Eftersom vår kryssning inte avgår förrän imorgon så blev dagens ”Galapagosande” mer inriktat på att lära känna ön Santa Cruz lite bättre. Och det är helt galet vilket djurliv det finns på den här ön, direkt när vi gått ner till kajen i stan så sprang vi på ett flertal av Galapagos ökända vattenlevande leguaner. Den här arten finns ingen annan stans i världen än på Galapagosöarna och är unik på så vis att den mest håller sig i vattnet och käkar sjögräs (drömmen för Japans bästa OS-simmare kanske?).

Djuren är dock extremt vana vid människor och har inga problem med att kravla sig upp på land, mitt på kajen i centrum, för att sola sig och njuta av livet.

Tittade vi lite till höger på kajen så låg där sen ett sjölejon och degade.

Sen vred vi huvudet ytterligare lite längre till höger och såg ett gäng krabbor vars klara röda färg t.o.m. skulle göra Rudolfs näsa avundsjuk.

Men vi såg då alltså tre unika djurarter på samma gång – utan att ens behöva ta ett enda steg. Den lyxen kan nästan inte ens ett riktigt bra zoo bjuda på.
Ett tips förövrigt: ni kan klicka på bilderna som finns i inläggen för att se bättre vad som finns på dom. Just för Galapagos-inläggen rekommenderas det starkt då det är svårt att få detaljerna på dom mindre bilderna ni ser direkt i inläggen.

Kaktusar finns det gott om på ön också och stora är dom. Den här är en normalstor kaktus, vi har sett kaktusar som mer liknar träd och som är mer än dubbelt så hög som denna. En Marlene på 176 cm för skala står bredvid.

Vi har även hunnit med att se pelikaner också. Som ni ser är djuren inte alls rädda för människor och pelikanen närmast smög sig gång på gång fram till fiskarna för att försöka få i sig ett skrovmål. Tanten som jobbade där satt med en flugsmälla och försökte mota bort honom, men jag vet inte riktigt vem som vann den där fighten tillslut.

Hygienen för råvarorna verkar inte vara helt okej, vi har sett allt från folk som hostar i händerna och sen skär frukt direkt efteråt till pelikanerna ovan som nafsar på fisken. Men nog bjuder råvarorna ögonen på riktiga upplevelser.

Vi bestämde oss imorse för att ha Darwins forskningscentrum som dagsutflykt. Darwin åkte ju hit för att… ja, inte åkte han hit för att spendera hutlösa summor på att turista om vi säger så. Nej, han åkte hit för att skaffa sig en kompis i form av en jättesköldpadda. Enligt vad historien berättat så försökte Darwin bli en ny Splinter genom att åka hit och försöka mutera sköldapddorna med hjälp av radioaktivt avfall. Tyvärr lyckades hans experiment inte helt och sköldpaddorna blev bara enorma, men superkrafterna sträckte sig inte längre än till att deras huvuden numera ser ut som en snorre av enormt format. Ja, ni får se på bilderna snart.

Det springer annars en massa ödlor i buskarna här på ön, söta små rackare.

Darwins forskningsanstalt, där han tidigare höll stackars Ralf, Michel, Leonidas och Donald för sina elaka radioaktivitetsexperiment, var annars ett rätt blygsamt ställe. Jag hade förväntat mig en klassisk turistfälla men jag kunde faktiskt inte haft mer fel. Några byggnader, lite natur däremellan och vägar som den på bilden ovan som band ihop byggnaderna var ungefär det som man bjöds på. Ingen inträdesavgift, inga påträngande souvenirförsäljare och bara lugn och ro.

Sköldpaddorna visade sig vara endera riktiga bjässar. Mest chockerande var deras dinosaurieliknande halsar som stundtals såg ut att kunna bli 60 cm långa. Mäkta imponerande, och man har ju fått någorlunda prestationsångest sen det här besöket kan jag säga.

Kolla hur dom ser ut! Det här är sköldpaddsvärldens motsvarighet till en Volvo-raggare från Borlänge som stajlat sin bil med spoiler, neonljus, en fet stereo och tärningar i framrutan. Kolla vilket jäkla skal, hur halsens ovansida ser ut som en nybadad pung och hur sköldpaddan smaskar i sig av en fucking kaktus.

Det blir inte mer manligt än såhär!

På tal om manligt. Obligatorisk jätteskölddeselfie.

Det är svårt att få en skala på hur stora dom här djuren är, men dom är verkligen extrema i storlek. Så där lyckades Splinter-Darwin i alla fall med det första steget i sin idé om att bygga nästa armé av superkrigarsköldpaddor.

Det är så sjukt att vi inte ens lämnat turiststråket på Galapagos ännu och ändå har vi hunnit skåda både ett magnifikt djurliv och vackra landskap. Här är vi på väg till en avstickare från Darwins område för att titta på sjöleguanerna i sitt naturliga tillstånd ute på stenarna.

Vädret är annars mulet och det är ”bara” 22 grader varmt ute. Trots att vi kört solskyddsfaktor 50 på oss, och jag har även haft en långärmad tröja på mig, så har man bränt sig rätt bra under dessa första dagarna. Men trots molnigheten så är färgerna som vattnet, växtligheten med mera bjuder på helt sinnessjuka.

Leguanerna är inte lika färgglada, men ändå balla att titta på.

Jajamän, vi tog så klart en selfie här också. Notera förövrigt Marlenes otroligt rutinerade keps som hon köpt. Jag körde utan huvudbonad idag och ser ut ungefär som en kräftfärgad tomat i pannan. Inte så smart av mig…

När vi precis tagit sista bilden vände Marlene sig om och märkte att leguanen nog inte var helt nöjd med vårt selfieknäppande eftersom leguanen började spotta och väsa mot oss. Inte helt okej och vi får tänka lite på det nästa gång vi närmar oss djuren, oskönt att störa dom när dom ligger där och njuter av solen.

Men ibland är rollerna ombytta. I Sverige är det fiskmåsar, på Galapagos är det fåglar som är finare än den finast burfågeln du kan hitta i en zoobutik i Sverige som kommer till bordet för att försöka få sig lite mat. Ser ni hur gul den är? Den var såpass gul att den färgnyansen som jag tidigare definierade som ”gul” numera heter ”nästan gul” eftersom den här nyansen tagit dess plats.

Kvällen avslutades sen med en middag på… ja, vem vet vad gatan heter? Det finns i alla fall en gata i centrala Puerto Auyora där man på kvällarna ställer ut stolar och bord mitt på gatan och startar upp en riktigt turistig uteservering.
Egentligen är hela den här staden extremt turistig och påminner mer om en charterort i Spanien än ett av världens vackraste ställen, men samtidigt är det ingen som åker till Galapagos för att hänga i Puerto Ayuora heller.

Vi hade vårt sikte inställt på någonting såpass visuellt vackert som Galapagos-hummern. Än en gång, klicka på bilden så ser ni hur sjukt färgglada dessa sjöodjur faktiskt är. Alla restaurangerna på den här gatan serverade den är hummern plus nån slags rödaktig fisk vars namn jag inte ens kan googla eftersom internetet här är så fantabulöst uselt.

Humrarna är även vid liv när dom ligger där på bordet, även om dom inte rör sig speciellt mycket. När man beställer hummern får man då välja vilken storlek man vill ha och där den billigaste börjar på 15 dollar, sen följer 20, 25, 30, 35, 40 och 45 dollar beroende på vilken storlek man väljer. Ju större hummer desto dyrare är dom att beställa.
Vi valde en hummer för 30 dollar att dela på, och till det ingick en blyg tallrik med ris och bönor. Ingen bryr sig dock om tillbehören, det är hummern man vill åt!

Hummer-selfie! Storleken på den här bilden är dock svår att se, men hummern var seriöst i samma storlek som en underviktig katt. Smakmässigt var den väl inte någon sensation, men ändå helt okej. Vi delade på den skall tilläggas, så Marlene fick även hon mat för kvällen.

Här har ni bilden på hummern, och ha då i åtanke att glaset bredvid där är ett stort glas. Inte ett litet fjuttigt miniglas utan ett stort ”här får du plats med en volymmängd motsvarande en halv snögubbe i smält snö”-glas.

Och på tal om smält snö och värme, imorgon kliver vi äntligen på kryssningen för se Galapagos på riktigt! Jag är så galet pepp att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag har till och med köpt en riktigt megaturistig stråhatt för att undvika den värsta solen nu när vi ska ut på djupt vatten! Så pepp är jag! Vem bryr sig i att man ser ut som en oskuld i hatten när den skyddar mot cancer, brännskador och elände? Inte jag i alla fall.

De senaste gångerna jag har varit ute och rest har jag verkligen börjat förstå vilken tur jag har haft i livet. Visst har man till viss del kämpat sig fram i tillvaron, men bara en sån sak som att födas i Sverige innebär att man automatiskt blir typ topp 10% i världen. Jag har tack vare detta fått möjligheten att göra många saker som många andra bara kan drömma om, och jag försöker verkligen vara tacksam för varje sekund jag får av dom här äventyren.

Idag var det dags för ännu ett äventyr som inte bara är ”att besöka Sydamerika”, som om besöket på den här kontinenten i sig inte skulle vara en tillräckligt stor grej…

Men jag och Marlene hade i alla fall på något magiskt sätt lyckats boka flygbiljetter till Galapagosöarna, och dessutom gjort det till ett riktigt pangpris. Att vi behövde kliva upp 05:00 var ingenting som störde oss, jetlaggen finns nog där i ryggmärgen nånstans, och 05:00 här motsvarar då 12:00 i Sverige vilket då alltså är en lysande tid att kliva upp.

Flygresan till Galapagos var en lite märklig sådan, vi mellanlandade i Guyayaquil (oklart om stavningen är korrekt, men ingen vet antagligen hur staden stavas så vem bryr sig egentligen?) som ligger på Ecuadors västkust och där fick vi sen sitta kvar på planet (!) i 40 minuter samtidigt som man städade ur det (!!) och släppte på nya passagerare.
Mellan Quito och Guayaquil så var planet fyllt av mörkhåriga (alla är mörkhåriga här) lokalinvånare men efter mellanlandningen så byttes dessa individer ut mot tjocka tyskar, australiensare, britter och generellt väldigt mycket ljusare hårfärger.

Intressant annars var att flygbolaget inför landningen öppnade alla bagagehyllor och sprutade in insektsspray för att förhindra att vi småfeta turister skulle släpa med oss nån ohyra som eventuellt skulle kunna utplåna hela ekosystemet på Galapagos.

Vi fick även lov att fylla i en lapp där vi lovade att vi inte hade några levande djur, plantor eller annat som innebar ett brott mot deras ”biosecurity laws”.

Första bilen på Galapagos!

Det första man får lov att göra när man kommer till Galapagos är att… betala inträde. Man får ställa sig i en kö och sen gå fram till diskarna som ni ser till höger på bilden.

Notera dock att om du någonsin tänker resa till Galapagos, och gör det med hoppet om att boka en sista minuten-resa väl på plats på någon av öarna, så måste du fylla i en till lapp… Det fick vi så klart ingen information om och vi fick dels betala 20 dollar per lapp, men än värre var att vi då gick från att vara typ först i kön till att hamna sist i kön – efter att ett till flyg kommit in.

Men väl inne i… på öarna?… så fick vi i alla fall hjälp av en engelsktalande guide som förklarade för oss hur vi kunde ta oss till Puerto Ayora som är ”huvudstaden” på öarna. Man tar gratisbussen från Baltra, som är flygplats-ön, och sen tar man enklast en taxi på andra sidan för 18 dollar. Vi delade taxin med tant från Australien så 6 dollar per person för 45 minuters taxiresa var inte så farligt.

Och det var här nånstans som man för första gången började skåda Galapagosöarnas naturliga skönhet. Vattnet var alldeles azur-blått, det var säkert 25-30 grader i skuggan och vi fick direkt se en del av vad djurlivet har att erbjuda. Vi hann se den blåfotade boobyn (ja, fågeln heter faktiskt så) och vi hann även se 3-4 jättesköldpaddor som gick vid sidan av vägen under tiden vi åkte över ön. Hann dock inte få bild på någon av sköldpaddorna då vår chaufför körde som om han hade snott bilen.

Obligatorisk turistbild på en av dom lokala vägskyltarna. Tanten i baksätet (hon från Australien ni vet, inte Marlene) fnissade lite åt min japanska ”fotografera allt du ser”-inställning men det bjuder jag på.

Hotellet som Marlene hade bokat åt oss visade sig vara en riktig succe, charmigt som bara den, en jättetrevlig kvinna som ägde det och rummet var även det superfräscht.

Visst är 79 dollar ett rätt saftigt pris för att vara Sydamerika, men å andra sidan är Galapagos en riktig oas för blekfeta turister som mig så prisnivån här är mycket högre än på fastlandet. Så jag tycker absolut att rummet var värt sitt pris.

Vi begav oss sen ner till ”centrum” för att se oss omkring en aning. Där visade det sig att dom bland annat säljer nån slags lokal hummerliknande grej som är rejäl i storleken.

Min personliga favorit för dagen var annars sjölejonet som satt nere vid en av kajerna. Han visade sig vara en riktig linslus och poserade självsäkert i sin glans därnere vid vattnet.

Kom igen, kan ett sjölejon vara mer fotogeniskt än detta? Han vet t.o.m. hur man tar kameran. Proffs!

Noterbart är annars att jag inte hade några badbyxor med mig till Sydamerika. Alltså… jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag på något vis resonerade bort mina badbyxor från packningslistan. Sen resonerade jag även vidare som så att ”badbyxorna för 400 kronor är för dyra att köpa i Quito, jag köper ett par i Galapagos istället, där är dom säkert billiga” vilket då ledde till att vi fick gå runt i varenda souvenirshop i Puerto Ayora i Galapagos i jakten på ett par badbrallor åt mig. Slutligen fick då alltså, snudd på förudmjukad, stå i kalsongerna mitt i den enda butiken som hade badbyxor och där prova vilket av dom fyra paren dom hade i butiken som passade mig bäst. Inte helt genomtänkt där…

Det egentliga målet för dagen, förutom att ta sig över hit, var att försöka boka en av dom absolut viktigaste sakerna man kan göra på Galapagos – en flerdagarskryssning runt alla öarna. Vi hade tänkt oss att gå runt bland alla olika turistbyråerna för att se vilka som kunder erbjuda oss den bästa och billigaste kryssningen, men det visade sig rätt snart att det inte fanns sådär extremt många kryssningar att välja på under just dom datumen som vi ville ha.

Vi hade bestämt oss för att vi ville ha en åtta dagar lång kryssning, i first class eller tourist superior (klassen under first class), med engelsk guide, varmvatten på båten och vi kunde tänka oss att ge 1 800 dollar per person om allt stämde. Då vi är på Galapagos i totalt 10 dagar så hade vi inte supermycket flex i vårat schema, och lägg sen till att båten vi tänkt ta var inne på service, så hamnade vi i ett lite halvdant läge.

Men tillslut fick vi tag i en åttadagarskryssning med båten Floreana för totalt 1 480 dollar per person. Det är tourist superior-klassen men priset var samtidigt ändå rätt överkomligt samtidigt som recensionerna för båten visade sig vara väldigt positiva när vi googlade båten väl tillbaka på hotellet. Om nu 13 000 kronor per person för en vecka på en kryssning kan ses som överkomligt.
Samtidigt så är det här en ”once in a lifetime”-grej så vi lägger hellre lite extra pengar på en sån här grej nu än att köpa fyra drinkar per vecka i Stockholm under ett år.

Intressant är också att bolagen här är väldigt negativt inställda till kortbetalningar, som ni kanske ser på bilden är kontanter absolut att föredra. Enligt vad vi läste oss till innan vi åkte hit så kunde avgifterna på kortbetalningar ligga på över 10% och det blir rätt mycket pengar på en resa för 15 000 kronor. Så vi tog en bankomatrunda igår där vi tog ut så mycket pengar som vi kunde ur flera av stans bankomater. Totalt fick vi ut närmare 2 500 dollar vilket är en hyfsad hög med kontanter…
Det visade sig även att turistbyrån tog en avgift på 18% (ja, arton procent!) för kortbetalningar vilket så klart är helt sinnessjukt.

Men för att ge ett perspektiv på hur mycket pengar vi betalade kryssningen med så kan ni här se 2350 av våra dollar i tjugodollarssedlar utspridda över sängen under gårdagen. Man kände sig lite som Pablo Escobar (om ni inte sett Narcos så se den på Netflix) när man samlade ihop pengarna i en flera centimeter tjock bunt, men känslan var inte helt bekväm i och med att 20 000 kronor ändå är en saftig summa pengar att i värsta fall bli rånad på. Pablo hade ju i alla fall AK47:or, en massa undersåtar med mera. Jag hade Marlene som eventuellt kunde skydda mig genom att skrika ”PLOCKA UPP TVÄTTEN!!!” åt eventuella överfallsmän.
Så klart hände ingenting farligt dock och nu är resan bokad och klar!

I övermorgon slår sjösjukan in, då lämnar vi Puerto Ayora för ett åtta dagar långt naturäventyr ombord på båten Floreana. Stay tuned!