Hur påbörjar man en recension om någonting så fantastiskt att man inte vill förstöra det? Just nu spelas Queens låt Killer Queen i bakgrunden och filmen Up tog slut för ungefär 5 minuter sedan. Jag är tagen, helt klart.

Jag hatar verkligen när folk höjer filmer till skyarna (höhö, filmhumor) eftersom det nästan alltid slutar med att jag blir besviken efter att ha sett filmen. Det är alltid bättre att se en film helt utan förväntningar. Då slipper man bli besviken på filmen om den är dålig samtidigt som det finns en hyfsad chans att man kan bli positivt överraskad.
Men har man bara hört lovord om en film så kan den som bäst leva upp till förväntningarna – den kan aldrig överträffa dom. Trodde jag i alla fall…

Carl är en gammal man som gift sig

med sin ungdomskärlek Ellie. Dom träffades när dom var 6-7 år och har levt tillsammans sen dess.
Både Ellie och Carl är fruktansvärt intresserade i äventyr, mer specifikt en äventyrare vid namn Charles Muntz.

Herr Muntz upptäckte ett ställe som kallas Paradise Falls

i Sydamerika när Carl och Ellie båda var små. Efter att ha sett videor från stället bestämmer sig Carl och Ellie för att dom nångång ska åka till Paradise Falls tillsammans.
Dom börjar spara pengar i en burk men p.g.a. vissa omständigheter så blir burken aldrig full – dom båda kommer aldrig iväg på sin resa innan Ellie dör.

Åren går och Carl blir ännu äldre. Han pensionerar sig från sitt arbete som ballongförsäljare. En dag knackar en ödesmarksutforskare (typ scout) vid namn Russel på hans dörr. Russel är en medalj från att bli uppflyttad till seniorgruppen inom ödesmarksutforskarna – det enda han behöver är en ”Hjälp en gammal person”-utmärkelsen. Carl har dock hunnit bli en sur gammal gubbe och han vill inte ha med ungen att göra, så han lurar iväg Russel ganska snabbt…

Alla tomter omkring Carls hus har precis köpts upp av en affärsman som vill bygga någonting annat där Carl nu bor. Carl vägrar dock sälja sitt hus. Men efter att han slagit ner en byggnadsarbetare blir han tvingad av en domstol att sälja sin tomt och flytta till ett ålderdomshem.
Den gamla gubben vägrar dock göra detta, så han spenderar sin sista natt i huset med att blåsa upp sisådär en miljon heliumballonger som han binder fast i golvet på sitt hus. När ålderdomshemmets personal kommer morgonen efter för att hämta honom släpper han helt enkelt ut sina ballonger vilket gör att huset lossnar från grunden och flyger iväg.

Carl tar sikte på Paradise Falls och sätter sig sen i sin favoritfåtölj för att slappna av en stund. Då, när huset är några kilometer upp i liften, knackar det plötsligt på dörren…

Jag tror kritikerna nu. Jag stämmer in i hyllningskören och hyllar filmen. Jag tyckte Wall-E var genial, jag tyckte Ratatouille var skitbra och jag älskade verkligen Hitta Nemo. Men Up är bättre än alla dom där tillsammans…
Nu lyfter jag filmen till skyarna och ökar risken för att någon därute kommer bli besviken. Jag hoppas verkligen inte att ni blir besvikna, för i så fall måste jag nog säga upp min (eventuella) vänskap med er. Man kan inte bli besviken på ett mästerverk som Up. Det går inte.

Jag tänkte ta upp alla dom sakerna jag noterat om filmen men jag låter bli. Den här filmen är den enda filmen där jag faktiskt blivit fascinerad av bakgrundsmusiken – den är magisk och passar alltid in perfekt. Man lägger märke till den sådär lagom mycket att musiken höjer filmen utan att det förstör.
Samtidigt är humorn är briljant. Jag vill verkligen inte spoila något men när Russel knackar på dörren för andra gången i filmen så spottade jag kex över hela datorskärmen Meningar som ”Most people take the plane, but you are smarter – you can watch TV and stuff” sitter så klockrent att det gör ont.

Jag hade tårar i ögonen i slutet av filmen. Ska jag vara ärlig vet jag faktiskt inte riktigt varför tårarna kom. Var det för att filmen slutade som den gjorde, eller var det för att jag inte ville att den skulle ta slut?

För att sammanfatta filmen med tre ord: Se den påengång!

Betyg: