Söndagen började med att jag mötte upp mor och dom andra besökarna nere på stan för att med stor precision transportera dom ut till Blanchardstown och Waterville. Målet med resan var att visa dom den fantastiska lägenheten jag bor i (för er som inte sett den ännu finns den att se i inlägget Irland: Cribs).
Väl framme överraskade mamma med att inte få någon hjärtattack av hur det såg ut därinne, Åke klagade lite på dom 8 schampoflaskorna vi hade i badkaret och ungarna överraskade med att inte säga typ nåt. Murre

dominerade med att låsa in sig på sitt rum och låssas som att han inte var hemma

Efter 5 minuters lägenhetsvisning avslutade mamma med ett Det där var väl inte så farligt?” och jag blev helt chockad. Snabbt som ögat tvingade jag ut hela familjen innan morsan hann ändra sig. Sagt är sagt morsan! Nu får du aldrig mer klaga på annat än spisen!

Vi traskade sen ner till shoppingcentret i Blanchardstown och tog en fika. Mamma beställde en kaffe i storlek medium och fick strax under en liter kaffe.

Åke blev otroligt fascinerad av den vita lappen han fick av kassörskan. ”Its a reciept – a kärleksbrev” tyckte han. Jag förklarade för honom vad reciept egentligen betydde, men han verkade inte riktigt ta in infon av nån anledning…

Efter fikat begav vi oss in på Blanchs (orkar inte skriva Blanchardstowns hela tiden) shoppingcentrum och damerna ockuperade direkt den första butiken dom såg. Vi killar insåg vad som var påväg att hända, så innan shoppingmanin slog in helt hos damerna hade vi herrar brutit oss loss och börjat strosa omkring själva.

Åke kikade på en massa kläder…

… och Erik grinade över dom fruktansvärda priserna affärena hade.

Annars måste jag säga att jag trodde jag fortfarande var ung tills dess att alla kom och hälsade på mig. Jag har alltid trott att jag ska klara av att INTE bli en såndär ”när jag var ung”/”men guuud vad små ni är”-person, men likförbaskat satt jag där och kom på mig själv att säga ”När jag var ung” ett antal gånger under tiden dom var här

Sen noterade jag vilken skillnad i ekonomi det är mellan att vara 15 och 24 år. Ungdomarna (ni ser vad gammal jag är!) sparade sina pengar och planerade noggrant var och vad dom skulle handla – jag köpte det jag ville ha. Tror jag brände närmare 100 euro på att köpa en tjocktröja, två skjortor, två par jeans och 10 par strumpor…

Sen kom vi slutligen till turistfällan nummer ett i Dublin – Pennys. Eftersom dom redan varit in i butiken på stan shoppade dom väl inte ihjäl sig, men det är helt sjukt billigt på den där affären. Jag köpte ett par jeans för f-e-m euro. 50 kronor alltså. Det är snorbilligt, men i vanliga fall får du en skjorta för 6-12 euro och ett par jeans för 10-15 euro.

5 par strumpor kostar 3,5 euro vilket innebär att jag aldrig mer kommer behöva tvätta mina strumpor – det är bara att köpa nya istället.

Mammsingen ville såklart också shoppa

Tillslut blev det dock för mycket. Den berömda shoppingkrampen satte in och det blev ”streching med röd tröja på sig”-dags. 5 minuter senare hade krampen tillslut släppt och shoppingspreen kunde fortsätta.

Hungriga, fattiga och utmattade (lite som barnen i Afrika faktiskt) begav vi oss sen ut för att ta en taxi till Blanchs Village för att ta in på turistfällan nummer två ute i Blanch – Blanchardstowns Steakhouse. Stället som mest är känt för sin rätt ”Steak on a stone”.

Beslutsångest och en massa menyer.

Schtek och stek.

Valium och kyckling.

Steak on a stone.

”Vart är Steak on a stonen?”… ”Däääär är Steak on a stonen!”

Duktig mamma.

Rätt genialt ändå att man betalar 23 euro för att få laga sin egen mat – och då är inte ens dryck inräknat. Mamma betalade dock så jag åt och njöt som bara den. Tack för maten mor!

Två tvillingar och mat.

Som efterätt beställde jag in en Banana Split (som kostade lika mycket som mina jeans :i) och jag måste säga att det är den godaste Banana Spliten jag någonsin ätit. Löjligt hur god den var…

Betyg på Steakhouses Banana Split: 5

Efter maten kom ”kärleksbrevet” till Åke, men mammsingen var svartsjuk och högg snabbt lappen för att betala kalaset. 141 euro och en såld njure senare traskade vi därifrån.

Sen klev alla på bussen och det var det sista jag såg av dom. Lite tråkigt att dom är borta, men lite skönt med lugn och ro på sätt och vis. Nu kan vardagen återkomma och livet rulla på som vanligt. Men jag skulle nog faktiskt kunna gå med på att få besök igen

Besökarnas betyg på Dublin: 3
”

I torsdags kväll kom min käre mor till Dublin och jag har därför spenderat större delen av helgen med henne, hennes gubbe Åke och hans två 15-åringar Eric och Linnea. Eftersom jag knäppt några hundra kort under dom tre dagarna som gått sen dess tänkte jag ta en liten sammanfattning av Helgen med mammsingen:

Torsdagen blev ganska kort eftersom dom landade såpass sent som dom gjorde. Klockan 20:30 kom mamma ut genom hotelldörren och hälsade på mig med en stor mammakram. Lite töntigt, men samtidigt är hon min mor så jag lät henne hållas. Det var ändå lite mer än sju månader sen vi sågs sist. Efter lite grinande, lite hälsande och lite snackande åkte jag därifrån för att sova.

Större delen av fredagen spenderades sen för egen del på jobbet samtidigt som besökarna fick bekanta sig lite med O'Connell Street, Spiran och allt annat kul som fanns inne i Dublin. Jag åkte in till stan och mötte upp dom andra för att käka lite och vi hade fått tips om ett ställe som låg i närheten av Four Courts. Namnet på stället har jag glömt, men placeringen och maten sitter fortfarande kvar i minnet.

Maten på stället var fantastiskt och jag åt personligen en laxpasta som lätt kunde mäta sig med den italienska motsvarigheten i Diano Marina. Mamma och dom andra verkade även dom vara mycket nöjda med maten.

Betyg på det där stället jag inte kommer ihåg namnet på: 5

Ball kyrka.

Ballt instrument.

Mindre ballt var det faktum att han verkade tro att han låg med instrumentet såsom han betedde sig. Skum kille som porrade sig med en gitarrhals…

Ballt dryckesunderlägg.

Balla besökare.

Ball Eric.

Ball glass som fick avsluta fredagen. Smakade dock inte sådär jättebra. Efter att ha ätit upp den var det sovdags så våra vägar skiljdes åt där.

Lördagen hade vi bestämt skulle spenderas i den lilla fiskebyn Howth som ligger 30 minuters tågresa nordost om Dublin och därför begav jag mig till besökarnas hotell vid 11:30-tiden för att rutinerat guida dom till tågstationen.

15 minuter och en uteliggare med för få tänder senare anlände vi tryggt vid tågstationen. Ytterligare 10 minuter senare hade vi missat tåget med 10 sekunders marginal. Fiasko.

Väl ombord på tåget var Åke och den unga fröken Linnea inte helt nöjd.

Jag har en bra vana att alltid ta kort på kartorna som finns i närheten om jag ska befinna mig på ett okänt ställe en längre tid, något som kom till användning senare under dagen.

Howth.

Första skylten vi fick syn på när vi strosade runt i stan kändes ju… intressant

Regn och tokigt mycket blåst stod på schemat dom första 15 minuterna vi var där. Mamma var inte helt nöjd med Irland just då…

Efter att vädergudarna gett upp och slutat piska oss såg vi plötsligt att en massa människor stod och tittade över kanten vid hamnen. Vi var nyfikna på vad som var så intressant så vi traskade över dit för att kika vad som stod på.

Där dök dom här krabaterna upp. Flytande fläskberg med simfenor. Fantastiskt fascinerande djur

Ballt däggdjur med skumma näsborrar.

Lågvatten, alger och en udde.

Jag blev otroligt facinerad av hur grönt allt det gröna därute var. Algerna var verkligen riktigt grönt gröna.

Ball båt som såg mycket coolare ut i verkligheten än på ett minikort.

Puttifrånkorvar!

Solsken över hamnen. Tummen upp för solen, tummen ner för stormvindarna vid kusten.

Sketen ö vid namn The island of Ireland's Eye som inte gjorde sig bra på bild! Jag gillade den där ön, men den var verkligen inte fotogenique. Buu för det.

Betyg på The island of Ireland's Eye 3

Förvirrad pippi som trodde hon var en puttifrånkorv.

Ser ni det där vita huset som står en bra bit ut på udden? Där skulle jag lätt bosatt mig om jag var dum i huvudet, gillade regn, var 70 år gammal och hade alldeles för mycket pengar. Nu saknar jag tre av dom där kriterierna så jag nöjer mig med att drömma om att bo där. Utsikten måste vara fantastisk därifrån…

Kolla liksom! Det hade sjuk utsikt, en enorm gräsmatta där man kunde spela golf och en egen mur runt tomten! Kickassigt ballt hus helt enkelt!

Annars gillar vi uppenbara skyltar. Dom där satt lite överallt uppe på klipporna för att informera om det uppenbara. Lite som att sätta upp en jätteliten skylt mitt på en fotbollsplan där det står Det finns gräs här” ungefär…

Klippor.

Världens bästa mor.

Eric, en fyr och en färja från Stena Line.

”You talkin to me!?”

Efter att nästan ha nåt världens ände bestämde sig gamlingarna plus Linnea att gå samma väg tillbaka. Jag och Eric tyckte det lät tråkigt så vi tog den andra vägen tillbaka.

Lite vilse var vi nog ett tag men vi kom tillbaka till stan före gamlingarna trots att vi irrade runt en hel del.

Göteborg på irländska.

Efter en glass tog vi sen tåget tillbaka till stan för att käka lite och kvällen avslutades på Murrays på O'Connell Street.
Jag måste säga att irländsk matkultur överlag är katastrof, men vi måste ha haft en sjuk tur med maten när dom var här – vi käkade på skitbra ställen alla gånger förut om en. Murrays fajitastallrik smakade lika gott som den ser ut.

Betyg på Murrays fajitastallrik: 5

Mamma var avis…

… och Åke försökte t.o.m. handgripligen ta mitt käk ifrån mig, men efter att strategiskt ha placerat en gaffel i hans hand gav han tillslut upp.

Jag fick tummen upp för gaffelns placering av Linnea innan jag slängde min servett och sprang ut från restaurangen i rädsla för hämnden från den gamle mannen.

Det var allt för idag. Imorgon kommer söndagens äventyr.”