Close

Monthly Archives december 2012


Det här med att bli Stockholmare innebär verkligen en hel del fördelar, för vem hade för tre månader sedan kunnat tro att jag skulle ha chansen att komma in på Spy Bar? Här så jobbar man med folk som är polare med en av killarna i Swedish House Mafia, folk som har kontakter med en massa kända bloggare (typ mig) och sen måste jag ju säga att damutbudet i den här staden är liiiite bättre än på Irland. Ångrar mig inte för en sekund att jag flyttade hit och jag skulle göra samma sak igen om jag fick chansen.

Men.

Det är inte bara fördelar som kommer med bättre jobb, högre lön och flytt till Sverige. Det finns vissa små saker med Sverige som jag verkligen avskyr, och en av dessa har stigit rekordartat på min Saker jag avskyr att göra i vardagen”-lista.
Efter två månader här så kan jag säga att jag slutligen hittat en sak som till och med är tråkigare än att skala potatis. Och då är potatisskalning ändå såpass själadödande att inte ens djävulen tillåter det i helvetet. Då förstår ni att vi snackar allvarliga grejer.



Vad kan då vara värre? Jo, jag pratar såklart om skjortstrykning. För det spelar baskemig ingen roll hur du än försöker, när du väl tvättat skjortan första gången kan du ge dig f-n på att den kommer inspireras av hörlurarna i din ficka och totalt krulla ihop sig i en ofantlig mängd elände. Det är oundvikligt och du kan inte motverka det hur du än försöker.
Men om du nu ändå bestämmer dig för att slösa din dyrbara tid med att, likt Kenny Starfighter (fast med ett strykjärn istället för en Herminator), ge dig på denna ondskans högborg så kan du ge dig på att du som bäst kommer slösa en halvtimme på att värma upp skrynklorna lite smått. Dom ger aldrig någonsin med sig, och du står där som en dum 14-årig ful kille som trånar efter skolans snyggaste tjej utan att ha någon som helst chans att lyckas.

Nej, kan någon ta och uppfinna en sak som enkelt och smidigt stryker skjortorna åt mig? Flickvän är väl alltid ett alternativ, men i dagens jämställda samhälle lär jag väl bli påtvingad strykandet själv samtidigt som hon meckar med bilen och dricker whiskey. Så flickvän går bort. Att hänga upp skjortorna i badrummet och duscha funkar inte heller, som bäst blir skjortorna lite mindre skrynkliga men dom blir aldrig eleganta och perfekta som jag vill ha dom.

Får börja använda huvtröjor till mina chinos istället…”

Vi körde debut på Flippin Burgers igår. Stället ligger på Kungsholmen och har varit helt galet hajpat ända sen det startade för några månader sedan. Ägaren som startade stället började allt med att ta tjänsteledigt från sitt gamla jobb, sen åkte han på en sex veckors roadtrip genom USA där han testade totalt 64 olika hamburgare. Efter det tog han med sig sina erfarenheter, tog fram hamburgare på det sättet han gillade bäst och med hjälp av en crowdfunding-tjänst så kunde han samla in 36 000 kronor som hjälpte till att starta restaurangen.

Menyn är ganska enkel. Hamburgare, Cheeseburgare, Burgler, Flippin, Cricket samt nåt vegetariskt skräp är det som erbjuds i matväg, sen finns det milkshakes, floats (läsk med glasskulor i) och lite efterätter också. En halvtaskig bild på den exakta menyn finns här om ni vill kika, dom har inte lagt upp den på hemsidan ännu av någon anledning.



Stället är väldigt litet, och tar in en 30-40 personer ungefär. Detta, i kombination med hajpen, gör att det är kötid nästan jämt om man vill äta där. Vi fick köa ungefär 30 minuter utomhus (känseln i tårna försvann helt kanjag säga) och sen fick vi vänta ungefär lika länge inomhus för att få ett bord. Vill man sitta i baren går det dock lite snabbare, men vi var inte så sugna att sitta i rad och käka så vi avböjde och väntade en kvart extra för att få ett bord.
Ölutbudet var annars helt okej. Ett gäng IPAs, ett gäng lageröl och sen lite annat som jag inte lade så stor märke till.

Prisnivån var inte farlig heller. 115 kronor för den billigaste hamburgaren, 125 kronor för den dyraste Flippin-burgaren. Visst, det är lite mer än vad McDonalds tar för en Big Mac-meny, men det är väl kanske inte exakt samma sorts hamburgare.



Men bort i all onödig info, ni kom antagligen hit för att få höra hur maten smakade. Om vi börjar med pommesen så var det nog dom bästa pommes fritesen jag någonsin ätit. Tunna, krispiga och med en riktigt najs potatissmak. Redan här kände man att stället var någonting utöver det vanliga…
Alla ni (två) fans (hej mamma och random flashbackare) som hängt med under tiden jag bloggat har ju koll på att jag var i Asien, eller närmare bestämt Tokyo, i somras. Där provade jag en Wagyu-burgare som i stort sett är kobe-klassat kött i hamburgarform. Det är den absolut bästa, totalt överlägset, hamburgaren jag någonsin ätit och att jämföra den med Sibylla, en vanlig restauranghamburgare eller liknande går inte. Ska man ge er en analogi så är det ungefär som att jämföra kebabpizza med en sopkvast. Hur förklarar man skillnaderna när det är så vitt skilda saker?

Jag hade ändå väldigt höga förväntningar på Flippin Burgers när jag lyfte ur burgaren ur korgen för att provsmaka och burgaren överträffade dom redan löjligt höga förväntningarna.
Då ska vi tillägga att när jag väl har förväntningar på någonting så blir jag nästan alltid besviken. Men min första tanke när jag stoppade burgaren i munnen var men shit, jag måste ha ett nytt betygsystem på bloggen. Eller kan man ge någonting sju av fem Happy Meals i betyg?”. Min andra tanke var ungefär samma, och så fortsatte det genom hela burgaren.
Det som framför allt skiljer en bra hamburgare från en suverän burgare är konsistensen. Den ska liksom ligga närmare en Big Mac i konsistensen än den ska likna en hemmastekt hamburgare som ger ”motstånd” när man biter i den. En suverän burgare är lika mjuk som brödet, fast i köttform. Därtill ska smaken vara riktigt mustigt köttig, och även på den punkten levererade Flippins burgare.

Den når inte upp i samma nivå som Wagyu-burgaren i Tokyo, men samtidigt så kostar en Flippin-burgare hälften så mycket samtidigt som den finns att få tag i här i Sverige. Är ni någonsin i Stockholm så måste ni käka på Flippin Burgers. Fem av fem hårtofsar i betyg är givet, och jag kan lova att jag kommer gå dit både en och tjugotre gånger framöver.”

Up och nicka, sockerdricka! Det var ungefär vad som gällde imorse. Efter att ha gått och lagt mig strax efter Björnes Magasin borde ha slutat igår så blev jag sen väckt kring 01-tiden inatt av tanten jag bor med. Detta eftersom att hon tyckte det var superviktigt att titta på olika tapeter på sin surfplatta tillsammans med nån random snubbe samtidigt som dom vilt diskuterade olika tapetmönster och andra världsproblem med en ljudvolym som skulle få valfri konsertarangör att behöva böta hundratusentals kronor.
Trots denna katastrofstart på dagen så var jag illa tvungen att släpa mig upp ur sängen 05:20 för att göra mig i ordning för dagens arbetsdag.

En förbetald taxi tog mig till Arlanda där jag mötte upp min enda danska kollega Sami samt sliskhögen nummer ett, Jussi. Båda två är dock riktigt trevliga skall tilläggas, och hela dagen idag var riktigt lärorik.



Karatedäckade sen på flygplanet, och efter att ha landat insåg jag att det här faktiskt är första gången jag får chansen att skriva ett blogginlägg efter att ha varit i Danmark. Jag har varit där förut, men då åkte vi bara båt över till Köpenhamn och sen tillbaka igen, så det räknas egentligen inte. Kul inlägg, Hej bloggen. Idag åkte jag båt till Danmark. Sen åkte jag hem igen. Allt på 45 minuter. Hejdå” :f



Blev lite smått ”star struck” när vi stod utanför flygplatsen och hela FC Steaua Bucure?ts fotbollslag gick förbi. Inte världens bästa lag kanske, men dom spelade trots allt Europa League-match mot Köpenhamn igår. Och sorgligt nog är det här nog det närmsta jag någonsin kommer att bli fotbollsproffs…



Efter detta deprimerande konstaterande tog vi oss till Radisson hotell för årets första möte. Av det kan vi dra lärdomen att danska är helt jävla omöjligt att förstå, att jag fortfarande inte kan dricka kaffe och att vatten gör mig kissnödig.



Efter det körde vi lunch med kunden, och på väg förbi Tivoli så kunde jag inte låta bli att leka japansk turist och fota lite. Eftersom jag även fick lön just här så kan jag nu notera ”Professionell fotograf” bland mina tidigare erfarenheter i CVt. Smørrebrød till lunch får förövrigt fyra av fem bulldegar i betyg.



Möte nummer två var med en väldans proper snubbe som jobbade som superkunnig systemansvarig på ett av Danmarks större mediaföretag. Blev ruskigt imponerad av killen, och jag måste säga att jag redan har fått träffa en hel del fruktansvärt smarta kunder fastän jag bara varit på PayPal i drygt en månad. Har jag tur får jag träffa en av skaparna av Spotify, en av dom kunnigaste Facebook-utvecklarna i världen samt en till snubbe som gjort nåt löjligt stort i januari också.

Man känner sig lagom outvecklad när man träffar såna snubbar som drivit upp 78 företag, sålt dom till storföretag för en ziljon kronor för att sen starta sitt 79:e företag i jakt på att konkurrera ut sitt nyligen sålda företag… Entreprenörer är inte bara ett svårt ord att stava, det är en titel som för mig känns oerhört svårt att uppnå.

Efter det var det promenad bort till ett kafé vid namn Europa 1989 där vi träffade nästa snubbe. En riskkapitalist som nu siktar på att investera i en bransch som jag ser ett tydligt mönster inom – vi har haft möten med 3-4 kunder nu senaste veckorna som alla går in på det här området. Det är ett av två områden som verkar vara ”det senaste” inom IT och webbutveckling och jag håller absolut med dom som satsar. Spännande, men jag vet inte riktigt vad mitt PayPal-kontrakt säger om att jag nämner detaljer på bloggen så jag låter bli det.



Flygresan hem är ett töcken utav snö utanför fönstret samt nackont av att jag somnade i flygstolen, så av den minns jag inte mycket. Däremot roade jag mig med att åka SL hem från flygplatsen istället för att expensa… oh, här har vi en ny grej jag måste nämna!
Ordet ”expensa” kommer från… jag har ingen aning om varifrån, men det betyder helt enkelt att låta arbetsgivaren ersätta dig för att ha betalat för nåt som behövs inom arbetet. Vuxenlivets svar på ”mamma betalar” typ. Sjukt smidigt, och tacksamt när vi måste skynda mellan olika möten. PayPal betalar taxin och vi fixar affärerna som tack.

Men i alla fall expensade jag inte bussbiljetten, för futtiga 99 kronor, från flygplatsen till T-centralen utan jag roade mig med att ta en SL-buss hem istället. Big mistake.
Efter att ha varit helt vilsen, satt mig på fel buss, gått av den igen och sen kollat SL-appen fick jag dock äntligen bocka av en sak på ”To do in Stockholm”-listan jag längtat så länge efter: åka pendeltåg. Har det på listan mest för att kunna länka pendeltågslåten nummer ett
. Allt löser sig tillslut, t.o.m. problemen som uppstår av mitt katastrofala lokalsinne…

Saker kvar att göra i Danmark:
– Äta en rød pølse
– Dricka en Carlsberg i landet
– Upprepa ”hule dule” 28 gånger och se om danskarna förstår vad jag menar”