Så var det slutligen dags 777777778888888886666
88888888888777777

Skön missclick där…Sketna TV-dosa som ligger på tangentbordet. Vi tar det igen:

Så var det äntligen dags. Efter 168 timmar i friheten, 77 colaflaskor (till ett förbluffande literpris: 113 kr/liter :n), en portion friterade bläckfiskringar, 20 timmars solande och några fantastiska pizzor var det dags att säga adjöken till Grekland för den här gången. Väskorna packades, tandborsten slängdes och herr Vasiliev tog emot våran nyckel. Resan hem hade börjat.

Vings planering måste ju kritiseras en aning. Dom hade fixat det så schysst att vi fick vara kvar på hotellet ända fram till 12:00 på dagen! Otroligt generöst, verkligen. Speciellt med tanke på att bussen från Pargas skulle gå så tidigt som 20:45
Herr Vaziliev (jag har faktiskt ingen aning om hur han stavar, så jag kör lite randomstavning) tröstade oss och hjälpte oss att förvara väskorna på hotellet i lobbyn. Säkerheten främst, inga saker skulle bli stulna här. Vi dumpade väskorna där alla andra

hade sina väskor och tog sikte på stranden. Vi letade solstolar, men det var ont om dessa eftersom vi kom ner på stranden först 12:15 ungefär (alla PROs gubbar och tanter är ju vakna vid typ 05:30, så dom hinner ju paxa alla stolarna innan jag ens somnat [?]).
Men ibland har man tur – mirakel kan inträffa. Chansen att få en solstol på stranden var minimal, men plötsligt notrade jag två tomma solstolar på V.I.P-platserna Likt en örn som fått syn på en grillad kyckling med chokladsås på flög jag på stolarna och paxade dom båda samtidigt som jag var i luften för att sen landa hårt på en finsk fjortistidning. Utsikten var underbar. Dessutom låg det en finsk dam på stolen som stod bredvid min. Intressant
Hon var 13 år. Inte längre intressant Plötsligt hördes ett enormt ”BRÖÖÖÖÖL” följt av ett ljud av någonting som drogs i stranden. Jag tittade upp och fick syn på en val som strandat precis framför oss Fascinerande att se dessa jättedjur på land.

Efter denna fantastiska naturupplevelse var det dags för lunch. Först skulle vi dock gå upp till hotellet för att hämta lite saker ur väskorna. Det kändes bra att herr Vasiliew hade så bra koll på våra väskor. Det var helt tomt i lobbyn, dörrarna stod öppna och väskorna var tillgängliga för vem som helst Som om inte det vore nog mötte vi herr Vassiliev på väg ner till restaurangen sen också Bra koll där.

Vi tänkte köra en avslutningsrunda på herr Golfos restaurang, men när vi såg den proffsiga bilden på pizzabagaren som kastade en pizzadeg i luften kunde vi inte låta bli – vi gick in på restaurangen som låg strax ovanför herr Golfos.

Vi möttes direkt av en riktigt trevlig gammal man som hjälpte oss lägga på en såndär typisk pappersduk (som alla restauranger i hela Grekland använder) på bordet. Jag tackade honom och tyckte att jag minsann borde göra honom en gentjänst. Jag noterade snabbt att hans gylf var nerdragen, så i ett snabbt ryck hjälpte jag honom med detta.

Efter denna personliga assistent-hjälp så beställde vi våran mat. Morsan beställde Gyros

som såg helt fantastiskt god ut när den kom ut.
Jag hade ju sett den fantastiska bilden på pizzakastarpizzagubben, dessutom hade dom pizzakartonger ståendes innanför disken, så jag visste att det här stället garanterat hade god pizza. Därför beställde jag såklart en pizza. Valet stod mellan en Bologne (svamp, lök och köttfärssås – den klassiska ”ätes alltid i Bolänge”-pizzan) eller pizzan med ägg, bacon och lök på.

Nu kände jag att det inte var någon bra idé att beställa en Bolognese – jag måste ju kunna leva på någonting när jag kommer hem. Jag vågade inte riskera att förstöra sunkpizzorna som Fortuna serverar genom att äta en fantastisk italiensk-grekisk-Bolognese-pizza.
Det som är så underbart med den här pizzan är att jag nu kan sammanfatta ett helt år med hjälp av en pizza. Pizzan hade nämligen det otroligt passande namnet London. Så där satt jag i Grekland den 21:a september 2009 och tänkte tillbaka på året som gått. Det började med att allt sket sig totalt, jag hamnade i London, kom hem, levde, hamnade i Grekland av en slump och satt nu och åt en underbar pizza vid namn London. Londonresan började med London och Greklandsäventyret avslutades med London. Lite magiskt faktiskt.

Hur pizzan smakade? Gissa

En sak jag och mor funderat över när vi befunnit oss i Grekland är vad alla poliser sysslar med egentligen. Lagbrott sker konstant överallt. Oavsett vart man tittar så bryts det lagar. Heldragna linjer finns inte, folk kör om som dårar och hjälmar används aldrig.
Förklaringen till hjälm-skippnadet fick vi faktiskt lite senare på kvällen. Förklaringen kom från Bonde söker fru-Susannes

blonda bombnedslag till kompis. Hon hade varit i Aten tidigare och där fått förklarat för sig att det faktiskt inte finns någon regel om att ha hjälm på sig när man åker vespa. Det finns dock en regel som innefattar hjälmen – du MÅSTE ha den MED dig när du är ute och åker.
Det roliga var det att i Aten åkte tydligen väldigt många med hjälmen på ARMEN istället för huvudet. Varför? För att om dom inte hade hjälmen synlig, utan istället instoppad i facket under sätet, var risken stor att dom blev stoppade av polisen för att polisen ville kontrollera att man verkligen hade hjälmen MED sig Det där är fantastiskt korkat om det nu är sant.

Vi hittade i alla fall hela stadens poliskår tillslut. Allihopa satt med en varsin flaska vatten, lite fikabröd och en milkshake på ett av stans caféer Notera hur polismannen till vänster mycket smidigt döljer sitt ansikte när han ser att jag ska till och knäppa kort på honom
Jag var livrädd att han skulle springa ikapp mig och sno kameran

På tal om livrädd: Samurajsvärd! Ingen Kinesen i närheten såvitt jag kunde se. Jag skyndade mig dock snabbt därfrån

Skön lirare som belv helt fascinerad av sightseeing-tåget som fanns i Pargas. Han fick syn på det och började springa mot det direkt. Hela tiden skrikandes ”AUTOBAHN! AUTOBAHN! AUTOBAHN!” Tyskar

Efter 9 långa timmar så var det äntligen dags! Bussen (med den fina Wunderbaumen

) kom och hämtade oss. En timmes bussfärd senare (och första genomlyssningen av Paramores nya album!) så var vi framme vid flygplatsen. Vi möttes av…

… en enormt lång kö Det var tydligen inbördeskrig i Grekland och varenda människa skulle därför flyga från Grekland samtidigt som oss… 30 minuter senare fick vi äntligen gå in på flygplatsen, för att där mötas av…

… ännu en jävla kö. Humöret i botten och jag tjurade ungefär som en 6-årig pojke som inte fått köpa en cool Transformersleksak på Hemköp Efter ytterligare väntan kom vi slutligen fram till säkerhetskontrollen. Till att börja med gör vi en översättning av ordet säkerhet från grekiska (????????) till svenska:

Den där säkerhetskontrollen hade inte ens stoppat Usama Bin Laden även om han gick igenom den endast klädd i ett bombbälte. Jag fick gå igenom kontrollen med mobilen och plånboken i handen samtidigt som det pep. Säkerhetspolisen sa bara ”Okey okey” oavsett vem det pep för Jag hade som sagt kunnat ha en bazooka innanför min tröja – han hade bara ropat ”Okey okey” ändå…

Efter den fantastiskt säkra säkerhetskontrollen kom vi till väntsalen. Där satt hela Greklands befolkning och väntade… Vi letade sittplats men hittade ingen så vi tog sikte på taxfree-shoppen istället.

Under dom sista dagarna hade min längtan efter en viss sak växt sig enorm – jag saknade mitt godis. Efter all nyttig glass, pizza och Cola så saknade jag den onyttiga delen av min diet nåt fruktansvärt. Därför var det precis som att stiga in i himlen när jag gick in i taxfree-shoppen. Överallt såg jag mumsiga sockersöta godbitar

. Jag nöjde mig med en megaförpackning Mars och köpte också en förpackning Twix åt lillebror. Jag letade efter en förpackning med kolsyrad Fanta också, men ingenstans fanns denna delikatess att finna. Besviket gick jag därifrån med mina Mars i handen. Dock var jag väldigt törstig, men att köpa ett tolvpack Coca Cola för att stilla törsten kändes ändå lite väl överdrivet.

Därför inköptes en mellandricka i kiosken utanför. Smart som jag var så tänkte jag att dom kanske kunde ha Fanta med bubblor där. Flygplatsmat är ju alltid suverän, nästan i klass med flygmaten, så därför kändes detta faktiskt hyfsat troligt.
Men som vanligt när det gäller Fanta-jakten så blev det fiasko. Jag fick svagt kolsyrad apelsinjuice istället för Fanta. Besviken försökte jag släcka min törst. Det gick inte. Sörjan smakade vedervärdigt. Jag ställde ifrån mig den på bordet bredvid mig och bytte plats för att slippa skiten. Sen tiggde jag 1,5 euro (typ 15 kr) av personen bredvid mig (hon hette tydligen Jak Aer Ju Dihn Mor, skumt namn). För denna förmögenhet inköptes en flaska vatten, sen var törsten släckt.

Grekiska

är annars ett väldigt konstigt språk. Det påminner lite om finska. Ta en mening på valfritt språk, lägg på 20 onödiga bokstäver på varje ord, sen har du meningen på grekiska. Fantastiskt att den där meningen längst ner kan vara så kort på engelska men ändå bli så lång, och krånglig, på grekiska

Informationen på flygplatsen var imponerande stabil. Varenda TV-apparat som skulle visa flighterna var trasig. Det var bara en av gaterna, nummer 3, som var öppen, så dom ropade ut nästa flyg som skulle gå i högtalarna, sen fick man ställa sig vid gaten för att kunna gå ombord på planet. Problemet var ju bara att högtalarna knappt fungerade. Det som uttalades i mikrofonen förvrängdes så pass mycket att det som kom ut genom högtalarna mest kunde liknas vid antik grekiska: ”Zzzxcccxxyhhswee safrtrhtyy Stockholm trttrxxstg sgtryhtyh flight” ropades ut i högtalarna, men man hade ingen aning om vad dom egentligen sa. Osäkerheten var stor, men tillslut ropade dom ut någonting med Stockholm, och alla började röra på sig, så vi följde efter.

Flygplanet var stort. Jag knäppte kort. Killen bakom mig skrattade och sade att det fanns en stor skylt där det stod ”INGEN FOTOGRAFERING” på grekiska lite längre bort på flygplatsen. Ingen verkade bry sig. Damerna framför mig fotograferade som tokar, så jag fortsatte jag med. Poliserna i det här landet verkade ju inte bry sig om man hade med sig en bomb ombord på planet, så varför skulle dom bry sig i en kille med kamera?

Väl ombord på planet norpade jag till mig en flygplans-sovkudde och ett flygplans-sovtäcke, drog det över mig, och försökte sova mig igenom flygturen. Gud var snäll mot mig, så vi fick sitta vid nödutgången – mycket bra. Lite drygt att flygvärdinnan (flygvärden?) satt mitt emot oss och stirrade på oss vid start och landning dock. Flygmaten som bjöds denna natt var köttbullar och små halvmånepotatisar eller nåt. Smakade sådär, men brödet till var i alla fall riktigt gott. Paramore gick på högvarv i mobilens musikspelare fastän mobilen egentligen skulle vara avstängd under hela resan. Att mobilen har ett offlineläge var ingenting flygpersonalen brydde sig i. Jag smög ner mobilen under filten och fuskade istället. Jag är nog smartast i världen…

Filmen som visades på hemresan var för Spöket Laban del 2, men jag orkade inte kolla på eländet. Efteråt var det dags för flygningens huvudfilm, Bedtime Stories

. Jag hade inget ljud i mina högtalare eftersom jag lyssnade på musik istället, men av vad jag såg så verkade filmen faktiskt överraskande bra. Hamstern var i alla fall cool Blir nog till att ladda he… köpa filmen för att se den nåndag.

Vi landade i Stockholm klockan 02:40, hämtade väskorna en kvart senare för att sen hämtas av parkeringstaxin vid terminal 5. Sen skjutsades vi till flygparkeringen. Bilen kördes fram och sen tog vi sikte på Borlänge. Såklart åkte vi fel, istället för Uppsala – Sala – Säter – Borlänge missade vi en högersväng och fick lov att åka Uppsala – Gävle – Borlänge, en omväg på några mil. Morsan fick panik, jag insisterade på att det inte skulle lukta bajs när vi åkte genom skitluktens huvudstad Gävle. Allt gick också bra, förutom en räv som lurade lite i väggrenen och skrämde mig lite.

Klockan 06:00 parkerades bilen på parkeringen utanför huset, väskorna plockades ur bagageluckan och vi traskade in. Resan var slut, jag likaså. Lite mer solbränd (rödkokt?) än när jag åkte, några kalorier rikare och lite lyckligare somnade jag ganska snart efter hemkomsten i min säng.

(Söndag, del 2)

Det finns en sak med Grekland som jag verkligen inte förstår. Eller, det finns flera. Varför alla röker, varför ingen någonsin har hjälm på sig, vart alla poliser befinner sig, varför det finns så många restaurangen i en sån här liten stad och om herr Golfo verkligen betalar skatt? Men det finns en fråga som jag tycker är viktigare än alla andra:

Varför är Fanta inte Fanta i Grekland?

Låt mig förklara: Om du beställer en Coca Cola i Sverige så får du samma sak som i Grekland. En svart läsk med kolsyra som smakar underbart. Beställer du en Sprite får du även där samma sak i både Sverige och Grekland – genomskinlig (jaja, färglös heter det enligt min gamla kemilärare från Maserskolan) lime- och citronsmakande vätska med kolsyra.

Men om du istället beställer en Fanta i Grekland, då får du inte Fanta. Eller, du får Fanta, men inte Fanta som vi svenskar är vana vid. Du får Fanta-saft. UTAN kolsyra Jo jag vet, jag är lika chockad som ni är. Det är snudd på skandal. Hur det har kunnat gå såhär fel för grekerna undgår mitt förstånd. Kanske gick killen som var ansvarig för Fantareceptet här i Grekland ut och rökte precis när receptet skulle delas ut. Istället delades Bobs apelsinsaft-recept ut. Vem vet?

Jag är lite besviken över detta. Jag vill uppleva den fantastiska Fantan jag vet finns här på Grekland. Den är lite av en dold kulturskatt. Ni som ännu inte smakat grekisk Fanta (med kolsyra!) – låt bli. Jag provade den när jag var på Kreta nångång kring 1997. Sen dess har Fantan i Sverige aldrig blivit densamma. Svensk Fanta har en otroligt besk eftersmak, snudd på vidrig. Men man märker inte av den eftersom man är van vid den där äckelsmaken. Här smakar den istället sött och nypressad. Som om cafeterian man precis köpt Fantan av pressat den själv.

Imorgon ska jag nog försöka ge mig ut på Fanta-jakt här i stan. Funderingar finns kring att köpa med sig några burkar till Sverige. Kanske sälja dom till någon finsmakare? Eller så sparar jag dom i kylen tills en dag som jag tycker är värd att firas. Vi får se.

Tillbaka till Zorbas nu, maten har precis kommit…

Jag beställde ”fried squids”. Friterade bläckfiskar. Jag svamlade nyss om Kreta 1997. Det var även då jag för första gången smakade friterade bläckfiskringar. Jag minns den frasiga smaken, jag minns gummiringarna inuti och jag minns hur fantastiskt det smakade.

Nu, 12 år senare (fy fan vad tiden går fort :n), var det äntligen dags igen! Jag skulle åter få uppleva smaken av ”Kalimares”. Förväntningarna var hissade så högt det går, precis som den svenska flaggan på prinsessan Victorias födelsedag. Maten såg också fruktansvärt inbjudande ut.
Jag tog en första tugga, och det första jag tänkte var ”var det här allt?”. Maten smakade ungefär lika mycket som vatten. Frasigheten fanns där, gummikonsistensen likaså, men det fattades någonting. Jag noterade citronen på tallriken.

Efter att ha kramat citronen så hårt jag kunde över bläckfiskringarna så märkte jag en sak: Det var ju faktiskt både bläckfiskringar OCH en massa små bläckfiskar

på tallriken. Till en början var det lite svårt att se, men efter ett tag klarnade bilden av dom små friterade stackarna. Antagligen var dom levande när dom östes i fritösen. Dom genomgick en fantastisk förvandling från slemmiga och äckliga till frasiga och mumsiga. Jag bad en tyst bön för Oskar, Henrik, Sture, Tor och alla dom andra små stackarna, sen fortsatte jag att mumsa i mig dom.

Det smakade bättre nu när jag fått på lite citron. Smaken växte allt mer ju fler av Oskars kompisar som hamnade i min mage. Första intrycket när jag smakade maten var att et nog kunde bli tal om bloggens hittills värsta sågning, men ju längre måltiden led, desto mer höjdes betyget.
Kanske hade jag skruvat upp förväntningarna lite för högt. Precis som med Victorias födelsedag. Det blir lixom aldrig något bra av det hela.

Betyg på Zorbas Kalimares: [!][!][!][!/][!/]

Annars måste jag tillägga att jag drack en Coca Cola, en saft-Fanta och en Sprite till maten. Det är 0,75 cl rent socker till en enda måltid. Hejdå världen, min första hjärtattack kommer om några timmar Anledningen till det stora läskintaget var nog att vi legat på beachen i 3,5 timmar innan maten. Vi hade dessutom glömt köpa med oss vatten ner till stranden, så jag hade inte dryckit alls under den tiden.

Där har ni min fantastiske Lily Allen. Längst ner till vänster på bilden. Mina spionkortknäpparkills börjar bli rostiga känner jag… Besöker ni nångång Geminis pizzeria i Pargas, hälsa henne från mig. Inte för att on har en aning om vem jag är, men ändå

Buuuuuuuuuuuuu! Här harin det värsta drygskåpet i hela Pargas. Jag har ingen aning om vad han heter, men han jobbar som inkastare till restaurangen (Bacchos) som ligger bredvid Zorbas. Han är så fruktansvärt dryyyyyg. Varenda gång man går förbi honom kommer han framglidandes med sitt ”A table for yooou? I got one”. Jag har seriöst ta tag i honom och sen kasta honom i vattnet så att man slipper gå 200 meters omväg för att slippa honom. Besöker ni någonsin Pargas, ät INTE på Bacchos! Även om det är det enda stället som finns kvar.

Lova det!

För att klaga lite mer är det fan skandal hur dom har utformat soptunnorna här i staden. Allt i stan är sådär charmigt kustaktigt. Stenmurar, blåa restauranger, båtar överallt med mera. Sen har dom världshistoriens ärggladaste soptunnor som sticker ut nåt fruktansvärt Det förstör ju allt! Såklart är telefonkioskerna som finns där gula också. Gärna placerade bredvid en färgglad soptunna

också Dumma greker.

Fler mysterier: Hur tar dom sig ut till båtarna därute? Det går inte att komma åt dom från land i alla fall. Simmar dom verkligen ut till båtarna varje gång?

Kvällsmaten idag blev spaghetti Bolognese. Jag kände mig skithungrig när vi gick och åt men fick ändå inte i mig mer än hälften. Lagomt generad körde jag ”gör maten under en massa servetter, betala fort, och stick innan dom märker nåt”-taktiken idag igen. Den funkar alltid. Den livsfarliga

servitören hann inte fatta vad som hände innan jag lagt benen på ryggen och försvunnit

Det finns inte så mycket vettigt att göra här på kvällarna egentligen. Man kan äta och man kan ytterst sällan hitta någonting att köpa. Vi hittade slutligen en sak åt lillebror, en påse som såg ut som en enorm bakficka

. Innehållet är hemligstämplat.

När man handlat klart finns det bara en sak kvar att göra – äta. Har man nyss ätit och är mätt så kan man alltid äta efterätt, den här gången på caféet ”Smart Ice”.
”Smart Glass”, hur dumt låter inte det? Konstiga greker. Men dom hade coola glassar i alla fall. Den obligatoriska spaghettiglassen

fanns såklart där. Dom hade även en rätt som jag trodde bestod av stekta ägg (den hette ju det!), men det visade sig att det var en glass-skapelse som såg otroligt verklighetstrogen ut.

Mamma beställde en skottkärreglass Den bestod av glass, grädde och i botten fruktsllad. ”Äter du äpplen ur skottkärran morsan? Pensionen idag är inte mycket att leva på” retades jag. Min utsökta humor uppskattades inte

Jag beställde en Chicago. Den bestod av chokladglass, grädde, chokladsås (vadå? Jag gillar chokladglass!) och mandel. Sen lite garnityr ovanpå det. Flaggor, kex och jag vet inte vad dom hade satt i.
Jag blev lite chockad över att dom hade varm grädde på glassen. Jag har aldrig sett det förut. Antagligen eftersom jag bara äter sallad, frukt och annat nyttigt i vanliga fall…
Den varma grädden var otroligt fluffig, och faktiskt en riktigt smart uppfinning: Ju varmare den är, desto [unfinished] längre tid tar det innan den smälter. Mycket smart.
Men den smakade sisådär. Varm grädde kändes fel på något vis. Jag vill ha min grädde kall. Kanske börjar jag bli gammal? Allt var bättre förr…
Glassen och chokladsåsen var i alla fall god. Sen var resten sisådär.

Betyg på Smart Ices Chicago: [!][!][!][!/][!/]

Jag avslutade kvällen med att göra en ”hejdå Grekland, imorgon åker vi”-växt av den tråkiga plastblomman som stod på vårat bord. Flaggan vajade i vinden när vi lämnade caféet. Antagligen kommer jag aldrig mer att återvända dit. Inte för att glassen var dålig, utan för att jag antagligen kommer besöka Pargas igen. Det känns lite sorgligt på något vis…

Klockan är nu 00:11 och sentimentaliteten börjar smyga fram. Jag stänger nog ner för idag