: Dom hade ett Nalle Puh-tält i hallen också.

Notis 2: Jag tror att Dora och Spindelmannen är döda. På medeltiden ägnade vi oss ju åt att se på när folk hängdes på torgen, här på Irland kör dom hängningar av barnleksaker varje lördag när det är innebandyturnering.

RIP Dora och Spindelmannen. Iofs ser Dora ganska nöjd ut.

Efter att ha sörjt Dora och herr nätkastare så spelade vi en andra träningsmatch, då mot det lettiska Dublinlaget. Vi fick pisk med 4-2 eller nåt, men det är fusk att möta marathonlöpande letter när man själv är lika vältränad som Svullo typ. Letter som dessutom spelat i den högsta lettiska ligan.

Skyller även till stor del förlusten på mina lagkamrater, speciellt på Spiris.

Sen var det lite paus där, vad vi tror var, stadens borgmästare iklädd världens största halsband höll ett tal om ”den nya sporten som kommit till staden”. Han var väldigt imponerad av den och gillade att många unga människor utövade den, men han nämnde aldrig ens namnet på sporten varför jag undrar om han bara kör på ett standardsnack varje gång han får en sånhär inbjudan.

Han fick även lära sig hur man skjuter när man spelar innebandy. Han imponerade inte, men fick i alla fall iväg ett ”skott” som målvakten räddade.

Sen hade vi nästa stora grej på schemat. Irlands Paralympicslag fick visa upp sig och jag måste säga att… dom verkligen visade upp sig.
Först ut på planen var storstjärnan vi ser till vänster här. Han hade lätt platsat i båda Killarneylagen, så han var knappast dålig. Han klev också in på planen med shortsen ut och in – mycket elegant

Varför två spelare i samma lag tekade mot varandra förstod jag inte heller riktigt, men dom såg ut att ha kul i alla fall

Visste ni förresten att Irland tog brons i senaste upplagan av European Special Olympics som spelades i Österrike? Det syntes faktiskt på dom att dom var rätt duktiga. Speciellt killen med shortsen ut och in och hans kedjekamrat dominerade rätt stort.

Dominerar stort.

Avslutningsmatchen, som var den ”riktiga” matchen som skulle spelas spelades mellan Dublin Leprechauns och Killarney Vikings. Matchen började med att Killarney överraskade genom att göra 1-0, men sen tappade dom (klubborna?) och vi dublinerare vann matchen med sisådär 12-1.
Personligen gjorde jag väl ungefär 8-9 mål fler än Spiris under turneringen och vann platsen i framsätet under hemvägen hem som pris. Problemet var ju bara det att vi inte hade nån bil…

Prisutdelning efter matchen. Dublins lagkapten ATL-David fick mottaga den enorma pokalen efter ett stort jubel.

På äkta Stanley Cup-vis så skickades pokalen runt och alla fick känna på den.

Sen ville alla irländarna prova på min zorro-klubba (en klubba man kan snurra runt bollen i luften med typ). Det tog väl en 2-3 sekunder sen dallrade varenda glasruta i närheten av innebandybollarna som flög runt överallt i receptionen.

Så när vi hade firat klart och samtidigt trashat receptionen så dök ju nästa problem upp: Hur fan skulle vi ta oss hem? Det fanns ingen plats i nån bil och Jarno visste inte när hans skit-Volvo skulle kunna fixas…
Vi fick i alla fall skjuts ner till tågstationen av den lettiska målvaktsdamen. ”It will cost you about 20-25 euros to take the train home” lovade hon samtidigt som hon körde som en dåre. Vi jublade över priset och grät över bilkörningen…

En katastrofvändning med bilen utanför tågstationen senare stod vi inne vid maskinen där man kunde köpa biljetter. Maskinen visade dock inte 20-25 euro, den visade 69.90 euro per person för en enkelbiljett…
Det tog 2-3 minuter, sen kom vi på att det stod bussar utanför tågstationen också. Jag kollade busstabellen och såg att bussen bara kostade 25.50 euro till Dublin! ”Scoooore!” jublade vi samtidigt som vi fortsatte att kolla när nästa buss skulle gå.
10:00, 12:00, 14:00 och den sista gick 16:00. Vad var då klockan? 16:06.

Ridå…

Här nånstans spelades Timbuktus berömda låt ”The botten is nådd” i mitt bakhuvud och jag grät lite inombords. Då gjorde vi det som alla irländare gör när allt går åt helvete och livet känns hopplöst: vi bestämde oss för att ta en pint.

En hamburgare och en (två, tre) pint(s) senare så ringde plötsligt Jarno: ”I probably will get the car fixed today”. Hoppet tändes lite smått och mitt motto ”Det ordnar sig” visade sig än en gång stämma

Jarno rallykörde som en dåre hem, såpass hårt att vi nästan hann ikapp letterna som åkte en timme före oss… Och det var väl typ det, irländska innebandy-mästerskapen på några tiotusenmiljoner tecken.
”

Lördag den 29:e januari. Det var dags. En enorm mängd packning, fem förväntansfulla unga män, betydligt fler Red Bull-kopior och en muffins packades in i den stackars lilla Volvon som skulle ta oss till målet.
302 kilometer outforskad väg låg framför oss. Klockan var bara barnet, närmare bestämt strax efter sju när herr assisterande teamleader David slutligen hittade rätt och kunde inta mittenpositionen i baksätet så att vi kunde börja våran resa.

Bilägaren, och vårat svar på Tommi Mäkinen, hade tagit på sig att köra hela vägen. Egentligen heter han Jarno, men han körde stundtals som en rallydåre,
så Tommi Mäkinen passar honom bättre.

The car needs repairs for about 710 euros. Hopefully it will stay in one piece all the way” skämtade herr Mäkinen när vi svängde ut från parkeringen. Orutinerat värre. Man jinxar inte saker och ting sådär. Det slutar aldrig bra.

Ungefär hälften av alla Irlands innebandyspelare satt i baksätet. Jonas, David och Elias hette dom tre små pojkarna som orutinerat nog inte utropat ”SHOTGUN!” tre dagar innan avresan. Jag är ju lite smidigare än så, dessutom är jag näst minst av oss som åkte också. Skönt att trycka in två stora pojkar och en David i baksätet samtidigt som jag och min muffins satte oss fram.

Under den 30 mil långa resan noterades ett antal saker, men näst viktigast av dessa var det faktum att gult verkade vara det nya gråa här i landet. Det var gula hus överallt längs vägen. Grått och gult verkar vara dom enda färgerna som används för att färglägga hus i det här landet. Inget ”Jag ska måla hela världen lilla mamma” här inte.

Undrar om dom har Falu Rödfärg här?… Tvek va?

Sen kan jag informera er om att en GPS är ungefär lika användbar i bilen som Jonas är på planen. Helt sjukt hur GPSen helt plötsligt markerade för att det fanns en stor motorväg bredvid vägen där vi åkte. GPSen tyckte vi var helt värdelösa när vi körde på asfalten och menade att åkern 20 meter bredvid faktiskt var N8:an. Och det var inte bara ibland det blev såhär, rätt ofta var GPSen helt sjukt fel ute.

Betyg på irländska kartor: 1

Annars var det ganska kul att få se lite andra delar av Irland. I svenskan finns det ett ord som uttalas trafiksäkerhet, men inom irländskan har jag faktiskt inte hittat det ordet. ”No results found” fick jag när jag sökte efter ordet i irländska ordlistan. Och tro på det.
Rätt som det var när vi åkte så dök det helt plötsligt upp en by längs vägen. Det var hushushushushushus på rad i några hundra meter, sen var byn helt plötsligt slut. Det går inte att jämföra med Sverige, där är det liksom avstånd mellan vägarna och husen. Och det är mellanrum mellan husen också. Men inte här. Hushushushushushushushus. Slut. That's it. Men det var rätt charmigt. Lite mer gemytligt och grannskapligt liksom. Inte sådär osocialt svenskt. Jag gillade det. Tummen upp för irländska byar (även om jag inte såg ett enda McDonalds på hela vägen).

Trafiksäkerhet ja Jag minns när dom skulle bygga den nya riksvägen mellan Borlänge och Falun. Fantastiskt många miljoner, separerade vägbanor, tvåfiligt och vägräcken. Om jag minns rätt så ville Vägverket ändå bara sätta 100 km/h på vägen först. Jag fattade ingenting, inte resten av alla som bodde i Dalarna heller. Men dom ändrade sig sen. Det blev 110 km/h. Alla var nöjda.
På bilden som ni ser ovan så har vi en snudd på 90-gradig irländsk kurva med enkelfiligt som är 1 dm bredare än bilen på båda sidorna. För att rama in det hela har vi två murar på sidorna också. vet ni vad dom har för hastighetsgräns här? 100 km/h!

Vi fattade ingenting Hur kan man sätta ett hundra kilometer i timmen på en väg som är ojämnare än puckelpisten och smalare än en bob-banan i ett vinter OS?

Betyg på irländska vägverket: 0.5

Okej, säga vad man vill om irländska trafiksäkerheten, men nog fan är det fint i naturen här. Visst, nu var det frost och totalt o-grönt ute, men jag fick enorma World of Warcraft-vibbar när vi åkte igenom det här stället. Det var precis som när man tog steget i WoW från Teldrassil till den andra staden som nybliven Night Elf hunter.

Kort därefter fick jag tag i mitt första djur i spelet. En megastor spindel som kunde attackera dummingar. Ingen sådan skymtades dock i skogen här.

Vi låg bra till tidsmässigt. Vi passade därför på att unna oss lite lyx. Jonas hittade en skylt där det stod ”Hot dog, 1,80 euro” och han högg direkt. I sin hand fick han någonting som bäst beskrivs som… jag vet inte alls. Ni ser bilden. Hans betyg? ”Smakar typ som wienerbröd med äcklig korv i”. G minus eller nåt då?

100 km/h.

Nämnde jag att vi låg bra till tidsmässigt förresten? Även fast vi inte ens var i närheten av att hålla dom där 100 km/h som man skulle för att kunna lita på den osäkra GPSens information om när vi skulle anlända så var vi ute i god tid. Vi hade ungefär en timme på oss med 20 minuters resande kvar.

Då hände det.

”Is that the road or the car?” frågade Jarno. ”The road” svarade jag snabbt och rutinerat.

Men det var inte vägen. Det var bilen. Eller rättare sagt hjulet. Plötsligt hade vi jättebråttom. 15 minuter från hallen satt vi med tre hjul och en enorm pyspunka.

Jarno försökte med mun-mot-munmetoden men den funkade inte. Pyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys lät hjulet. Det var kört. Riktigt kört.

Här står alltså fem unga män mitt ute i en liten by som ingen, inte ens invånarna själva, visste namnet på. Vi försökte att ringa letterna som vi skulle spela med men fick inget svar. Vi försökte ringa snubben som anordnade turneringen – inget svar (det visade sen sig att det inte fanns nån täckning inne i idrottshallen [?]).

Men vi hade turligt nog stannat precis bredvid en mindre affär i ett mindre samhälle. Jag klev helt sonika in för att försöka få reda på om det fanns en häst eller två att hyra så att vi kunde ta oss dom sista kilometrarna till hallen. ”In baely caechi alti caeli tuef” svarade gubben bakom disken.

Jag fattade ingenting.

Sen slog det mig. Det värsta tänkbara hade hänt! Vi hade hamnat mitt i en gaelisk by nästan 30 mil hemifrån
”Do you have a number to a taxi?” försökte jag. ”Defreachten tum un boure defrechta dorscht” svarade gubben. Hoppet sinade. Jag grät inombord och förbannade mig själv för att jag aldrig lärt mig gaeliska.

Men så dök det upp en ung tjej som antagligen extrajobbade där. ”I have a number in my phone” svarade hon. Så hon gav mig det. 087 914 37 81 eller nåt. ”It is to Gary, he has a taxi” informerade hon mig.
Efter att först ha ringt fel nummer så fick vi tag i rätt snubbe och en 25 minuter senare dök ”The Gary” plötsligt upp.

Den gamle gubben gav mig tummen upp och ett ”Erhe menchi eren djene quad can ashi”. ”Zlatan är bättre än Roy Keane” svarade jag på riktigt dalmål och hoppade sen in i taxin fort som ögat.

”Där fick du din sketna skitgubbe!” tänkte jag stolt samtidigt som vi rullade ut från parkeringen.

Jo, jag är ganska mogen för min ålder…

Sju minuter tog det oss sen var vi framme. Bilen la av sju minuter från Killarneys sporthall. Skapligt flyt ändå. Tänk om den lagt av 15 mil därifrån, mitt mellan Dublin och Killarney? Huuu.
Gary tackade för att få ha skjutsat oss med att ta ett rånarpris på körningen. 25 euro för 7 minuters bilkörning – det är mer än vad dom flesta läkarna tjänar per timme!

Men vi var i alla fall där…”