Filmrecension

Hur påbörjar man en recension om någonting så fantastiskt att man inte vill förstöra det? Just nu spelas Queens låt Killer Queen i bakgrunden och filmen Up tog slut för ungefär 5 minuter sedan. Jag är tagen, helt klart.

Jag hatar verkligen när folk höjer filmer till skyarna (höhö, filmhumor) eftersom det nästan alltid slutar med att jag blir besviken efter att ha sett filmen. Det är alltid bättre att se en film helt utan förväntningar. Då slipper man bli besviken på filmen om den är dålig samtidigt som det finns en hyfsad chans att man kan bli positivt överraskad.
Men har man bara hört lovord om en film så kan den som bäst leva upp till förväntningarna – den kan aldrig överträffa dom. Trodde jag i alla fall…

Carl är en gammal man som gift sig

med sin ungdomskärlek Ellie. Dom träffades när dom var 6-7 år och har levt tillsammans sen dess.
Både Ellie och Carl är fruktansvärt intresserade i äventyr, mer specifikt en äventyrare vid namn Charles Muntz

Herr Muntz upptäckte ett ställe som kallas Paradise Falls

i Sydamerika när Carl och Ellie båda var små. Efter att ha sett videor från stället bestämmer sig Carl och Ellie för att dom nångång ska åka till Paradise Falls tillsammans.
Dom börjar spara pengar i en burk men p.g.a. vissa omständigheter så blir burken aldrig full – dom båda kommer aldrig iväg på sin resa innan Ellie dör.

Åren går och Carl blir ännu äldre. Han pensionerar sig från sitt arbete som ballongförsäljare. En dag knackar en ödesmarksutforskare (typ scout) vid namn Russel på hans dörr. Russel är en medalj från att bli uppflyttad till seniorgruppen inom ödesmarksutforskarna – det enda han behöver är en ”Hjälp en gammal person”-utmärkelsen. Carl har dock hunnit bli en sur gammal gubbe och han vill inte ha med ungen att göra, så han lurar iväg Russel ganska snabbt…

Alla tomter omkring Carls hus har precis köpts upp av en affärsman som vill bygga någonting annat där Carl nu bor. Carl vägrar dock sälja sitt hus. Men efter att han slagit ner en byggnadsarbetare blir han tvingad av en domstol att sälja sin tomt och flytta till ett ålderdomshem.
Den gamla gubben vägrar dock göra detta, så han spenderar sin sista natt i huset med att blåsa upp sisådär en miljon heliumballonger som han binder fast i golvet på sitt hus. När ålderdomshemmets personal kommer morgonen efter för att hämta honom släpper han helt enkelt ut sina ballonger vilket gör att huset lossnar från grunden och flyger iväg.

Carl tar sikte på Paradise Falls och sätter sig sen i sin favoritfåtölj för att slappna av en stund. Då, när huset är några kilometer upp i liften, knackar det plötsligt på dörren…

Jag tror kritikerna nu. Jag stämmer in i hyllningskören och hyllar filmen. Jag tyckte Wall-E var genial, jag tyckte Ratatouille var skitbra och jag älskade verkligen Hitta Nemo. Men Up är bättre än alla dom där tillsammans…
Nu lyfter jag filmen till skyarna och ökar risken för att någon därute kommer bli besviken. Jag hoppas verkligen inte att ni blir besvikna, för i så fall måste jag nog säga upp min (eventuella) vänskap med er. Man kan inte bli besviken på ett mästerverk som Up. Det går inte.

Jag tänkte ta upp alla dom sakerna jag noterat om filmen men jag låter bli. Den här filmen är den enda filmen där jag faktiskt blivit fascinerad av bakgrundsmusiken – den är magisk och passar alltid in perfekt. Man lägger märke till den sådär lagom mycket att musiken höjer filmen utan att det förstör.
Samtidigt är humorn är briljant. Jag vill verkligen inte spoila något men när Russel knackar på dörren för andra gången i filmen så spottade jag kex över hela datorskärmen Meningar som ”Most people take the plane, but you are smarter – you can watch TV and stuff” sitter så klockrent att det gör ont.

Jag hade tårar i ögonen i slutet av filmen. Ska jag vara ärlig vet jag faktiskt inte riktigt varför tårarna kom. Var det för att filmen slutade som den gjorde, eller var det för att jag inte ville att den skulle ta slut?

För att sammanfatta filmen med tre ord: Se den påengång!

Betyg:

Jag såg precis filmen Land of the Lost som en del av mitt dygnsvändande. Filmen handlar om en herre vid namn doktor Rick Marshall som lyckas göra bort sig på TV och på så vis bli av med alla bidrag för sin forskning kring tidsresande. Han får därför lov att ta jobb som lärare på en lågstadieskola.

Några år senare blir han kontaktad av en tjej vid namn Holly. Holly har studerat Marshalls arbete med tidsmaskinen och på egen hand kommit fram till att maskinen antagligen är det största som någonsin (nästan) uppfunnits (lite kalkonvarning här [?]). Därför övertalar hon Marshall att utveckla klart tidsmaskinen så att dom kan testa den. Såklart går allting fel, och dom båda hamnar, tillsammans med en white trash-snubbe vid namn Will, i en mellanvärld där nutid blandas med forntid.
Där stöter dom bland annat på en T-Rex, några apmänniskor och en massa utomjordingar.

T-Rexen, som snart får namnet Grumpy (översatt blir det ungefär ”Tjurig”), är helt sjukt snyggt animerad. Jag fick Jurassic Park-vibbar direkt jag såg den, och dom släppte aldrig. Det är helt sjukt vad man kan göra med några (tusen?) datorer egentligen.
Apmänniskorna är väl inget speciellt, en människa i en hårig dräkt ungefär. Inte speciellt övertygande, men det blir värre…

Nu spoilar jag filmen lite, men efter ett tag stöter dom på en massa utomjordingar. Dom är så fantastiskt dåligt gjorda att man nästan vill gråta. Det syns inte på bilden där hur fula dom egentligen är, men dom är vanliga skådespelare utklädda i någon slags gummidräkt. Det ser verkligen fruktansvärt töntigt ut. Dräkterna sänkte definitivt betyget på filmen ett snäpp.

Huvudrollsinnehavaren Will Ferrell kör som vanligt sina överdrivna ”häll någonting starkt i ögonen, klaga lite på det, och häll sen lite mer för att det kanske går över då”-skämt. Det känns som att han måste överdriva så fruktansvärt i varje film han är med i.

Ta scenen med myggan t.ex: Det sitter en dinosauriemygga på hans axel och suger i sig massa blod från honom. Tillslut blir Will helt vit i ansiktet av blodförlusten (helt normalt kan jag tänka mig), och man tror scenen är över när myggan försvinner ner bakom honom.
Efter 5 sekunder ser man att Will böjer sig framåt och blottar en mygga som har sugit i sig 5 liter blod ungefär (finns det ens så mycket blod i en människokropp?). Det är så onödigt överdrivet så att det bara blir töntigt.
Många av skämten är så genomskinliga att man inte ens blir överraskad och skrattar, utan mest tar sig för pannan i besvikelse.

MEN. När Ferrell INTE överdriver sådär fantastiskt mycket är han genial. Fightingscenen i slutet där han gör en cool ”kasta dig åt sidan för att ta vapnet”-rullning är redan en klassiker hos mig.
Överlag skrattade jag hyfsat mycket åt hans skämt ändå. Det är bara synd att han ska överdriva många av scenerna så fruktansvärt mycket :_

Sen måste jag nämna limousine-Hummer-scenen också. Det är grafikporr på hög nivå för oss nördar. Det är helt galet hur snyggt gjort den scenen är. Jag torkar fortfarande dregel på golvet fastän det gått 15 minuter sen jag såg filmen.

Jag har lite svårt att betygsätta filmen. Den varierade från en fyra ner till en etta, men jag får nog säga att om jag skulle ge filmen ett betyg från gymnasiet skulle det bli ett svagt G.

Betyg på Land of the Lost: [!][!][!/][!/][!/]