Close

Monthly Archives februari 2012


Efter lite mer än två års irlandsnärvaro så köpte jag för en vecka sedan mig en cykel! Med stötdämpare både fram och bak, total avsaknad av lysen och ett styre där bromsarna sitter på fel” sida så kändes 90 euro som ett riktigt kap. För någon månad sedan var det ju “bye bye” till min älskade Ferrari-Nissan och nu var det förra veckan dags för ett “tjena mittbena” till Ferrari-Hojen!

Men efter en kortare vinterförvaring på dryga sju-åtta dagar så var det idag dags för en mycket peppad Kausti att transportera hem sin nya favoritleksak från Dublins centralare delar. Efter en kortare idrottsmåltid på Subway så började planeringen för vad jag själv vill beskriva som en kortare variant av Tour De France.
Den totala sträckan för detta Tour De Dublin
mättes upp till en längd på strax under 10 kilometer och det var ungefär 6-7 kilometer kortare än förväntat.
Succén kändes redan här stensäker.



Men en cykel som står i vinterförvar drabbas ju, som vi cykelexperter vet, lätt av pneumatisk lunginflamation. Brist på luft i däcken är definitivt ingenting man vill lida av när man cyklar Tour De Dublin, så därför bad jag min käre stallkamrat Spiris, vars cykel haft punka i närmare ett halvår nu, att ta med sig våran cykelpump till jobbet så att jag kunde ta med mig den och pumpa cykeln.

Dock borde jag ju lärt mig att herr Spiris är ungefär lika pålitlig som en telefonförsäljare, och han har även jobbat som en sådan, men inte då. Jag litade blint på honom vilket ledde till att jag kopplade in en cykelpump med ett stort uppslaget hål i till cykelns hyfsat pumpade bakdäck. “PPPSSSSSSFFFFFTTTT” lät det och innan jag riktigt kopplat att cykelpumpen var katastroftrasig hade jag lika mycket luft i däcken som en drunknad Titanic-resenär har i lungorna.

En längre svordomsramsa (som dessutom rimmade) hade jag sen traskat bort till cykelreparatören som låg 10 minuters gångväg bort. Väl där pumpade jag mina däck allt jag orkade, men då den trasiga cykelpumpen pajat ventilen så pyste luften ur snabbare än jag hann pumpa. Efter att ha meckat med nycklarna i ventilen i några minuter fick jag sen kontroll på eländet och började då äntligen fylla däcken med luft. Då stängde cykelfarbrorn sin butik och ville ha tillbaka sin pump! (evil)



Detta ledde till att jag fick till nån slags Skatteverket-pumpning av mina däck.
En sådan pumpning innebär att man måste skatta på all tid och möda man lägger ner på trampningen. I längden blir man därför av med ungefär 40-50% av all kraft man egentligen borde få ut i framåtdrift.
Det här blir svindrygt i längden, speciellt om man cyklar i uppförsbackar där man verkligen behöver allt framåtrullande man kan få.

Så där sitter jag på en cykel med 18 växlar där den högsta känns lika jobbig som växel 148 men med samma framåtdrift som ettans växel. Fantastiskt jobbigt och jag trodde stundtals att jag skulle dö. Efter att ha övervägt att utmana en buss på chicken race bestämde jag mig istället för att fixa den här skiten – jag skulle vinna Tour De Dublin!



Men innan jag kommit ut ur stadens centralare delar märkte jag att det minsann finns ett cykelsamhälle på gatorna därinne. Det är massa cyklister och det verkade finnas nån slags hierarki där den som hade smalast däck och fulast hjälm var den som var ballast i deras kollektiv. Ovan ses en bild där jag “bondar” med dessa filurer genom att helt enkelt ta plats mitt i deras gäng.

Vägen hem var lite av en mardröm annars. Det var ju räksträcka hela vägen vilket alltså innebar att jag inte hade en aning om ifall jag hade cyklat 20% av vägen eller om jag nästan var hemma. Jag trampade och trampade men då mitt jävla bakhjul vägrade rulla mer än 37 centimeter åt gången så behövde jag trampa konstant likt nån slags elitcyklist som precis druckit 97 Red Bull och blivit akut kissnödig till följd av detta för att ta mig framåt.

Efter uppskattningsvis en tredjedel av vägen höll jag på att dö av kramp och mina ben tappade snart därefter känseln. Att då komma till vägens drygaste uppförsbacke gjorde att jag seriöst funderade på att ringa en taxi och bara ge upp.



Utan att varesig blivit nedslagen av knackers eller överkörd av någon buss anlände jag sen helt död hemma och höll på att falla ihop av utmattning när jag kev av cykeln.
Nu ligger jag här i min säng och kommer aldrig mer röra mig. Jag har då lärt mig att trötthet inte är ens i närheten av maxgränsen för en människa, efter trötthet kommer mjölksyra, sen kommer känselbortfallet innan man slutligen uppnår total muskelapati. Dagens fysikundersökning är avklarad, Tour De Dublin likaså, och min Ferrari-hoj är äntligen hemma! Nu kör vi rehab i en vecka eller tre, sen kanske man kan börja cykla till jobbet?
12