Close

Category Archives Kameradump

Söndagen började med att jag mötte upp mor och dom andra besökarna nere på stan för att med stor precision transportera dom ut till Blanchardstown och Waterville. Målet med resan var att visa dom den fantastiska lägenheten jag bor i (för er som inte sett den ännu finns den att se i inlägget Irland: Cribs).
Väl framme överraskade mamma med att inte få någon hjärtattack av hur det såg ut därinne, Åke klagade lite på dom 8 schampoflaskorna vi hade i badkaret och ungarna överraskade med att inte säga typ nåt. Murre
dominerade med att låsa in sig på sitt rum och låssas som att han inte var hemma [?]

Efter 5 minuters lägenhetsvisning avslutade mamma med ett Det där var väl inte så farligt?” och jag blev helt chockad. Snabbt som ögat tvingade jag ut hela familjen innan morsan hann ändra sig. Sagt är sagt morsan! Nu får du aldrig mer klaga på annat än spisen!



Vi traskade sen ner till shoppingcentret i Blanchardstown och tog en fika. Mamma beställde en kaffe i storlek medium och fick strax under en liter kaffe.



Åke blev otroligt fascinerad av den vita lappen han fick av kassörskan. “Its a reciept – a kärleksbrev” tyckte han. Jag förklarade för honom vad reciept egentligen betydde, men han verkade inte riktigt ta in infon av nån anledning…



Efter fikat begav vi oss in på Blanchs (orkar inte skriva Blanchardstowns hela tiden) shoppingcentrum och damerna ockuperade direkt den första butiken dom såg. Vi killar insåg vad som var påväg att hända, så innan shoppingmanin slog in helt hos damerna hade vi herrar brutit oss loss och börjat strosa omkring själva.



Åke kikade på en massa kläder…



… och Erik grinade över dom fruktansvärda priserna affärena hade.

Annars måste jag säga att jag trodde jag fortfarande var ung tills dess att alla kom och hälsade på mig. Jag har alltid trott att jag ska klara av att INTE bli en såndär “när jag var ung”/”men guuud vad små ni är”-person, men likförbaskat satt jag där och kom på mig själv att säga “När jag var ung” ett antal gånger under tiden dom var här :c

Sen noterade jag vilken skillnad i ekonomi det är mellan att vara 15 och 24 år. Ungdomarna (ni ser vad gammal jag är!) sparade sina pengar och planerade noggrant var och vad dom skulle handla – jag köpte det jag ville ha. Tror jag brände närmare 100 euro på att köpa en tjocktröja, två skjortor, två par jeans och 10 par strumpor…



Sen kom vi slutligen till turistfällan nummer ett i Dublin – Pennys. Eftersom dom redan varit in i butiken på stan shoppade dom väl inte ihjäl sig, men det är helt sjukt billigt på den där affären. Jag köpte ett par jeans för f-e-m euro. 50 kronor alltså. Det är snorbilligt, men i vanliga fall får du en skjorta för 6-12 euro och ett par jeans för 10-15 euro.

5 par strumpor kostar 3,5 euro vilket innebär att jag aldrig mer kommer behöva tvätta mina strumpor – det är bara att köpa nya istället.



Mammsingen ville såklart också shoppa (yes)



Tillslut blev det dock för mycket. Den berömda shoppingkrampen satte in och det blev “streching med röd tröja på sig”-dags. 5 minuter senare hade krampen tillslut släppt och shoppingspreen kunde fortsätta.



Hungriga, fattiga och utmattade (lite som barnen i Afrika faktiskt) begav vi oss sen ut för att ta en taxi till Blanchs Village för att ta in på turistfällan nummer två ute i Blanch – Blanchardstowns Steakhouse. Stället som mest är känt för sin rätt “Steak on a stone”.



Beslutsångest och en massa menyer.



Schtek och stek.



Valium och kyckling.



Steak on a stone.



“Vart är Steak on a stonen?”… “Däääär är Steak on a stonen!”

Duktig mamma.



Rätt genialt ändå att man betalar 23 euro för att få laga sin egen mat – och då är inte ens dryck inräknat. Mamma betalade dock så jag åt och njöt som bara den. Tack för maten mor! :)



Två tvillingar och mat.



Som efterätt beställde jag in en Banana Split (som kostade lika mycket som mina jeans :i) och jag måste säga att det är den godaste Banana Spliten jag någonsin ätit. Löjligt hur god den var…

Betyg på Steakhouses Banana Split: 5



Efter maten kom “kärleksbrevet” till Åke, men mammsingen var svartsjuk och högg snabbt lappen för att betala kalaset. 141 euro och en såld njure senare traskade vi därifrån.



Sen klev alla på bussen och det var det sista jag såg av dom. Lite tråkigt att dom är borta, men lite skönt med lugn och ro på sätt och vis. Nu kan vardagen återkomma och livet rulla på som vanligt. Men jag skulle nog faktiskt kunna gå med på att få besök igen (yes)

Besökarnas betyg på Dublin: 3