Semestern rullar på, och vi njuter något enormt. Vi har hunnit med en massa dom senaste dagarna, jag ska försöka sammanfatta det hela utan att bli allt för långrandig.

Vi har gjort vår första båtutflykt från Neapel, vi tog turistfärjan över till Capri. Sen jag kom till Neapel och fick prova på den superba pizzan som dom tillagar här har jag nu gått från att mäta vad allt kostar i antal Big Macs (ABM) till att jämföra vad saken kostar i antal Neapel-pizzor (ANP), och resan till Capri var snudd på löjligt dyr.

Tur och retur kostade den å-t-t-a Neapel-pizzor per person, vilket för er som inte kan räkna i valutan ANP innebär att resan kostade 40 euro per skalle. Hutlöst dyrt och en riktig turistfälla, men man har ju hört att man måste besöka ön om man väl är i närheten så vi sålde en njure var, betalade biljetten och satte oss på färjan som skulle ta oss dit.

Väl där slängde vi iväg 2,5 Neapel-pizzor per skalle till på en båt-tour runt ön. Touren kördes av en typisk turistguideitalienare, vi kallar honom Fabio, och innehöll även dom klassiska pantertanterna.
För er som inte vet vad en pantertant är så är det en medelålders kvinna runt 50 som mer än gärna åker till mer sydliga breddgrader för att njuta av, och tjuta åt, dom unga förmågorna på plats. I det här fallet hade vi 2 + 1 pantertanter ombord. Alla tre satt och tittade trånande på vår båtkörande Fabio som elegant rattade den lilla jollen som vi färdades i runt ön. Så snart han gjorde någonting som det fanns möjlighet att jubla åt så passade så klart pantertanterna på att jubla högt med sitt typiska ”Wooooooooooo”-låtande parningsläte. Allt från att han lade i backen till att han slog på 80-talsmusiken i högtalarna på båten (Golden Hits kombinerat med Patricia med andra ord, stockholmsreferens för er som inte förstår den) så jublades det. Lagom pinsamt med andra ord.

Men åter till Capri, hur var stället då? Nog var det vackert, och vattnet runt ön var azur-blått, men var det värt pengarna? Jag kan inte påstå det. Vi brände säkert 10-15 Neapel-pizzor per person totalt på den utflykten och jag tycker inte riktigt det var värt det. Men Marlene var mäkta nöjd och gillade stället, så det kanske beror på om man gillar små charmiga städer som är överprissatta eller inte. Mysigt var det absolut, men inte värt pengarna.

Det är annars kul hur Marlene, som vanligtvis är så otroligt lugnt och ordentlig, har nån slags mat-ADHD Så snart hon fått i sig mer energi än en vad en bit hårt bröd innehåller så går hon totalt amok och blir som Tiger i Nalle Puh ungefär. ”Hörru hörru hörru, ska vi göra nåt? Kolla när jag spänner mig i åtta olika poser framför kameran kom nu ska vi gå snart Micke Micke Micke jag är uttråkad”. Sen går det en stund, en 5-10 minuter och sen är hon på normal nivå igen. Fett konstigt, men rätt gulligt ändå Ska försöka spela in henne när hon är som dampigast ska ni få se hur det låter.

Men om vi släpper turist-idyllen Capri för den här gången kan vi ta oss vidare längs vår resväg. Vi lämnade sen Neapel, och körde bland alla tokarna i trafiken i stan, för att ta oss ut och vidare mot Amalfikusten. Kompisen Mats sa innan resan att ”Jag tror att Amalfikusten kan vara riktigt vackert”, men personligen hade jag inte så bra koll.

Men först stannade vi till på vägen vid Pompei. Ni vet den där staden som begravdes i aska, nu grävts upp och sen dess används som tortyrläger för unga skolbarn som hellre vill sitta hemma och spela Minecraft istället för att gå och titta på trasiga och avspärrade ruiner.

Jag kan förövrigt informera att det här med att ha en digitalkamera på selfiepinnen utan möjlighet att se var man tar kortet är lite meckigt. Man ser inte riktigt om man riktar kameran rätt eller inte, därav en del av Pompei + en halv grön buske på selfien ovan.

Men hur var då Pompei?

Den här bilden sammanfattar det hela rätt bra. Det var rätt öken. Det var jättemycket turister, nästan allt i hela staden var avspärrat av grindar och staket, det var över 40 grader varmt och det fanns ingenting speciellt att se. Är man intresserad av historia kan man säkert njuta av eländet, men varken jag eller Marlene var speciellt imponerade av stället.

Den här delen av Pompei var väl helt okej ändå, med berget i bakgrunden och allt, men desto mer passande att bilden faktiskt togs utanför det inhängnade området…

Men om Pompei var tråkigt och onödigt så var Sorrento och Amalfi-kusten desto vackrare. Nu fick vi inte ens några bilder från staden Amalfi, som är ännu vackrare, detta på grund av trafiken men vad gör det när resten av vägen var magisk ändå?

Vägen slingrade sig längs med kusten, precis bredvid havet, och stundtals så var det så vackert så att man glömde bort att man satt och körde trafik på ett av dom värre ställen jag kört i mitt liv. Vägarna här var såpass trånga att det gick okej att möta en bil på rak väg, men mötte man bilar i kurvorna så var det trångt. Och som om inte det vore nog så slingrade det sig en sisådär 673 bussar fram längs vägarna också, alla i alldeles för hög fart och med tanken att ”Om jag tutar innan en kurva där jag inte ser runt så kan jag köra i full fart”.

Här ser ni t.ex. ett av dom ställena där vi blev helt stillastående i 10 minuter eftersom två bussar möttes i en kurva. Då italienarna är helt efterblivna i såna här situationer så bildades det snabbt en kö bakom båda bussarna vilket ledde till att ingen av dom kunde backa ur situationen, dessutom surrar vespaåkarna fram som flugor kring hästbajs, men slutligen lyckades busschaufförerna lösa det hela genom att den vita bussen helt enkelt fickparkerade bussen vid gallret till höger om blommorna på bilden och då kunde bussen sen ta sig förbi (med 2 cm till godo bredvid våran bil).
Vi mötte även en bil såpass tajt att backspeglarna slog i varandra på bilarna, men tack och lov är backspeglarna på bilen fällbara vilket förhindrade eventuella skador.

Men herre gud vad hela Amalfikusten är vackert. Får ni någonsin chansen, ställ bilen i t.ex. Sorrento, hyr en vespa och kör kusten på vespan istället för med bil. För att köra bil längs den här, otroligt trånga, vägen ger även den mest erfarna bilföraren nåt slags ”vilket otroligt underbart landskap, men det är ju kaos överallt!”-magsår.

Vi sov sen på ett hotell längs kusten, och det kostade typ ingenting. Frukosten serverades på deras terrass och det är den vackraste utsikten jag någonsin haft under en frukost. Så fantastiskt att bilder inte räcker till, ni måste besöka stället för att förstå hur magiskt vackert det är.

Vi har sen Neapel nu tagit oss ungefär 42 mil neråt, runt Sorrento och Amalfikusten och sen upp längs östkusten till Pescara. Här har vi spenderat tre dagar med sol och att tappa min mobiltelefon i marken så att den helt gett upp.

Jag har, likt den lokalsökande kulturreportern jag är, även noterat en hel del intressanta saker med det här landet och dess befolkning. Så klart kommer jag bjuder jag, helt gratis utan något krav på kausti.coms plusmedlemsskap, på dessa upptäckter:
– Mattiderna här är sena som synden, här äter man middag vid 22-tiden ungefär och många restauranger har öppet fram till 02:00. Sjukt skönt om man kört en resdag, kommer fram vid 21 på kvällen och ändå har gott om tid att gå ut och äta.
– Men inte på söndagar. Söndagar är dödsdagar i Italien och varenda italienare slutar plötsligt att existera. Allt blir öken och varenda affär verkar ha stängt.
– Butikerna är annars lite annorlunda mot Sverige. När vi gått in i någon mindre butik har det direkt dykt upp nån anställd som sen ”närvarat” (förföljt oss) under rundturen i butiken. Sjukt stressande och inte okej. Slutar alltid med att jag får panikångest, hyperventilerar och springer ut ur butiken gråtandes.
– Duscharna i landet har sjukt bra tryck överlag. Vet inte om det är så att vi haft tur eller inte, men t.o.m. den elektriska duschen vi hade i Neapel hade så sjukt bra tryck att jag trodde att en tsunami slagit till i badrummet. Marlene fick kasta sig in i badrummet, slå av vattnet och sen skrapa loss mig från duschkabinen.
– Duschkabinerna är även dom otroligt små, det är knappt så att en biff som jag får plats och att trycka in en eller två damer bredvid den här svärmorsdrömmen i duschkabinen är bara att glömma. Här är det ”solo-duscho” som gäller.
– Parkeringsregler existerar inte. Folk parkerar i utsidan av rondeller, i korsningar och italienarna fickparkerar som gudar, även i backar som lutar mer än den värsta stigningen av Mount Everest.
– Matbutikernas plastpåsar luktar frimärke. Ni vet om man slickar på ett frimärke, så luktar påsarna. Sjukt konstigt.
– Många kör långsamt på motorvägarna. Hastighetsgränsen är 130 här, men ändå kör folk 90 km/h och gemensamt för alla dessa är att dom har handen ut genom vänster framruta. Har ännu inte begripit exakt vad det innebär, men undersökningen pågår.

Imorgon ställer vi in siktet på Bologna med mellanlandning i San Marino, vi får se om någonting spännande händer och om det kommer nån rapport eller inte.