Vi anlände ju till Rom bra sent vilket gjorde att Marlene slocknade snabbare än du kan uttala ordet hårdvaruinkompatibilitetsfel. Jag tog en 45 minuter på mig att somna vilket gav mig möjligheten att uppleva alla ljud ikring oss. Allt från skällande hunden till mannen som måste somnat på innergården eftersom hans snarkningar hördes såpass tydligt.

Frukosten idag bestod annars av det som fanns i hotellets kök. Det är ett lägenhetshotell så vi har ett eget rum med dusch och toalett sen delar vi på köket. Där bjöds vi på lite croissanter, flingor och lite annat smått. Till efterrätt hade vi fått lite kakor av ägarens mamma, dom smakade dock mest socker och ingenting annat. Marlene var i totalt semesterläge och körde därav Nutella både på mackorna och på kakorna. ”Man blir som man umgås”, jo jag tackar jag

Har annars köpt en ny tandkräm. Jag fick välja fritt och valde såklart det konstigaste jag kunde hitta. Gick på namnet, men den visade sig även smaka rätt illa. ”Den smakar som tigerbalsam luktar” var fröken Anderssons utlåtande, och jag tycker det summerar eländet perfekt.

Pasta Del Capitano får tre av fem Zlatan Ibrahimovich i betyg.

Vi begav oss sen ut på i Rom för att kika på allt som staden har att erbjuda. På vägen ut, vid klockan 11 ungefär, så hörde vi hur grannen under satt och klinkade på sitt piano.
När vi sen kom hem igen vid 17-tiden satt hon fortfarande där. Och jag antar att det är som dom säger, att pianospelande är för musiken vad gymnastik är för sporten. Stenhård träning 6-8 timmar om dagen krävs för att ha en chans.

Men så gav vi då oss ut i staden, och då vi bor ungefär 10 minuters gångväg öster om Colosseum körde vi all in direkt. Raka vägen förbi två andra svenska par, och ungefär en miljon andra turister och bort till Roms stolthet. Även om man nånstans förväntar sig extremt mycket av ett sånt här ställe så visade sig Colosseum ändå vara ruggigt imponerande. Colosseum är så gigantiskt att byggnaden liknar en modern fotbollsarena i storleken, något som gör den fruktansvärt mäktig.

Vi hade dock inga biljetter så vi lät bli att gå in, men vi har planer på att göra det senare under helgen.

Kan annars notera att man nu har klarat av närmare hälften av världens sju (nya) underverk:

Chichén Itzá (Mexiko)
Colosseum (Italien) – Check!
Cristo Redentor (Brasilien)
Kinesiska muren (Kina) – Check!
Machu Picchu (Peru)
Petra (Jordanien)
Taj Mahal (Indien) – Check!

Får hoppas man hinner med dom andra fyra innan man eldas upp och grävs ner för gott.

Rom levererade sen en massa sevärt. Det finns antika byggnader och ruiner överallt, och mycket av det ligger inom gångavstånd. Vi gick idag nästan totalt 20 kilometer och har under den tiden hunnit med otroligt många sevärdheter. Staden är så kompakt att den lämpar sig ypperligt för promenerande.

Ni ser! Inte för att en annan ser speciellt imponerad ut, men det hade mer att göra med att det stundtals var närmare 40 grader i solen när vi var ute och gick. Arkitekturen och ruinerna var fantastiska!

Fler vackra byggnader. Egentligen tänkte jag bara lägga upp en bild på byggnaden i sig, men här finns en intressant detalj vilket gör att jag måste konstatera att det här är den sista bilden jag har på mina solglasögon…

Men vem bryr sig i det när man hittar guldkorn såsom påve-butiker? Här kunde man köpa allt som krävs för att bli påve, allt från kappor till gyllene äpplen till småbarn som man kan besudla. Okej, det där sista sålde dom inte i butiken utan det var man tvungen att köpa i en gränd bredvid.

Nej usch vad hemsk jag är. Förlåt mamma, vissa saker kanske man inte ska skämta om.

När jag sen bett om ursäkt för mitt hemska skämt begav vi oss i alla fall vidare mot Pantheon, ett tempel i mitten av Rom. Först tyckte jag inte att det var speciellt imponerande, men när vi sen klev in så var stället faktiskt överraskande vackert.

Titta liksom!

Här ser ni då att minasolglasögon inte längre existerar. Men jag har fortfarande kvar min selfiepinne vilket gör det möjligt att fortsätta ta magiska par-bilder på oss båda. Min 30-årskris ska inte bestå av någon mesig motorcykel utan av att jag istället blir en instagram-fjortis som knäpper selfies så snart jag får möjlighet.

Sen har vi så klart passat på att äta också. Vi gick till nåt pastaställe som vi hittade via Tripadvisor och blev serverade pasta på papptallrikar och med plastbestick i deras lilla restaurang som hade 8 sittplatser. Men gudars skymning vad gott det var.

Som grädde på mos… pastan så passade vi sen på att slänga i oss lite italiensk glass också. Venchi hette stället och det var utan konkurrens den bästa glassen jag ätit i hela mitt liv. Herre gud vad gott det var. Smaken av chokladgelaton var som en chokladvulkan som exploderade i munnen och hasselnötsgelaton smakade mer hasselnöt än att äta en hel ICA-kasse med hasselnötter i ett nafs.

Nu är klockan 18:23 och Marlene sover igen. Hon är som en ADHD-version av Skalman, upp som en sol och sover som en pannkaka. Allt inom tre minuter. Dagens ungdom…

Jag tänkte egentligen inte blogga om resan hit. Det kändes onödigt att slösa litterär kraft på att beskriva en såpass, vad det borde ha varit, tråkig resa.

Men ändå sitter jag här. Eller sitter och sitter, ska vi vara korrekta så ligger jag ner. Men resan blev inte riktigt så enkel tillslut.

Vi börjar dock från början. Två sjukt nöjda ungdomar… nåja en ungdom och en trettis (fjortis fast snart 30 år gammal)… beställde en Uber för att få åka taxi till centralen.
Tji fick vi, chauffören avbokade bokningen och vi fick göra som pöbeln och åka kollektivt. Buu.

Väl framme vid centralen köper vi med oss Subway och ställer oss i kön till flygbussen. Strax efteråt kräks, verkligen från ingenstans, en tjej längre fram i kön. Lite över sig själv och en hel del på golvet. Hennes pojkvän (kompis?) springer snabbt iväg och hämtar servetter och kvar står hon med kräks på tröjan, över halva golvet och alla blickar riktade mot sig. En aning olustigt, men hon kräktes i alla fall inte i bussen

Flygresan gick annars fint, annat än att man börjar känna att Ryanairs stolar blir ohållbart oskönta efter typ 1,5 timme. Inflygningen var riktigt vacker i den extrema ”svenska vintermörkret”-mörka natten och vi satt och myste i våra stenhårda flygsäten till ljudet att Italiens Eurovision-bidrag från årets tävling.
Räknade ihop imponerande 18 fotbollsplaner under dom sista fem minuterna av inflygningen, det är en sjukt imponerande siffra och kanske snudd på världsrekord till och med.

Italienarna började sen direkt efter landning att dominera med sitt ”visst, fransmännen är sega men vi kan nog slå dom om vi anstränger oss!” genom att låta bagaget ta en timme att fraktas in till flygplatsen, upp på bandet och slutligen fram till våra trötta famnar.
Inte okej, eller ”la segio le tröttomösso” som man säger på italienska.

Och när man är som tröttast kommer man ut på flygplatsen i Campino och ser att sista bussen för natten är fullbokad. Inte en ledig taxi finns heller inom synhåll.

Vi hittar dock tillslut en väldigt oklar kille som sitter i bagageluckan på sin bil. Han säger att han kan köra oss in till hotellet för 60 euro…
Precis efter kommer ett annat gäng och säger att dom också vill med. Vi trycker in sju personer i hans lilla bil och han kör som en galen jävla dåre (t.o.m. sämre än Marlene!) i vad som känns som 500 km/h in mot stan. Jag ser mitt liv passera i revy både en och tre gånger men skyller elegant mina krokodiltårar på löken jag åt på Subway-mackan fem timmar tidigare.

Sen irrar han runt eftersom han missade ett ord i vår adress, men slutligen anländer vi klockan 01:15 vid hotellet. Och det är ingen där…
Ringer på mobilen, knackar på dörren och ingen svarar. Vi står vid en jävla träport som skulle passa i vilken Sagan om Ringen-miljö som helst, har rest i 314 timmar och kommer inte in! Det är som om en marathonlöpare skulle springs hela loppet och sen inte kunna springs igenom bandet som hänger på mållinjen.

Kaoz. Vad gör vi nu?

Men så efter fem försök får jag äntligen ett svar. Målsnöret går av och livet är fantastiskt igen.
Vi fick se en snabbrepris i förväg av staden i rally-taxin på vägen in från flygplatsen och om Rom är ens hälften så vackert i normal fart så kommer det här bli alldeles magiskt.

Just ja. Jag glömde nämna hissen. Den är så sjuuuukt liten. Den är seriöst typ 60 cm bred. Man får backa ut ur den, att vända sig är omöjligt. Sjukt konstigt.

Men ciao, piazza, la bella scusi Del Piero. Det betyder ”god natt, nu avlider jag”. Hörs  imorgon. Eller inte. Vi får se.