Gårdagen avslutades med någonting såpass bolivianskt som mexikanskt mat. La Cayena eller nåt hette stället och dra mig baklänges vilken succé det var! Maten var hur billig som helst och den där guacamolen… oj oj oj! Om ni någonsin är i La Paz måste ni prova det där stället!

Elnätet i landet är helt kaosigt och lämnar en del att önska. Kul att felsöka det där eländet liksom…

Vi fick annars åska och hagel (!) under vår första kväll här.

Och jäklar i mig vad åskan gick emellan bergen. Det blixtrade så det stod härliga till och ljudet var inte att leka med heller. Mycket mysigt, speciellt när det fanns möjlighet att stå under tag och observera spektaklet.

Vi har även hunnit med att sysselsätta oss med det kanske mest prisvärda vi gjort i hela Sydamerika – La Paz egna linbanesystem! Då staden ligger i en väldans djup dal kan man, för 5 kronor enkel resa, ta sig upp på bergen. Och ännu bättre var att det knappt var några människor på den röda linjen heller så vi fick vår egen korg att åka i!

Resan upp tog kanske 15-20 minuter och man har utsikt över hela La Paz under resan upp.

Väl uppe på toppen blev vi dock lite besvikna då det saknades en vettig utsiktsplats. Visst ser man hela staden på den här bilden, men för det fick vi gå förbi ett rätt suspekt område och ner i vad som snudd på kunde ha varit favelor.

T.ex. stod den här snubben och helade herren som sitter på stolen när vi gick förbi. Annat vi fick se var en liten pojke som gick ut från sitt hus (skjul), drog ner byxorna och kissade rakt fram. När det var klart satte han sig ner och gjorde nummer två också. Sen trampade han i det. Elegant värre.

Efter besöket uppe på berget hoppade vi av på mellanstationen som vi åkte förbi tidigare – La Paz kyrkogård (!). Enlgit diverse guideböcker är chansen att bli rånad här under kvällarna ungefär 100%, oklart om det är spöken eller banditer som härjar runt, men på dagarna ska det vara lugnt. Och är man i La Paz bör man verkligen se kyrkogården. Inte bara är den enorm, det är väldigt intressant att se hur man smyckar gravarna här.

Alla gravar har en front, och bakom där verkar man lägga själva kroppen. Men i fronten så dekorerar man graven, ungefär på samma sätt som man gör i Sverige, dock verkar man kasta in lite alla möjliga saker här som personen gillat. Spritflaskor var vanligt förekommande, och även (lite oväntat) Coca Cola-flaskor fanns i jättemånga av gravskåpen.

Eller varför inte en ängel, en halloweenpumpa, lite bullar, nötter och lite annat smått och gott?

En grav utan front. Den är ungefär en människa djup så jag vågar nog sätta min favorithatt på att att man har kroppen där bakom.

Men stället är verkligen enormt och man kan säkert gå runt där i en halv dag (och då på köpet bli rånad om man är kvar efter mörkrets inbrott) för att njuta (!) av konstverken som vissa familjegravar faktiskt är.

La Paz har annars levererat riktigt riktigt bra under våra dagar här. Och inte bara intressanta saker, utan ibland riktigt sjuka grejer.

Vi besökte idag Witch Market, häxmarknaden, där man säljer allt möjligt hokus pokus. Här ser ni diverse figurer som kan användas för trollerier och healing.

Diverse flaskor med drycker som botar allt från whiskeypitt till vårtor till depressioner.

Men det sjukaste av allt var nog ändå det här. Om ni tittar högst uppe på bilden så ser ni några torksade lamaungar. Man har alltså avlivat små lamadjur och sen torkat dom, sen säljs dom som lyckoamuletter här på marknaden. Vad i helvete Bolivia?

”En säck med torkade lamafoster tack”

Annat, lite mindre makabert, som vi hunnit skåda i staden är den lokala marknaden där alla stånd sålde exakt samma sorters bakverk. Man undrar som sagt vem det är som står bakom all den här massproduceringen av bakverk, souvernirer med mera…

Dag 2 i La Paz tog vi sikte på den gula linbanan som enligt uppgift skulle erbjuda ännu bättre vyer än den röda gjorde. 3 nya bolivianos betalades för en enkelbiljett upp på berget, och jag måste säga att linbanestationerna ser ruggigt moderna och fräscha ut jämfört med det mesta annat i staden.

Nöjd tjej som åkte med oss i vagnen upp.

Utsikten däruppe var även den lite svår att hitta. Det finns en bra utsiktsplats, men den finns inne i en snabbmatsrestaurang som man verkade behöva köpa mat för att få tillgång till att se ut. Så vi fick gå iväg en bit från linbanestationen, på nytt ut i ett rätt skumt område, för att få den här utsikten.

Och man såg verkligen hela La Paz där uppifrån. Inte illa pinkat för 5 svenska kronor om du frågar mig.

Åker ni någonsin till La Paz måste ni se till att ta linbanorna upp för att njuta av utsikten!

La Paz får hittills 4 av 5 starka Gröna Lund i betyg. Kanonkul!

Puno blev en sån där stad som kändes som ett slöseri, men som antagligen hade varit helt okej om vi orkat ta oss ut på sjön Titikaka för att se det som sjön har att erbjuda. Men vi bestämde oss för att ta en slappardag på hotellet istället, och sen försökte vi få Puno stad att leverera någonting som inte fanns där.

Näst på tur stod resan från Puno till La Paz, en resa som med buss skulle ta ungefär 7-8 timmar. Väntsalen på busstationen kändes inte bara skum, den hade samma färgpalett som en typisk operationssal i valfri amerikansk sjukhus-tvserie.

Ny bussresa, nytt VIP-säte. Den här gången kostade resan 40 soles – 100 spänn! Antalet turister påvisade att det här var en populär rutt, och något ordnat kösystem fanns så klart på typiskt sydamerikanskt vis inte.

Tourperus säten var inte riktigt lika fräscha som Cruz Del Surs bussar, men ändå var det samma stora fåtöljer med fällbara ryggar och medföljande fotstöd som erbjöds. Även här var resan riktigt bekväm och bussarna i Sydamerika levererar verkligen hittills!

Efter lite mer än halva vägen stannade vi för att ta oss över gränsen. Att komma ut ur Peru var enkelt, det tog inte mer än 5 minuter så var alla på bussen klara.

Sista bilden innan vi kliver över floden till Bolivias mark.

Vad ger vi få Peru för betyg? Ficktjuvarna, oärliga taxichaufförer, riktigt bra mat, hyfsaat prisläge, skitstäderna Cusco och Aguas Calientes, bra långdistansbussar, Machu Picchu, Machu Pizza (höhö) och allt annat summerat så hamnar Peru på 3 av 5 Pocahontas i betyg. Jag hade förväntat mig mer, och även om landet är helt okej är det inget land jag känner att jag behöver återvända till.

Första bilen av Bolivia. Dom hälsade oss t.o.m. välkomna med en skylt. Imponerande!

Men sen tog det stopp… Kön till passkontrollen i Bolivia var en katastrof utan dess like… Två tjänstemän som jobbade i en takt som får Skalman att se ut som Usain Bolt och en utomhuskö mitt i gassande sol imponerade inte.

Efter lite mer än en timme i solen kom vi slutligen in i själva huset där man kontrollerade passen, och det påminde mer om Ukraina än ett exotiskt sydamerikanskt land…

Vi spenderade nog närmare tre timmar vid den bolivianska delen av kontrollerna, någonting som så klart får ett underkänt betyg utan dess like. Bolivias gränskontroll får noll av fem månlandningar i betyg.

Ännu mer imponerade blev vi när vi äntligen fått rull på bussen och den stannade efter typ 7 minuter eftersom vägen var för dålig för att köras på. Det ledde till att vår käre busschaufför fick springar runt och leta stenar som var passande nog för att fylla i hålen i vägen så att vi kunde rulla fram, men inte ens det hjälpte tillräckligt…

Så Pablo fick glatt använda livlinan ”Ring en kompis”. Det hela slutade med att vi fick gå av bussen och gå 200 meter under tiden som han kröp fram med bussen för att undvika att ta i med fronten. Det hela lyckades i alla fall och Pablos kompis Sergio, som var i andra änden av telefonen, får ett stort tack från oss resenärer.

Nu är vi framme i La Paz och ska se vad staden har att erbjuda. Hittills har Bolivia inte imponerat om man säger så, vi får se om det blir ännu sämre eller om landet kan repa sig en aning…