Från Meireles syntharfrilla till hästköp
Hur jag än försöker så brukar klippningen som bäst bli okej. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig hs frisören. Vill du ha håret kortare på sidan? Längre vid öronen? Ska vi låta det du har på ryggen vara?”. Frågorna haglar och jag vet ju inte ens själv vad jag vill ha. Kortare hår. Jag vill ha kortare hår.
Det känns lite som att frisörbesöket är tolv gånger krångligare än att gå till läkaren. Där får man inga frågor om hur man vill ha det. ”Vad ska vi göra för att du inte ska ha ont i ryggen längre? Har du några idéer? Operation? Smärtstillande piller? Amputation? Har du nån aning om hur andra läkare brukar fixa dina problem? Vill du ha svart eller lila tråd när vi syr ihop dig?”. Det är inget jag bör besluta om, läkaren har utbildat för att bli just läkare, så jag tror nog han kan ta dom besluten bäst själv. Varför kan inte frisörerna göra detsamma? Ser dom inte på min frisyr när jag kommer in genom dörren att jag är lika vilsen i hårdjungeln som Leksand är i Elitserie-jakten?
Nu frågade hon en massa saker, och jag förklarade hur jag ville ha det. Som vanligt. Sen började hon klippa mig och allt såg bra ut. Sen när hon var halvvägs så slängde hon plötsligt i en massa grejs i håret och vips var jag klar. I nån slags panikartad chock lyckades jag sen betala mig därifrån och möta upp dom andra för att fira Peters födelsedag. Med mig hade jag en syntharfrilla som mest kan liknas vid en lite elegantare Meireles-frisyr. Min första riktiga klippningskatastrof var ett faktum.
Så då tänkte jag att jag skulle fixa till det idag. In hos en helt ny frisör, intruktioner i stil med ”make it thinner on the top and shorter in the front” och ett slutresultat som bäst kan beskrivas som en polsk knackerfrilla. Det går bra här…
Nu tänkte jag avrunda kvällen med att googla ugly haircuts i ett desperat självpeppningsförsök. Eller så köper jag en häst på Ebay och flyttar ut i nåt knackerområde…
Snel hest.”
