Close

Monthly Archives juni 2015

Jag tänkte egentligen inte blogga om resan hit. Det kändes onödigt att slösa litterär kraft på att beskriva en såpass, vad det borde ha varit, tråkig resa.

Men ändå sitter jag här. Eller sitter och sitter, ska vi vara korrekta så ligger jag ner. Men resan blev inte riktigt så enkel tillslut.

image
Vi börjar dock från början. Två sjukt nöjda ungdomar… nåja en ungdom och en trettis (fjortis fast snart 30 år gammal)… beställde en Uber för att få åka taxi till centralen.
Tji fick vi, chauffören avbokade bokningen och vi fick göra som pöbeln och åka kollektivt. Buu.

image
Väl framme vid centralen köper vi med oss Subway och ställer oss i kön till flygbussen. Strax efteråt kräks, verkligen från ingenstans, en tjej längre fram i kön. Lite över sig själv och en hel del på golvet. Hennes pojkvän (kompis?) springer snabbt iväg och hämtar servetter och kvar står hon med kräks på tröjan, över halva golvet och alla blickar riktade mot sig. En aning olustigt, men hon kräktes i alla fall inte i bussen :D

image
Flygresan gick annars fint, annat än att man börjar känna att Ryanairs stolar blir ohållbart oskönta efter typ 1,5 timme. Inflygningen var riktigt vacker i den extrema ”svenska vintermörkret”-mörka natten och vi satt och myste i våra stenhårda flygsäten till ljudet att Italiens Eurovision-bidrag från årets tävling.
Räknade ihop imponerande 18 fotbollsplaner under dom sista fem minuterna av inflygningen, det är en sjukt imponerande siffra och kanske snudd på världsrekord till och med.

image
Italienarna började sen direkt efter landning att dominera med sitt ”visst, fransmännen är sega men vi kan nog slå dom om vi anstränger oss!” genom att låta bagaget ta en timme att fraktas in till flygplatsen, upp på bandet och slutligen fram till våra trötta famnar.
Inte okej, eller ”la segio le tröttomösso” som man säger på italienska.

Och när man är som tröttast kommer man ut på flygplatsen i Campino och ser att sista bussen för natten är fullbokad. Inte en ledig taxi finns heller inom synhåll.

image
Vi hittar dock tillslut en väldigt oklar kille som sitter i bagageluckan på sin bil. Han säger att han kan köra oss in till hotellet för 60 euro…
Precis efter kommer ett annat gäng och säger att dom också vill med. Vi trycker in sju personer i hans lilla bil och han kör som en galen jävla dåre (t.o.m. sämre än Marlene!) i vad som känns som 500 km/h in mot stan. Jag ser mitt liv passera i revy både en och tre gånger men skyller elegant mina krokodiltårar på löken jag åt på Subway-mackan fem timmar tidigare.

image
Sen irrar han runt eftersom han missade ett ord i vår adress, men slutligen anländer vi klockan 01:15 vid hotellet. Och det är ingen där…
Ringer på mobilen, knackar på dörren och ingen svarar. Vi står vid en jävla träport som skulle passa i vilken Sagan om Ringen-miljö som helst, har rest i 314 timmar och kommer inte in! Det är som om en marathonlöpare skulle springs hela loppet och sen inte kunna springs igenom bandet som hänger på mållinjen.

Kaoz. Vad gör vi nu?

Men så efter fem försök får jag äntligen ett svar. Målsnöret går av och livet är fantastiskt igen.
Vi fick se en snabbrepris i förväg av staden i rally-taxin på vägen in från flygplatsen och om Rom är ens hälften så vackert i normal fart så kommer det här bli alldeles magiskt.

image
Just ja. Jag glömde nämna hissen. Den är så sjuuuukt liten. Den är seriöst typ 60 cm bred. Man får backa ut ur den, att vända sig är omöjligt. Sjukt konstigt.

Men ciao, piazza, la bella scusi Del Piero. Det betyder ”god natt, nu avlider jag”. Hörs  imorgon. Eller inte. Vi får se.