Ibland så… ja, ibland går det som så att man klantar sig. Vi hade ju bokat vår kryssning ”on Tuesday” vilket dock inte alls visade sig vara fallet. Vi hade bokat vår resa fel dag, tack och lov var det en dag senare och inte en dag tidigare än vi trott. Efter att ha väntat i över 2,5 timmar på en båt som inte dök upp igår så fick vi hjälp av en väldigt trevlig dam från resebyrån Moonshine Travel. Oklart om Moonshine där handlar om den amerikanska hembrända spriten eller vanligt månsken, men kanske blandas båda två på deras resor? I alla fall så kom vi fram till att vi fått fel dag, men inte fel datum, av resebyrån vilket innebar att vi fick en extra dag i Puerto Ayora.

Det innebar att vi mest försökte återhämta oss från paniken och stressen som misstaget med datumen hade inneburit så det finns inte så mycket att rapportera från dagen.

Så vi hoppar fram en dag, till den riktiga först kryssningsdagen istället! Vi hade då bokat vår resa med yachten Floreana som var en av dom få båtarna som passade vårt schema, innehöll 8 kryssningsdagar och som funkade för vår prisnivå.

Vi anlände vid kanalen vid Baltra/Santa Cruz i god tid innan påstigningen på Floreana och vid 12-tiden döl en gummibåt upp som körde oss ut till ”moderbåten” som stod lite längre ut i vattnet.

Ja, jag vet. Vi måste prata om min hatt. Jag är inte helt nöjd med den ”tyska cowboysar-looken” men efter att ha bränt mig lite smått i pannan/hårbotten den första dagen trots att himlen täcktes av moln precis hela dagen så insåg jag att jag hellre ser ut som en Hans-Jürgen på chartersemester än att tvingas avbryta en av mina livs coolaste resor för att jag bränt sönder valfri mjukdel på huvudet. Så jag får köra på den här looken nu, för om det är någonting som är tyskt så är det uttrycket ”funktion före form”.

Båten gav ett stabilt första intryck, storleken var helt okej samtidigt som den såg fräsch ut. Men hur är då hytterna? Vad får man för drygt 13 000 kronor spritt över åtta dagars kryssande?

Hytten är faktiskt över förväntan, vi har ett fönster ut mot havet och storleken är väl såpass stor som man kan förvänta sig. Om ni någonsin åkt finlandskryssning så är hytten som en finlandskryssningshytt där man tagit bort ena sängparet, ganska exakt så. Det är dock inga problem med att få plats och dessutom kommer man ändå spendera större delen av resan med att vara på dagsturer.

Obligatorisk hytt-selfie!

Toaletten känns, som Marlene utryckte det, ”som att vara på husvagnssemester” och den har även dusch med varmvatten. Överlag är hytten, toaletterna, båten och allt därikring väldigt fräscht och jag ser inga problem med att spendera åtta dagar ombord här.

Det som ingår i kryssningen är boende, mat, dagsutflykter och gratis vatten/te/kaffe. Vill man köpa alkohol eller läsk kan man göra det i baren mot en extra kostnad, oklart är dock ännu prisnivåerna där.
Maten är även den stabil, ska jag försöka jämföra den med någonting så är det väl skolmatsal+ vilket alltså innebär att den är ungefär som skolmaten, men snäppet bättre.

Det här betyget är preliminärt då vi ännu bara ätit en enda måltid. Återkommer med närmare rapportering.

Dagens buffé bestod av tonfisk, ris, sallad och dom godaste oliverna jag käkat i hela mitt liv. Herre min skapare vilken mustighet dom bjöd på. Maten i sig var som sagt okej, men ingenting speciellt. Man kan ju boka andra båtar för 5 000+ kronor mer (sista minuten, bokar du i förväg så räkna med 15 000+ extra) än vad vi gjorde och få en förstaklassbåt, antagligen är maten bättre där men ärligt talat så ser jag personligen ingen vits med det.

Vi fick efterrätt också! Melon och burk-ananas. Två av tio ”Halv åtta hos mig” i betyg. Lite mera kärlek kunde kocken väl ha lagt ner på det här?

Båten har ett antal avdelningar. Båten är liten, man kan gå runt alla ytorna på typ 1,5 minuter men det finns ändå mer än gott om plats för 16 personer (vilket är max vad den här båten tar). Vi är idag typ 13 pers ombord tror jag och innan resan gissade jag att vi skulle få se följande personer ombord:

Ett asiatiskt par – det har vi ombord, dom är från Sydkorea och heter Ha och Kim. Dom är inte mycket för långa namn därborta.
En singelresande – Vi har minst två. En israelisk tant och en amerikansk affärsjurist.
En ”Farmen-Kristina”-lookalike som röker – Vi har en, dock röker hon inte
Ett europeiskt par – Vi har ett engelskt sådant samt tre tyskar som är lite oklara om dom kör nåt slags triangeldrama eller om dom bara är kompisar
Sen har vi även ett amerikanskt och ett franskt par också.

Nästa avdelning är den övre ”samlingsdelen”. Där samlas vi, likt dagisbarn, när det är dags för utflykt. Här är det alltid skuggigt, men det är faktiskt såpass kallt när det blåser att man inte gärna ligger där och degar mer än nödvändigt.

Vår guide heter… det har vi inte riktigt lyckas snappa upp, men å andra sidan är han sjukt trevlig så man behöver aldrig hans namn. Han är officiell guide här på Galapagos, någonting som man måste vara för att få ha tillåtelse att gå i land på många av öarna som vi kommer besöka.

Marlene köpte med sjösjukepiller hemifrån Sverige innan vi åkte, och vi har även fyllt på förrådet här på Galapagos innan vi klev på båten, och efter att ha tagit mitt första piller så slog det in ganska precis lagom tills dess att guiden började köra sin info under lunchen om vad vi skulle göra för dagsutflykt. Jag gick från pigg och alert 12-åring till ett stadie som kändes som att jag hade en yllekofta i huvudet. Hela känslan påmindre lite om att ha en halvgenomskinlig vit virkad tröja framför ögonen och jag blev dödstrött. Om ni vet hur det känns när det ”glittrar” för ögonen när man reser sig upp för snabbt så var det ungefär så det kändes, fast ”glittret” var tjockare yllesnören.

Betyg på sjösjukepillren: med tanke på att vår första utflykt visade sig vara på fastlandet av alla ställen så får pillrena hittills en av fem kaktusar i betyg.

Vår första utflykt på kryssningen blev då ett ”tortuga crossing area” som heter El Chato Ranch. Där finns vilda jättesköldpaddor som lever fritt, käkar gräs och överlag har det najs.

På vägen dit mötte vi på vår första teenage mutant ninja turtle, han hade stolt parkerat sin feta stjärt mitt på vägen där vi skulle åka. Så vi fick glatt vänta på att han skulle bli klar och sen gå av vägen.

Det här stället vi besökte var annars riktigt häftigt. Det är en del av jättesköldpaddornas vandringsled i jakt på parning och färskt vatten. Just färskvatten är en bristvara på ön och det har t.ex. i år fallit endast totalt 200 mm regn på Galapagos södra delar. Antalet regndagar har varit två stycken.

Sköldpaddorna är annars väldigt obrydda av människor, om det har att göra med att sköldpaddorna aldrig haft en naturlig fiende här eller för att turisterna varit alldeles för närgångna en längre tid lämnar jag osagt.

Men det fanns någonting otroligt rogivande i att stå där och se sköldpaddorna tugga i sig av gräset framför sig. Det är svårt att beskriva, men deras mumsande gick liksom en sådan takt som samhället i Sverige i stort borde ha. Ingen stress, bara långsamt ätande och ibland några kliv framåt eftersom… gräset är grönare lite längre fram?

Här ser ni en av fransmännen som fick sig en riktig naturupplevelse när han satt där och fick ett romantiskt moment med sköldpaddan som, på eget initiativ, närmade sig närmare än dom 2,3 meterna som annars var gränsen för hur nära sköldpaddorna man fick gå.

Försök till selfie med en jättesköldpadda som inte var så sugen på att vara med på bild.

Obligatorisk egen cowboysar-selfie med jättesköldpadda också. Hans-Jürgen ger hatten 4 av 5 Olivier Bierhoff i betyg.

Visste ni förövrigt att jättesköldpaddorna inte kan simma? Däremot flyer dom om man slänger dom i vattnet. Det enda problemet med det är väl att dom väger typ 100 kilo, lite beroende på ålder och storlek då.
Just åldern och storleken hänger annars ihop för sköldpaddorna. Ju större, och slätare, skal desto äldre.

Sköldpaddorna kan även klara sig utan mat i över ett år och vatten klarar dom sig även utan i upp till 14 månader enligt vår käre guide Fabian. Jag har alltså fått hans namn nu när vi käkade middag.
Skalet sköldpaddorna har är gjort av ben och täcks av ett skal av nagel-liknande material.

Men jag får verkligen säga att det var längesedan jag upplevde någonting såpass rofyllt som att stå och titta på dessa dinosaurieliknande djur äta gräs.

Själva besöket på dinosau… sköldpaddsvandringsleden höll på o ungefär 1,5 – 2 timmar vilket för egen del var rätt lagom…

Efter det tog bussen oss tillbaka till kryssningen. Där väntade middag, och efter det lite småkrystat socialiserande med dom andra resenärerna på båten. Nu ligger vi i hytten, dödströtta, och laddar för morgondagens äventyr. Då står snorkling på schemat!

Eftersom vår kryssning inte avgår förrän imorgon så blev dagens ”Galapagosande” mer inriktat på att lära känna ön Santa Cruz lite bättre. Och det är helt galet vilket djurliv det finns på den här ön, direkt när vi gått ner till kajen i stan så sprang vi på ett flertal av Galapagos ökända vattenlevande leguaner. Den här arten finns ingen annan stans i världen än på Galapagosöarna och är unik på så vis att den mest håller sig i vattnet och käkar sjögräs (drömmen för Japans bästa OS-simmare kanske?).

Djuren är dock extremt vana vid människor och har inga problem med att kravla sig upp på land, mitt på kajen i centrum, för att sola sig och njuta av livet.

Tittade vi lite till höger på kajen så låg där sen ett sjölejon och degade.

Sen vred vi huvudet ytterligare lite längre till höger och såg ett gäng krabbor vars klara röda färg t.o.m. skulle göra Rudolfs näsa avundsjuk.

Men vi såg då alltså tre unika djurarter på samma gång – utan att ens behöva ta ett enda steg. Den lyxen kan nästan inte ens ett riktigt bra zoo bjuda på.
Ett tips förövrigt: ni kan klicka på bilderna som finns i inläggen för att se bättre vad som finns på dom. Just för Galapagos-inläggen rekommenderas det starkt då det är svårt att få detaljerna på dom mindre bilderna ni ser direkt i inläggen.

Kaktusar finns det gott om på ön också och stora är dom. Den här är en normalstor kaktus, vi har sett kaktusar som mer liknar träd och som är mer än dubbelt så hög som denna. En Marlene på 176 cm för skala står bredvid.

Vi har även hunnit med att se pelikaner också. Som ni ser är djuren inte alls rädda för människor och pelikanen närmast smög sig gång på gång fram till fiskarna för att försöka få i sig ett skrovmål. Tanten som jobbade där satt med en flugsmälla och försökte mota bort honom, men jag vet inte riktigt vem som vann den där fighten tillslut.

Hygienen för råvarorna verkar inte vara helt okej, vi har sett allt från folk som hostar i händerna och sen skär frukt direkt efteråt till pelikanerna ovan som nafsar på fisken. Men nog bjuder råvarorna ögonen på riktiga upplevelser.

Vi bestämde oss imorse för att ha Darwins forskningscentrum som dagsutflykt. Darwin åkte ju hit för att… ja, inte åkte han hit för att spendera hutlösa summor på att turista om vi säger så. Nej, han åkte hit för att skaffa sig en kompis i form av en jättesköldpadda. Enligt vad historien berättat så försökte Darwin bli en ny Splinter genom att åka hit och försöka mutera sköldapddorna med hjälp av radioaktivt avfall. Tyvärr lyckades hans experiment inte helt och sköldpaddorna blev bara enorma, men superkrafterna sträckte sig inte längre än till att deras huvuden numera ser ut som en snorre av enormt format. Ja, ni får se på bilderna snart.

Det springer annars en massa ödlor i buskarna här på ön, söta små rackare.

Darwins forskningsanstalt, där han tidigare höll stackars Ralf, Michel, Leonidas och Donald för sina elaka radioaktivitetsexperiment, var annars ett rätt blygsamt ställe. Jag hade förväntat mig en klassisk turistfälla men jag kunde faktiskt inte haft mer fel. Några byggnader, lite natur däremellan och vägar som den på bilden ovan som band ihop byggnaderna var ungefär det som man bjöds på. Ingen inträdesavgift, inga påträngande souvenirförsäljare och bara lugn och ro.

Sköldpaddorna visade sig vara endera riktiga bjässar. Mest chockerande var deras dinosaurieliknande halsar som stundtals såg ut att kunna bli 60 cm långa. Mäkta imponerande, och man har ju fått någorlunda prestationsångest sen det här besöket kan jag säga.

Kolla hur dom ser ut! Det här är sköldpaddsvärldens motsvarighet till en Volvo-raggare från Borlänge som stajlat sin bil med spoiler, neonljus, en fet stereo och tärningar i framrutan. Kolla vilket jäkla skal, hur halsens ovansida ser ut som en nybadad pung och hur sköldpaddan smaskar i sig av en fucking kaktus.

Det blir inte mer manligt än såhär!

På tal om manligt. Obligatorisk jätteskölddeselfie.

Det är svårt att få en skala på hur stora dom här djuren är, men dom är verkligen extrema i storlek. Så där lyckades Splinter-Darwin i alla fall med det första steget i sin idé om att bygga nästa armé av superkrigarsköldpaddor.

Det är så sjukt att vi inte ens lämnat turiststråket på Galapagos ännu och ändå har vi hunnit skåda både ett magnifikt djurliv och vackra landskap. Här är vi på väg till en avstickare från Darwins område för att titta på sjöleguanerna i sitt naturliga tillstånd ute på stenarna.

Vädret är annars mulet och det är ”bara” 22 grader varmt ute. Trots att vi kört solskyddsfaktor 50 på oss, och jag har även haft en långärmad tröja på mig, så har man bränt sig rätt bra under dessa första dagarna. Men trots molnigheten så är färgerna som vattnet, växtligheten med mera bjuder på helt sinnessjuka.

Leguanerna är inte lika färgglada, men ändå balla att titta på.

Jajamän, vi tog så klart en selfie här också. Notera förövrigt Marlenes otroligt rutinerade keps som hon köpt. Jag körde utan huvudbonad idag och ser ut ungefär som en kräftfärgad tomat i pannan. Inte så smart av mig…

När vi precis tagit sista bilden vände Marlene sig om och märkte att leguanen nog inte var helt nöjd med vårt selfieknäppande eftersom leguanen började spotta och väsa mot oss. Inte helt okej och vi får tänka lite på det nästa gång vi närmar oss djuren, oskönt att störa dom när dom ligger där och njuter av solen.

Men ibland är rollerna ombytta. I Sverige är det fiskmåsar, på Galapagos är det fåglar som är finare än den finast burfågeln du kan hitta i en zoobutik i Sverige som kommer till bordet för att försöka få sig lite mat. Ser ni hur gul den är? Den var såpass gul att den färgnyansen som jag tidigare definierade som ”gul” numera heter ”nästan gul” eftersom den här nyansen tagit dess plats.

Kvällen avslutades sen med en middag på… ja, vem vet vad gatan heter? Det finns i alla fall en gata i centrala Puerto Auyora där man på kvällarna ställer ut stolar och bord mitt på gatan och startar upp en riktigt turistig uteservering.
Egentligen är hela den här staden extremt turistig och påminner mer om en charterort i Spanien än ett av världens vackraste ställen, men samtidigt är det ingen som åker till Galapagos för att hänga i Puerto Ayuora heller.

Vi hade vårt sikte inställt på någonting såpass visuellt vackert som Galapagos-hummern. Än en gång, klicka på bilden så ser ni hur sjukt färgglada dessa sjöodjur faktiskt är. Alla restaurangerna på den här gatan serverade den är hummern plus nån slags rödaktig fisk vars namn jag inte ens kan googla eftersom internetet här är så fantabulöst uselt.

Humrarna är även vid liv när dom ligger där på bordet, även om dom inte rör sig speciellt mycket. När man beställer hummern får man då välja vilken storlek man vill ha och där den billigaste börjar på 15 dollar, sen följer 20, 25, 30, 35, 40 och 45 dollar beroende på vilken storlek man väljer. Ju större hummer desto dyrare är dom att beställa.
Vi valde en hummer för 30 dollar att dela på, och till det ingick en blyg tallrik med ris och bönor. Ingen bryr sig dock om tillbehören, det är hummern man vill åt!

Hummer-selfie! Storleken på den här bilden är dock svår att se, men hummern var seriöst i samma storlek som en underviktig katt. Smakmässigt var den väl inte någon sensation, men ändå helt okej. Vi delade på den skall tilläggas, så Marlene fick även hon mat för kvällen.

Här har ni bilden på hummern, och ha då i åtanke att glaset bredvid där är ett stort glas. Inte ett litet fjuttigt miniglas utan ett stort ”här får du plats med en volymmängd motsvarande en halv snögubbe i smält snö”-glas.

Och på tal om smält snö och värme, imorgon kliver vi äntligen på kryssningen för se Galapagos på riktigt! Jag är så galet pepp att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag har till och med köpt en riktigt megaturistig stråhatt för att undvika den värsta solen nu när vi ska ut på djupt vatten! Så pepp är jag! Vem bryr sig i att man ser ut som en oskuld i hatten när den skyddar mot cancer, brännskador och elände? Inte jag i alla fall.