Julafton 2010 blev inte som alla andra julaftonar. Jag sov inte till 14:00, jag firade inte med släkten och jag befann mig inte ens i rätt” land. Istället gick jag upp 06:10 och traskade till jobbet med min kollega Jesper

för att slita där i 8 timmar. Nu fick vi som sagt bara in ett enda samtal, men Ralf i Gambia var tydligen nöjd med att få hjälp på självaste julafton i alla fall.

Va? Jo, Jesper klär sig jämt i badrock och solglasögon – även om det är minus 10 grader ute. Han är nämligen dansk. Född och uppvuxen i Lund-trakten som, som alla vet, ligger i norra Danmark. Danskar är ju lite sämre människor än vi andra och dom pratar på ett sätt som ingen svensk uppskattar så därför brukar vi reta honom för det. Vissa skulle nog kalla det faktum att danskar är sämre än svenskar för rasism, men jag föredrar att kalla det verklighet.

Efter arbetsdagen traskade vi hem och fixade allt som skulle fixas hemma, sen släpade vi över dom 7-8 påsarna med mat och dryck som skulle försörja oss under kvällen.

Dansk-Jespers danska kompis Tom hade redan varit förutseende och förberett revbensspjällen, korven och köttbullarna innan vi kom. Att vi skulle göra potatisgratäng till det hela också hade han helt missat, men vi kände att det inte var nån större grej. Han är trots allt dansk och man får ha lite överseende med vad dessa varelser ställer till med.

Så Isgren och jag skalade dom 5 kilo potatisarna som vi hade plockat med oss för att fixa potatisgratäng och lät dessa sen ligga och mörkna till sig lite eftersom vi hade glömt löken hemma. Denkan tog megalöpningen och fixade lök samtidigt som vi andra började planera för Kalle på projektorn inne i danskarnas vardagsrum.

Spända småbarn som tittar på Kalle Ankas jul. Och ett par extra ben med en ölburk.

Tina är ju i Sverige, men ändå kändes det verkligen som att hon var med oss och firade jul här i Dublin. Det där konstanta ”Papapapappari pari papi papi papi”-ljudet från hackspetten påminde oss hela tiden om den pratglada tösen som annars brukar se till att bota tystnaden vart hon än kommer

När Kalle hade fått briljera i en dryg timme så återupptog vi matlagningen. Irländsk prinskorv hade inköpts eftersom våran svenska ranson bestående av 25 korvar som skulle delas på 11 personer var under all kritik. På grund av snöovädret och det sena datumet så kunde vi inte åka ut till IKEA för att införskaffa mer heller :_

Jag förstår verkligen inte hur irländarna kan ha överlevt innan McDonalds kom hit. Deras matkultur är sämre än min egen var när jag var 3 år och hade en receptbok som endast bestod av sandkakor från sandlådan.
Den irländska matkonsten är verkligen så katastrofalt dålig att i stort sett all mat är antingen panerad eller smakar sämre än riktigt dålig skolmat.

Den här korven kommer är lika svår att bli av med som utarmat uran – och precis lika giftig. Vi människor äter den inte, djuren äter den inte, danskarna äter den inte och den förmultnar inte ens om man slänger den på komposten. Den kommer existera i flera tusen år och måste förvaras i ett slutet bergrum för att inte smitta ner omvärlden med sin äckliga korvsmak.

Betyg på irländsk korv:

Danskarna dominerade också med sin kasslertillagning. Dom öppnade plasten, plockade ur kasslern och hivade in den i ugnen. En stund senare plockades den ut och nätet satt jättefast i köttet. ”Remove net before cooking” stod det på förpackningen men eftersom det heter ”fjerne netto før tilberedning” på danska så missades detta av våra grötpratande vänner.

Jag var typ den enda som kunde receptet på potatisgratäng och med den makten så kom även arbetsledarrollen in i leken. Jag kunde styra och ställa lite som jag ville eftersom ingen vågade riskera att bli utan potatisgratäng. ”Jesper du skär potatisen, Isgren du skalar potatis och Elin du fixar äggen. Jag sitter här och funderar på hur vi ska poola er för att kunna sparka Jesper och spara en massa pengar på arbetet här”. Ser ni? Jag skulle bli en grym manager……….

”Jäklar vilken liten korv du har Tom”

Jultallrik. Potatisgratäng, prinskorv, ägg med räkor, skinka, lax och köttbullar. Helt sjukt bra för att vara på Irland och en mycket väl godkänd tallrik i svenska mått mätt.

Vi hade fått med oss en svensktalande fransk i gänget också (till vänster). Denkan (till höger) skulle ju egentligen ha åkt hem den 23:e December men på grund av skökaoset så lyfte inte hans plan. Istället träffade han den här snubben på flygplatsen och bjöd in honom eftersom han ändå inte hade nånstans att vara. Vi hade planerat att vara 8, nu var vi uppe i 11 stycken med fransmannen inbjuden
Vi svarade med att lära honom ölförpackningsdragkamp och vad julskinka är förnåt. Julskinkan uppskattades inte, ölförpackningsdragkampen verkade han dock uppskatta mer.
Personligen så vann jag alla mina matcher och utnämnde mig själv i hemlighet till irländsk mästare i sporten. OS 2014 here I come!

Sisådär 3 timmar efter maten rullade herr Bismut äntligen in. Han hade virrat bort sig, tagit fel buss och överlag failat helt otroligt mycket innan han slutligen hittade rätt. Lite av Bismuts trademark om ni frågar mig…

Kvällen avslutades med en flygteknisk instruktion av hur vingklaffar på flygplan fungerar signerad dansk-Jesper…

… och ett konstaterande som inte överraskade någon.

Överlag får jag säga att julafton 2010 blev mycket mer lyckat än förväntat. Maten blev nästintill perfekt, sällskapet var riktigt bra och vi hade t.o.m. en dm snö på marken! Visst, jag hoppas verkligen inte att det blir en till julafton på Irland för egen del, men jag ångrar heller inte mitt val att jobba över jul (även om jag inte hade så mycket till val [?]).

Nej, men god jul på er alla! Nu är det sovdags här.
”