Vardagsliv

Jag ligger efter som fan med kamerabilderna, men här kommer bowlingen från förra veckan när jag var hem till Sverige.

Vi hade bowling på schemat under tiden jag var hemma. Medverkande var jag, lillebror, lillebrors dam Tatjana (eller Tateana som kassörskan namngav henne) och min käre mor. Tyvärr missade vi dock precis discobowlingen som pågick…

Lillebror hade mycket rutinerat övat in sin eleganta 3000 meter skridskor-stil

som skulle visa sig mycket framgångsrik i slutet av kvällen.

Kortfuskar-Åke fick, efter en sen protest från familjen Kaustinen, rött kort och avstängning i 3 stycken familjesammankomster som straff för sitt fuskande under Chicagospelandet. Därför fick han glatt se bowlingen från läktaren.

Personligen dominerade jag stort med min En teamlea… förlåt, en kapten, sjunker med sitt skepp”-pose som jag nu haft några månader på mig att träna in……

Världens bästa mor hade hittat en melon som hon faktiskt lyckades bowla bakåt med en vända Man kan aldrig vara helt säker i en bowlinghall… Visste ni förresten att fyra personer dog under det första halvåret av 2006 på grund av skador från bowling? Det stod i alla fall på internet… då måste det stämma…

Det var annars lite kul att se lillebror när han missade det här kastet (stöten/rullen/bowlingen). Ett slags hårdrocks-headbangnings-raseriutbrott där han mest stod och hoppade som en tok i tre sekunder

Personligen fick jag, helt ärligt, träningsvärk i låren av bowlingen Jag var så trött i låren i slutet att jag fick köra nån slags ”böj på knäna, ett och två, sen plockar vi äpplen, och hämtar svampen igen”-taktik som inte fungerade sådär jättebra… Träningsvärken satt sen kvar i två dagar efteråt

Än värre blev det i lördags när vi var ute i Dublin och bowlade. Då hade jag tränat innebandy två dagar innan och var så fruktansvärt stel att jag trodde jag skulle dö Men det är en annan historia…

Annars vet jag fan inte vad som hände, men plötsligt hade lillebror lyckats skrapa ihop fantastiskt imponerande 195 poäng på en serie 8 stycken strikes i en och samma serie… Jag var avundsjuk som en sexåring vars bästa kompis precis fått en Transformers i present…
”

Jag och Tina var ut till Ikea igår. För första gången under Irlands-karriären så tog jag bussen ut dit och jag måste säga att det var otroligt fascinerande att se hur vissa områden här i Dublin ser ut.

På väg dit åkte vi igenom ett område som heter Ballymun. Det är, av vad jag läst mig till i efterhand, ett område som numera huserar dom allra fattigaste irländarna för att på så sätt få ut dom från stadskärnan. Idag är området fyllt med alkoholister, narkomaner och annat intressant folk. Överlag verkar människorna som bor där befinna sig i ett ganska hopplöst tillstånd, något som man tydligt kunde se på dom som satt på bussen. Träningsoverallsklädda så kallade snorungar som inte kunde bete sig, lät illa och rökte ombord på bussen.

Men det är väldigt fascinerande att se hur illa Ballymun ser ut. Området inväntar ett stort renoveringsprojekt men idag så är byggnaderna verkligen otroligt sunkiga, det ligger skräp överallt och i stort sett alla fönster är övertäckta från insidan med mattor, gardiner eller annat. En kombination av att lägenheterna byggdes på 70-talet, att det bara bor förstörda människor där och det faktum att irländsk byggnadskonst ligger mil efter den svenska gör att jag inte ens i min vildaste fantasi kan tänka mig hur lägenheterna där ser ut på insidan. Det måste vara helt fruktansvärda förhållanden…

Men jag kan ändå inte låta bli att bli intresserad av området. Det känns som att chansen att bli rånad/mördad är ganska stor om man som orutinerad ung man traskar runt där så jag låter nog bli att åka dit. Men jag skulle ändå vilja se hur vardagen och lägenheterna ser ut för dom som bor där.

Jag fick en känsla av Tjernobyl när bussen sakta rullade genom dom till synes öde gatorna och jag känner att jag nog hellre åker dit och ser den smälta reaktorbyggnaden än beger mig in på fototurism i det som verkar vara ett av Dublins värre områden…