Gårdagen avslutades med macka, Pepsi och indisk TV, och jag måste säga att Indian Idol t.o.m. är några snäpp sämre än den svenska, nu nedlagda, varianten. Indisk folkmusik skränas fram av turbanbärande män med moppemustasch och av indiska kvinnor klädda i gardiner. Horribelt otroligt fantastisk dåligt.

Dagen idag började med indisk frukost. Chokladflingor går hem överallt, bananer likaså, men den indiska bönspyan skippade jag.
Intressant annars är att nästan all mat dom serverar i det här landet (förutom mackor) ser ut som avföring. Brunt, kletigt och överlag väldans oaptitligt till utseendet. Dock smakar maten riktigt jäkla bra, så det ska dom ha all credit för.

Då vi (äntligen) blev klara med Jaipur igår så var siktet idag inställt på Agra. På vägen dit upplevdes resans hittills livsfarligaste resa, och jag måste bara få klaga lite mer på det här jävla landet.

Hur fan kör människorna!? Vi stod i bilkö till vägtullen, och där har man ju ändå rätt raka köer. Men tror ni inte på fan att folk kör på sidan av köerna, för att sen preja sig in framför den som står längst fram? In med fronten av bilen framför den som står först, sen tutar du utav helvete tills den stackaren släpper in dig. På bilden ovan ser ni hur vi precis blivit prejade av en bilförare, och när Mr T skällde på honom genom fönsterrutan passade två andra idioter sig på att tränga sig in i den tre centimeter stora luckan som fanns. Jävla ärkeegoister hela bunten, och jag kommer seriöst gå berserk på en jeffla massa bilar med järnrör imorgon om dom fortsätter med sitt tutande och prejande.

Vi åkte sen på resans hittills värsta vägsträcka. 90 kilometer i timmen, omkörningar så fort minsta lilla lucka fanns och med motkommande trafik som körde precis lika dåraktigt.
Man var liksom glad om man bara hade en vanlig liten bil som kom farandes rakt mot en i samma körfält. Om man då smällt ihop hade man i alla fall haft en liten chans att klara sig. Skokartongsbil mot skokartongsbil liksom.
Att däremot ha en mycket bredare, och tyngre, lastbil åkandes rakt emot en i 90 blås kändes inte alls lika stabilt. Då hade det blivit pulvermos av oss allihopa i bilen…

Men så, efter en 20-25 mils dödlig bilåkning kom vi äntligen fram till Indiens, och kanske hela Asiens, mest fantastiska turistattraktion. Vi möttes av en 45 graders solig värme och en personlig guide vid namn Kuudo. En riktigt hyvens prick skulle det visa sig, även om hans engelska kanske inte riktigt var spot on” alla gånger.

Bakom mig och Johannes ser ni den, jag tror det var, södra ingången till ”Crown Palace”. Stället började byggas 1631 och stod färdigt 22 år och 8 månader senare tack var 22 000 indiers, kanske inte helt frivilliga, arbetsinsats.
Eller egentligen var stället faktiskt inte ens helt färdigt då, några få pusselbitar saknas faktiskt än idag. Anledningen till att kung Sahahjahan frivilligt slutade färdigställa sin fru Mumtajs gravplats då var för att han ville färdigställa det på kortare tid än det tog att skriva Koranen. Den tog 22 år och 9 månader (rätta mig om jag hörde fel) att skriva klart, så därför avbröts bygget när den tiden hade uppnåtts.

Stället jag pratar om är såklart Taj Mahal. Världens, enligt mig, vackraste byggnad (nu när jag sett den på riktigt). Frihetsgudinnan i USA är ball, Golden Gate-bron i San Fransisco likaså, Eiffeltornet i Paris är maffigt och en massa andra ställen här på våran jord är otroliga, men Taj Mahal…

Byggnaden är 81 meter hög, byggt helt i vit marmor och byggt med en detaljrikedom som fick mig att fullkomligt häpna. Varenda pelare, marmorblock och varenda liten yta är fullsmäckad med detaljer. Mannen bakom arkitekturen hette, enligt våran guide, Ahamad Lahory och är enligt mig ett fullkomligt geni. Ett briljant sådant med en känsla för design som aldrig mer upplevts av mänskligheten.

Han är nog därför rätt stolt när jag, Sveriges kanske bästa bloggare, står och nyper toppen på stället samtidigt som jag är lycklig som ett barn. Hur ofta får man nypa en 12 000 ton stor D-kupa liksom?

25 000 personer besökte stället idag, men jag fick lätt den ballaste bilden. Peace-tecknet är det nya rosa efter att jag sett det på en indisk mobilreklam, så det kan nog bli den fortsatta resbilds-posen.

Annars har vi den klassiska ”ett torn ända upp där solen inte lyser”-posen. Elegant och riktigt passande för en grav i vit marmor. Mamma är nog stolt.

Detaljrikedomen var som sagt helt snuskig, och det här är blommor uthackade ur en solid bit marmor. Alltså, om dom gjorde fel och hackade sönder en blomma fick dom börja om på nytt igen.

Det här är även det uthackat ur en solid bit marmor. Fattar ni vad jävla drygt om man gör fel nere i ena hörnet när man precis är klar? Hualigen.

Dagens roligaste skröna var annars när guiden berättade att det fanns ett ansikte av Albert Einstein inbyggt i marmorn. Sen pekade han på den här fläcken och frågade glatt ”Do you see the likhet with honom?”. Jag fattade ingenting, men nickade och såg glad ut. Gör man inte det förklarar guiden bara samma sak om och om och om igen tills man säger ja, även om man fortfarande egentligen inte håller med.

Totalt kostade stället 4 500 000 rupees att bygga, vilket i dagens penningvärde är dryga fem miljoner kronor. En stuntsumma kan tyckas, men pengarnas värde var ju något enormt mycket högre under den tiden. I jämförelse kostade ett gram guld 0,1 rupees då, idag kostar ett gram guld 300 000 gånger så mycket.

Dåligt översatt blir då priset för Taj Mahal i dagens penningvärde 135 000 000 000 kronor, eller i mer läsvänlig textform 135 miljarder kronor. Ett vettigare värde som i alla fall låter ganska realistiskt, även om det såklart är väldans spekulativt.

Taj Mahal är, och kommer nog förbli, det absolut vackraste byggnadsverket jag sett i hela mitt liv. Ord och små bilder kan inte ens i närheten förklara hur vackert det var. Det sopar mattan med precis ALLT annat jag sett under mina (hyfsat få) resor runt jorden och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att få fram dess storhet.
Får ni någonsin möjlighet, mellanlanda i New Delhi och stanna där i två dagar. Sen tar ni en dagstur ner till Agra och Taj Mahal för att se stället. Inträdet kostar 75 kronor och det kommer vara dom bäst spenderade 75 kronorna i hela ditt liv.
”

Det har inte bloggats så mycket nu på sista tiden och det är mest för att det inte hänt så speciellt mycket. Vi fick punktering (igen) på väg från Agra till Delhi, och Mr T hade varit så smart” att han faktiskt ”lagat” det gamla punkterade däcket dagen innan. Så alltså, punktering på reservdäcket -> på med det gamla f.d. punkterade däcket igen. Kändes stabilt måste jag säga.

Och snubben kör som en idiot. Han varvar motorn upp till 12 000 varv hela tiden när han ska röra sig framåt i en kö. Ekonomikörning existerar inte och vi skrattade gott åt honom när han konfunderad stod i staden och kollade på motorn som blivit överhettad (för tredje gången inne i en stad). Kan det kanske bero på att han varvar ihjäl den stackars Tata-motorn?…

Då vi hade kikat fel på biljetten och trodde att vi skulle flyga till Thailand den 26:e, så fick vi plötsligt en extra dag i Indien när det faktiskt var den 27:e vi skulle flyga. Den extradagen spenderades med ett indiskt shoppincenter som mest liknade nåt ur nån futuristisk apokalypisk film där hela världens befolkning dött och där endast mopeder och fallfärdiga hus existerar. Hemskt att dom faktiskt har affärer under dom där rucklena…

Annars upplevde vi en av resans bättre dagar när vi äntligen fick åka till flygplatsen för att lämna Indien. Som vi har längtat efter att komma bort från det här skitlandet. Mario and Sonic at the Olympics nöttes friskt på min 3DS och det är lika kul som på Wii. Eller vad säger ni om featuren där man måste klappa händerna framför mikrofonen på 3DSen för att få extra fart i längdhoppet? Inte en chans att jag gör det på en flygplats där det sitter massa buttra indier…

Prayer room på flygplatsen.

Nu peppar vi för 2,5 + 4 timmars flygtur. Först från New Delhi till Mumbai, sen vidare därifrån till Bangkok. Kämpa!
”