Jag har hittat ett ställe som serverar kebabpizza!” ropade Stefan högt. Plötsligt stannade allting upp och alla blickar vändes mot herr Tillman. ”Var det någon som sa kebabpizza?” började någon ropa innan alla snart slängde av sig sina headset och likt en zombiehord började släpa sina slitna gråa kroppar mot honom med armarna utsträckta och munnarna öppna.

Okej, riktigt så såg det inte ut, men det var en stor nyhet på desken när kebabpizzerian på Lower Doorset Street upptäcktes av våran egen Marco Polo. Med en besättning på åtta starka män och kvinnor (och Sara) så tog vi sen fartyget ”IBM-bussen” in till stan för att upptäcka denna irländsklagade, men ändå typiskt svenska, delikatess.
Forte's Takeaway hette ställe och efter några felsteg navigerade kapten Tillman oss mitt i prick.

Det första intrycket av stället var nåt slags krigsdrabbat 60-talsställe. Magsjukerisken gick upp med tusentals procent direkt vi äntrade byggnaden.
Väggarna hade tydliga skador från det andra världskriget och det saknades delar både här och där, borden var placerade precis utanför toalettdörren och lukten därinne påminde om någonting väldigt gammalt. Ändå var vi fast beslutna att, om det så behövdes, tvinga i oss den irländska kebabpizzan.

Kassörskan var en 112-årig dam som verkade hur trevlig som helst, men efter att ha vunnit klunsen mot sop-Marcus så fick han ta smällen och ta kontakt med den ena av dom gamla tanterna bakom disken och beställa en ”16-inch kebab lamb pizza with chips”.

Första intrycket: 1

Lukten av pizzan var dock förvånansvärt positiv när vi inväntade den. Det luktade verkligen högkvalitativ svenskpizza av den när den tillagades och det ”snudd på andra världskriget”-ställets betyg steg plötsligt lite. När pizzan sen kom in så såg den fantastiskt bra ut.
Visst, vi fick pizzan i pizzakartonger, men det kändes ändå lite sådär sunk-kebabigt på något vis. Lite passande eftersom kebabpizza trots allt inte ska vara speciellt lyxig.
Pizzan i sig såg riktigt fräsch och grön ut. Inte grön på det irländska ”shit, nu har den här skiten möglat redan innan vi fått den”-stuket utan mer på ett ”WTF? Har Jamie Oliver gjort den här eller? Den ser förvånansvärt fräsch ut för att vara från Irland”-sätt.
Den smakade även helt okej, speciellt för att vara en irländsk pizza. Hade det varit en svensk pizza hade den kanske fått 2,5 i betyg, nu var det på Irland så på grund av inavlet som skett här och den katastrofala matkulturen så boostas betyget lite. Dessutom var pizzan enormt jäkla megastor. 16 tum är, som damerna brukar säga till mig, ”lite för mycket för att man ska få i sig hela”.

Lite snopet var dock det faktum att vi fick plastbestick, riktigt dåliga sådana, till pizzan. Då käkade vi ändå inte takeaway utan inne på stället… Sunkigt? Absolut! Lite för sunkigt? Tyvärr så ja, det kändes inte okej att få vita plastbestick när man betalat 16 euro för en pizza (som vi delade på två).

Presentation: 4
Smak: 3,5
Besticken: 0,5

Lite kul var annars att vi fick ett pussel med på köpet. Lite som en kebabinderägg typ. Rebecca hade nämligen väldiga problem med att vika ihop den lilla pizzakartongen där hon prompt skulle spara sig en doggybag med pizzan som blev över.
Att den skulle få stå i rumsvärme i 5-6 timmar framöver brydde hon sig inte i, den skulle med.

Gratulerar dig i förskott till magsjukan Rebecca.

Efter kebaberian, som får godkänt med ett litet svagt plus i kanten, så begav vi oss till sportbaren Living Room i centrala Dublin för att se Sverige krossa Tyskland i hockey-VM.

Marcus beställde då in ett…. nån stor grej med vodka och Red Bull som han och Rebecca delade på. Elina som absolut ville joina bilden körde själv på öl och verkade bli kanondyng, eller så var hon bara fruktansvärt peppad under matchen.
Rebecca lär annars ha dom största problemen imorgon. Har aldrig sett henne full tidigare, men vi fick oss alla ett gott skratt åt hennes något ostabila sittställning och hennes fantastiskt glada humör. Håller tummarna för att hennes pojkvän Adde inte får en alltför jobbig natt med att ta hand om henne

Magsjuk plus bakis imorgon, jag sätter mina slantar på att någon ringer in sjuk ”