Close

Monthly Archives juli 2011


Idag hände någonting vi inte riktigt räknat med… Våran Volkswagen is no more. I nästan exakt 1 000 mil orkade den med, sen sa den ifrån.
En skiftnyckel har dom senaste 250 milen ([?]) blinkat på instrumentpanelen varje gång man startat den och när lillebror i förrgår läste på sidan av dörren så stod det där att våran lilla röda älskling minsann kräver service vid ett visst jämnt antal mil för att fungera tillfredsställande. Dom här milen passerades då för sisådär 2 500 kilometer sedan vilket gjorde att vi var tvungna att besöka bilhyrningsfirman Alamo för att diskutera en tänkbar lösning.



Efter tjugo minuters diskussion kom vi tillsammans fram till att den tänkta lösningen bestod av tre olika val: en Ford, en till Ford och en Toyota. Våran kära Volkswagen fick tyvärr inte längre följa med oss eftersom servicen skulle ta ett tag…
Efter att vi testat den svarta Forden en gång (den var kass), den blåa Forden fyra gånger och Toyotan tre gånger så kom vi fram till att Toyotan minsann var störst och bäst. Den luktade lite konstigt, men den var enorm inuti samtidigt som utrymmesbristen i bilen skulle lösas med denna bjässe till transportmedel. Den blåa Forden var tvåa på listan, men den kändes mycket mindre inuti så den fick silvermedaljen och blev första reserv istället.

Så vi gick upp till disken, informerade henne om att vi ville ha bilen på plats T12, fick nyckeln och gick ner.
Jag hamnade sen lite efter när jag baxade ur alla väskorna ur bilen, men fick mig en liten mindre chock när lillebror ståendes vid bilens parkeringsplats konstaterade att bilen minsann inte länge fanns kvar. Vi får gå upp och snacka med henne igen, nån har snott våran bil utan nyckeln…” tyckte han och jag fattade ingenting. Sen tryckte han på upplåsningknappen…



“Biip biiip” lät det i källaren där. Men det var inte Toyotan som pep, det var den blåa Forden… Jag fattade ännu mindre än ingenting när jag plötsligt drog till minnes att jag minsann bett om bilen på plats T12, inte U12 som Toyotan stod på [?] Samtidigt hade någon annan fått Toyotan, så vi hade inte hunnit få den i alla fall även om vi bett om den. Ett tecken från Gud kanske någon tänker, jag tror mer på en kombination av brist på fokus, flyt och känsla från egen sida…

Forden visade sig vara en Ford Escape som hade gått imponerande sju kilometer på mätaren :lol: Den var tydligen en månad gammal, av årets modell, luktade nytt cykeldäck och hade en sjukt ball instrumentbräda – ett galet bra uppbyte med andra ord!



Så efter att ha flyttat över alla våra grejer, och det var sjukt mycket skit, så tog vi bilen och åkte en sväng. Den kändes betydligt tyngre, men också stabilare, än våran gamla röda rubin. Gaspedalen är såpass känslig att om någon fiser i baksätet så brummar bilen upp i 7 000 varv, bromssträckan känns ungefär lika kort som den ett tåg med 78 vagnar har och den döda vinkeln bilen har täcker en yta av halva Saharaöknen. Men våran Fårrd (Ronny och Ragge ftw!) är alldeles fantastisk! Den blåa färgen är gudomlig, sätena är riktigt bekväma och utrymmet i baksätet är större än på våran gamla bil.

Betyg på Ford Escape 2011: 4,5



Efter att ha dreglat ren våran nya resedeltagare så tog vi sen en sväng bort till Niagarafallen igen. Ja, bilen är vackrare än fallen om ni undrar <3



Tre nöjda kisar och en massa motsol på utsiktstornet som finns precis bredvid det amerikanska fallet.



Men målet för dagen var att ta en båt ut till fallen och så blev också fallet (höhö). Båtturen kostade 13,50 dollar och…



… man fick såklart en till ypperligt vacker regnplastpåseponchogrej – den här gången i den limiterade upplagan blått! Fantastiskt!



Sjukt ställe där man nästan kunde gå fram till fallet och känna på vattnet. Men bara nästan…



Är det Peace and Love-campingen? Nej, det är Niagarafallsbåten där maskeraden med temat “klä dig som ett tält” pågår!



Hästskofallet sett från sidan.



“BSCHHHHHOOSCCHCSCHHHHHHH” och Kausti.



Det var dock en aning svårt att ta bilder på fallet när vi stod precis framför det eftersom det störtregnade vattenfallsvatten från fallet. Min kamera ogillar vatten och jag ville inte riktigt riskera att pajja den bara för att få några fler halvsunkiga bilder…



Typ sådär såg det ut efter 10 sekunders bildknäppande…

Båtturen tog väl 20 minuter eller nåt men var lätt värt det. Vilka sjuka krafter dom där fallen besitter alltså. Man förstår inte förrän man står där och hör det där ljudet som bara ett megavattenfall kan skapa…



Efter landgången traskade vi också upp till sidan av fallet där, men det var typ samma visa där. Det spöregnade vattenfallsvatten överallt och det var mest irriterande att bli nerblött igen. Men jag har i alla fall varit där nu ;)

Resterande delen av dagen har vi bara bilat mot New York och befinner oss just nu i Birminghamton som ligger 30 mil väster om The Big Apple. Imorgon blir det förhoppningsvis golf och sen bär det väl antagligen av mot Henrik Lundqvists kungarike.