Häromdagen var det äntligen dags. Våran sunklägenhet i Waterville Terrace skulle äntligen bytas ut mot någonting bättre – en vanlig, fräsch lägenhet. Ändå känner jag att jag vill minnas den här lägenheten i framtiden, så jag tänkte skapa ett blivande nostalgi-inlägg där jag minns 42:an precis så illa som den faktiskt var. Därför tänkte jag köra ett Vad jag hatade mest med Waterville Terrace”-inlägg:

Vi kan börja med det förfärliga handfatet som fanns i badrummet på övervåningen. Det fanns en kran för varmvatten och en för varmvatten, så ville man ha ljummet vatten fick man glatt lov att ta vatten från den kalla kranen i handen och sen hälla på lite varmvatten tills det antog lagom temperatur
Som om inte det vore nog så läckte kallvattenkranen vid fästningen så att vatten sipprade ut, rann ner till höger och sen ner i handfatet. Ni ser på det gulabruna rostmönstret i handfatet hur vattnet rann där.

Sen har vi det småsnuskiga badkaret som fanns i samma badrum som handfatet. Här duschade alla vi som bodde i lägenheten för att bli rena och fina, men jag undrar hur bra man egentligen lyckades med att hålla sig fräsch där…

En gammal tandkrämstub, några tomma shampooflaskor och en massa rostavdunst från vattnet som runnit längs kanten.

En månad innan vi flyttade gav även den sista lampan i taket upp vilket innebar att en toasession utan mobiltelefon, dator eller valfri ljusbringande sak blev smått omöjlig. Å andra sidan har jag aldrig spelat så mycket Lets Golf som jag gjorde här…

Sen har vi den saken som jag kanske hatade allra mest av allt. Toaletten vars sits såklart skulle glida runt som en full giraff på skridskor när man satte sig. Inte för att man sitter på en giraff med skridskor, syftningsfel där, men toasitsen gled runt som fasiken såfort man närmade sig denna för ett ”bantningspass”. Ville det sig riktigt illa kunde man klämma sig lite smått också eftersom man gled ner och gled runt och… ja, ni förstår.
En riktig skit-toa helt enkelt. Fattar ni skämtet? Shit vilken grym humor jag har!

Nåja, moving on…

Nere i vardagsrummet hade vi den pinsamt fula röda fåtöljen som fungerade som förvaringsplats. Det var helt makalöst hur mycket saker som fick plats under sittdynan där och jag hittade både min externa hårddisk, min kamera, två toarullar och en fullt ätbar Snickers därunder när jag lyfte på den under mina jakt efter den precis nämnda digitalkameran.
Jag hatar den dock mest för att den var så fantastiskt oergonomisk, för att färgen var gräslig och för att sittdynan var ungefär två meter i djupet vilket totalt omöjliggjorde en bekväm sittställning.

Vardagsrummet hade även belönats med en swimmingpool av det mindre slaget. Lyxigt värre kan tyckas, men faktum är att den mest bestod av en pöl som bildades nere på rumsgolvet när någon duschade på övervåningen. Duschvatten rann ner genom golvet på övervåningen och droppade sen ner på golvet… eller, det rann typ ner på slutet när vi bodde där och jag drömmer fortfarande mardrömmar om hur fasligt mycket mögel som måste finnas i taket där
Man kunde verkligen känna på luften i lägenheten att någonting var fel och jag sätter min högra tumme (jag har alltid drömt om att vara vänsterhänt, så har jag fel går den drömmen iaf typ i uppfyllelse) på att det berodde på att luften därinne bestod till 10% mögelsporer. Ballt med mossa i lungorna iofs…

Vidare har vi den 160 cm breda vardagsrumssoffan som i åtta månader även tjänstgjorde som säng till 180 cm långa Isgren. Helt sjukt när man tänker på det… Soffan är numera knäckt mitt mellan sittdynorna sen Murre och Isen ”busat” i soffan en sen onsdagkväll för några månader sedan.
I den här soffan har många avsnitt av Bear Grylls, How its made, Mythbusters, Simpsons med mera avverkats samtidigt som ryggstelheten och rumpkrampen slagit till med full kraft.

I köket hade vi den halvt livsfarliga köksfläkten vars lutning var större än Pisas världsberömda torn. Varje gång man lagade mat var ett lotteri på liv och död där man spelade rysk roulette med spisfläkten – skulle den ramla ner eller hänga kvar en matlagning till?
Det sägs förövrigt att man ska rengöra spisfläkten ibland för att förhindra att kackerlackor, bakterier, palmer och annat farligt börjar växa där, men våran fläkt hade inte rengjorts på bra många år och man kunde nästan se hur bakteriehärden däruppe tillägnat sig självmedvetenhet och börjat planera sin flykt ut i det fria. Huuuuuuu vad äcklig den där fläkten måste vara inuti

Spisen höll även den samma standard som lägenheten i övrigt och… ja, ni ser själva.

Avslutningsvis kan vi avsluta inlägget med en bild på husets stolthet – ugnen. Matrester som bränts fast på ugnens sidor i 5-6 lager i olika omgångar bidrog till att ugnens insidas volym i slutet minskat med en sisådär 23%. Antalet levande bakterier därinne var nog dock ungefär lika med noll eftersom i stort sett alla bakterier dör vid 100 graders värme.

Nej, ”det är över nu” som Gyllene Tider sjöng. Aldrig mer en sketen sunklägenhet på Irland. Nu håller vi uppe standarden sålänge jag stannar här och sen får vi se vad det blir

Still to come: Kliniskt rena badrum, fantastiska tvättmaskiner, en megaskön dubbelsäng och allt annat som den nya lägenheten i Waterville Row har att erbjuda…”