Mat

  • Fantastiskt,  Mat,  Vardagsliv

    Kausti lagar sushi


    Det är ju rätt poppis att göra sushi nuförtiden, och eftersom alla i hela Dublin ser mig som nån slags snabbmatskung så tänkte jag idag slå alla tvivlare på fingrarna och bevisa att jag minsann kan laga mat – även fast det inte är nyårsafton eller julafton.


    Enligt alla recept som finns på Google så ska man skölja riset av någon konstig anledning. Jag vet inte riktigt varför, men jag tyckte det verkade lite ballt så jag följde även jag rådet. Grupptryck är ballt, och varför ifrågasätta saker när man bara kan go with the flow?
    Efter det kokades riset i 2 minuter innan jag ställde över kastrullen på en annan platta på väldigt låg värme. Tror inte ens riset kokade riktigt där, men det blev mjukt tillslut i alla fall så jag antar att det gick bra.


    När det sen var klart så kastade jag avokadon. Då jag är helt grön (höhö) på avokado-området hade jag köpt en stenhård avokado som var helt omöjlig att använda till något annat än hammare. Och då vi redan har en hammare fick avokadon helt sonika hälsa på i skräpkorgen.


    Efter det skar jag upp laxen, något som var betydligt krångligare än förväntat. Jag körde på två små laxfileer

    och det gjorde det lite onödigt svårt att få till tunna bitar. Det gick inte riktigt att hålla i fileerna på något smidigt sätt, och när våran kniv var ungefär lika vass som en rulle toapapper ställde det till en hel massa krångel.
    Tips från coachen #1: Skaffa en übervass kniv! Det går knappt att göra sushi utan en. Tänker ni äsch, det fixar jag” så kan jag informera er om att det blir skitkrångligt, och att resultatet blir sisådär också.

    Tips från coachen #2: Frys in den färska fisken i minst 2 dagar innan ni tillagar den. Detta för att döda eventuella paraster. Ni kan ju skippa det steget om ni vill, men skyll inte på mig om ni bajsar fiskrom eller nåt sen.


    Riset ska egentligen svalna på en träyta så att träet kan suga åt sig all fukt, men i brist på annat funkar en tallrik och en plastlåda precis lika bra.


    Klibbiklibbklibb. Klibbigt ris. Gott klibbigt ris som smakade mumma. Detta eftersom riset ska blandas med vatten, risvinäger och lite socker. Kausti gillar socker och ris, kombinerat blir dom båda ännu godare.


    Produktionsbandet i sin helhet. Riset läggs på sjögräset tillsammans med dom övriga ingredienserna, sjögräset rullas ihop och läggs sen på en tallrik.


    Den första prototypen innan ihoprullningen. Wasabi på underkanten, risvinäger blandat med vatten på ovansidan. Ha på vattnet precis innan ni rullar ihop rullen, annars rullar kanten ihop sig.


    Nailed it! Första rullen gick som ni ser helt åt skogen, men man lär av sina misstag (dessutom blev Borgen glad då han fick gratis sushi).


    Den andra rullen blev däremot en supersuccé! Titta på den lilla goingen, är den inte vacker? Innehållet i denna blev räkor, gurka och majonäs. Räkorna fick bli en nödlösning eftersom jag inte hittade några crabsticks.


    Den tredje rullen tillägnade jag Irlands EM-trupp i fotboll genom att helt enkelt göra innandömet i samma färger som deras lands flagga. Lax, gurka och majonäs blev det däri.


    En av t-r-e tallrikar med maki-bitar. Överskattade mitt behov av sushi en aning och det slutade med att jag fick ihop en 5-6 portioner totalt. Oops.


    Jag gjorde även 15 bitar nigiri, som även dom blev förvånansvärt fräscha. Toppa det med lite wasabi, soja och en Miller och du har en perfekt måltid för en elegant lördagskväll.

  • Dagens i-landsproblem,  Mat,  Saker jag inte riktigt förstår,  Små funderingar

    Skyskrape-hamburgare


    Jag fick syn på den här bilden när jag surfade runt lite på internet för någon minut sedan. Den var från nån bok om hamburgare och snubben i fråga heter Bobby Flay. Inte för att det har någonting med allt att göra, men jag tycker namnet är lite… elitiskt eller nåt. Nä, jag gillar inte snobb-Bobbys alls om jag ska vara ärlig.

    Nåja, i alla fall så fick jag syn på den där hamburgaren. En stor, smaskig hamburgare med chips på – vem kan motstå något sånt?
    Problemet är bara det att det är en stor hamburgare, en jätteburgare, och inte en vanlig Big Mac-sized burgare.
    Det är ganska vanligt att man får in sån där jätteburgare om man äter på ställen som är minst dubbelt så dyra som McDonalds, men jag har ännu inte lyckats greppa en sak…

    Jag ska till USA om 42 dagar, 20 timmar, 11 minuter och 10 sekunder. Inte för att jag längtar eller så, inte alls, men jag kommer där få proppa i mig så mycket snabbmat att jag antagligen når tresiffrigt på viktskalan innan jag kommer hem igen.
    Och av alla historier man hört så ska ju deras barnmåltider motsvara ungefär tre svenska Big Mac-menyer med plusmeny vilket såklart känns stimulerande, men samtidigt gör det mig orolig. Hur stor är då ett medium-meal? Ett large-meal måste ju innehålla en halv elefant?

    Men sen vill man ju inte verka dum heller. Man vill gärna glida in på ett hamburgerhak, beställa det värsta dom har och sen tugga i sig det utan att tveka någonstans.
    Men då återkopplar vi till bilden här ovanför genom frågan: Hur är det egentligen tänkt att man ska äta en sån där monsterburgare?

    Alla som har försökt vet själva att man ser ut som ett efterblivet grottmongo när man tar upp skyskrapehamburgaren och försöker trycka in den i munnen. Den är för bred för att gå in på bredden, den är för hög för att gå in på höjden och den är för djup för att ätas hel (that's what she said). Och oavsett hur du försöker att äta den så tar det stopp.
    Man blir att känna sig lite som en 15-åring som misslyckas med att lösa ett såntdär IQ-test för treåringar

    . Men nu är det här hamburgar-IQ-testet dock riggat till den milda graden att det faktiskt inte går att lösa.

    Så då sitter man där och börjar fundera på hur man ska fuska på bästa sätt. Hur löser man det enklast? Ska man banka skiten ur hamburgaren tills den passar i munnen? Ska man hacka sönder den med bestick så att man slutligen får i sig den efter 12 timmars småtuggeätande? Ska man dela på burgaren och bara äta topp-brödet som en burgare och sen äta underdelen plus köttet som en del (semla-taktiken som det kallas i erkända hamburgerätar-kretsar)?

    Ja, nu när jag tänker på det så förstår jag inte hur man har kommit fram till att en hamburgare som mäter 35 centimeter i höjdled är en bra idé. Hur tänkte dom där egentligen?
    Världsrekordinnehavaren i munstorlek kan öppna sin mun 17 centimeter i bredd, och om man tittar på bilderna så fixar han knappast lika mycket i höjdled. Det innebär alltså att om vi skulle utgå från världens största mun så skulle en hamburgare mäta ungefär 17×15 centimeter. Vem kom då på att göra en burgare som är dubbelt så hög!?


    Den som gapar efter mycket… får inte heller in den där hamburgaren i munnen. Istället får man satsa på att äta upp colaburken”