Indien-dagarna tuffar på och jag börjar känna att Indien inte riktigt är som Europa. Antagligen är resten av Asien likadant, men den naiva delen av mig (hela jag) trodde ändå inte att det skulle vara såhär omskakande att besöka ett nytt land.

Men ja, våran vistelse rullar på och idag har den rullat på en sisådär 5 timmars bilfärd ner till Jaipur. Hastighetsgränserna låg på måttliga 60 kilometer i timmen, men 60 kilometer i timmen” är tydligen indiska för ”plattan i mattan”.
Det roliga är ju det att våran Tata Shoekartong maxar 90 km/h, så det blir aldrig riktigt Formel 1-hastighet på grejerna om man säger så.

Men däremot kör dom alla som dårar även på motorvägarna. Det är tutande till höger och vänster, bilar som svänger in mitt framför en på motorvägarna och dårar överallt. Finns det vara två filer på vägen? Då åker vi 4 bilar i bredd. If it fits it sits typ.
Tänk er överlag en typisk svensk idiot på vägarna. En såndär som prejar dig när du vill in i körfältet, en som kör alldeles för fort och en sån som aldrig använder bälte. Då har ni den typiska indiska bilchauffören. Rökpaus? Vi stannar mitt på sidan av motorvägen. Det är ju enklast så liksom…

Bensinpriset ligger på måttliga 54 rupees per liter, vilket omräknat till kronor väl borde bli en 7-8 kronor per liter.

Men efter en, vad som kändes som en, never ending biltur på lite mer än 26 mil (!) så var vi äntligen framme vid det enorma fortet vars namn jag inte minns (för att vi inte haft internet på 3 dagar nu…). Kan det ha varit Amber Fort?
Men oavsett vilket så var palatset något i hästväg, precis som den röda Taj Mahal-kopian vi såg igår. Bilder kan inte beskriva stället, och det hade även en egen kinesisk (indisk) mur inkluderat i paketet.

Tyvärr var det helt omöjligt att få med allt på bild, och även om man hade fått det är det omöjligt att faktiskt se hur enormt stället var.
300 år hade det totalt tagit att bygga stället, och jag var mäkta imponerad.

En av dom öppna ytorna som fanns inom fortet. Känns lite som Diablo om jag ska vara ärlig…

En snajdig trädgård är aldrig fel att ha i ett krigsfort.

Ptja, tänk er att kliva ut där en tidig måndagmorgon och köra den klassiska ”I LOVE THE SMELL OF NEPALS IN THE MORNING”. Även om man inte är i Nepal, utan Indien då. Jag hade lätt gjort det! Eller varför inte den klassiska ”IM THE KING OF THE WOOOORLD”?

Biffig kille (med vattenflaska) framför ingången till fortet.

Efter det begav vi oss till nästa fort, vattenpalatset (ni som spelat Ocarina of Time kanske minns det?). Dom har tydligen fixat upp en damm som håller vattennivån jämnt precis bredvid fortet, och på så vis slipper dom eventuella översvämningar. Smarta snubbar det där.

The vattenpalace number uno.

Det är annars kul att se att se vilken turistfälla vi har gått in i. På många av dom ställen vi stannat på har en liknande bil stannat på strax efter för att släppa ut ett par japaner, tyskar eller nåt annat naivt och vilset folk vars enda intresse är att köpa paketresor till överpris.
Så även på matstället vi åt på. Jag beställde in kyckling curry med naanbröd och ris, och jag får då säga två saker om detta:
Kycklingen var den köttsnålaste kycklingen jag någonsin ätit. Svensk skolmat är rena rama lyxen i jämförelse, men samtidigt var det lätt den godast curryn jag någonsin ätit. Lagom kryddad och riktigt god.

Betyg på curry chicken på turistfällan: Fem av fem marmorstenar

Då dagen varit väldans varm så har det tagit ganska gott på krafterna, men vi begav oss ändå till nästa gravplats. Det var en plats där nån rik snubbe blivit bränd på bål efter att han dött, och jag känner redan nu att mina redovisningar av ställena är helt värdelösa utan bakgrundshistoria. Men elegant var det i alla fall, det må jag säga.

Än mer inponerande var dom vita marmortornen som byggts upp på samma plats. Fantastiskt elegant och antagligen riktigt riktigt påkostat.

Kolla detaljerna! Sådana stenar satt runt hela byggnaden, och det var skulpturer och annat på resten av alla delarna också.
Dom kan det här med detaljer indierna!

Vitt monument. Sjukt vackert.

Vi har besökt så många fort, palats och grejer att jag redan börjar ledsna lite. Indien är rätt påfrestande som land, eller mest människorna här, och med en temperatur på närmare 50 grader så blir allt så otroligt mycket jobbigare. Kanske inget som ni på Irland riktigt kan greppa, ni har väl tokregn fortfarande ;), men jag och Johannes lider nåt enormt här i solen.

Det enda värt att lägga på minnet från det här palatset var den lilla snubben som försökte fotobomba mig och härma mitt peace-tecken samtidigt som jag gjorde det. Tyvärr var Johannes alldeles för seg för att då det på bild, men jag tyckte det var bra gulligt ändå

Annars kan vi snabbt konstatera att Johannes leder ”komplimanger av indiska män”-ligan med imponerande tre komplimanger. Alla rörande hans långa och hyfsat blonda hår. Tror han kan få ligga lite där om han bara lägger ner lite tid på att stanna upp och prata med dom.

Dagens actionäventyr var annars när vi fick megapunktering på bakdäcket mitt i stan. Tacka gudarna för att det inte hände på motorvägen i 90 blås utan bälte… Men våran chaufför Mr T betedde sig mycket proffsigt när han elegant dök ner i bagageluckan, plockade fram reservdäcket och bytte det i något som bäst kan beskrivas som Formel 1-tid. Om bilmärket Tata någonsin bestämmer sig för att ställa upp i Formel 1 har vi en solklar pitstop-snubbe här.
Alla runtikring betedde sig annats precis som man haft fördomar om. Mr T fixade däcket och runt honom stod 6-7 andra indier och tittade på.

Men när det väl var fixat var det dags för hotellavsläppning. Då vi bokat allt i blindo med hjälp av en indisk turistguide så var allt minsann en aning nervöst, inte minst för att vi rutat ner priset från 6 000 kronor till knappa fjärdedelen. Så likt något slags IRL-Bingolotto begav vi oss mot hotellet. Programledaren hette då alltså Mr T och han lotsade oss genom mängder av fina områden, för att sen åka in i riktiga ruskhålor, in i fina områden igen och tillbaka till ett ruskområde. Katastrofen kändes som ett faktum…

Lucköppningen av rum nummer 109 gick dock otroligt mycket över förväntan, och allt här kändes rätt fräscht faktiskt. Med tanke på första intrycket så var vi överlyckliga, även om swimmingpoolen sen visade sig innehålla en jäkla massa levande saker som inte var människor.

Schysst rum med otrolig utsikt mot en stenvägg.

Kan annars inte riktigt bestämma mig vad jag ska tycka om våran chaufför Mr T ännu. På något sätt vill jag lita på honom, men det ligger ändå ett ”han kommer rånmörda oss när vi kommer tillbaka till Delhi” i bakhuvudet. Det är som om han är Gollum i Sagan om Ringen eller nåt. Som att han beter sig trevligt och artigt, men att han egentligen bara vill råna oss på våra väskor och kasta ut oss för närmsta stup…
”

Uppvaknandet i Jaipur började med ett något förvirrat intryck. Vi trodde vi skulle åka vidare idag, men så var tydligen inte fallet. Istället visade det sig att vi hade ännu en natt bokad på vårat, med indiska mått mätta, väldans eleganta hotell. Aja, varför inte liksom…

Första besöket för dagen var annars Jaipurs museum där man verkligen kunde känna på hur mycket inspiration som alla TV-spelstillverkare fått från det här landet. Ovan ser vi en Blunderbluss från World of Warcraft, sen hann jag inte ta någon bild på handvapnet som munkar använder i Diablo 3, svärd som finns i alla möjliga varianter samt pilbågar och lite balla rustningar.

En alldeles äkta kamelbrakare bjöds vi även på. Vette tusan om den används för att skjuta kameler, eller om den sitter som nåt slags turret-torn på ryggen på den. Stor var kabrakaren i alla fall…

En alldeles vanlig mumie bjöds vi också på, även den gästspelar i en massa spel (Diablo t.ex).

Pimp My Ride var annars ett populärt program för några hundra år sedan i Indien. Den färdigpimpade kärran med LCD-skärmar och 24 tums fälgar imponerade stort.

Andra storheter här är ju som bekant Dr. Bombay. Här ser vi några av alla hans sitarrer som han sjunger om i sina låtar. Äkta och signerade direkt tagna från musikvideoinspelningen av videon S.O.S., the tiger took my family” tydligen.

Även E-Type försökte, som ni kanske vet, att slå igenom i Indien med sin eurodisco, men på grund av genrens namn så blev det aldrig någon större succé här. Men det kan vi i Europa vara väldans glada för, tänk om E-Type lyckats i Asien? Då hade vi aldrig fått höra hans fantastiska musik. Tur hade vi trots allt.

Vi kan annars notera att indierna röker som skorstenar allihopa. Tolv paket cigaretter om dagen, och då snackar vi inte europeiska, halvt testade, cigaretter utan tjärfyllda tobaksbomber med en lukt som bäst beskrivs med ordet ”ånglok”.

Men åter till TV-spelsinflusenserna. Om ni spelat Uncharted 3 där Nathan är ung så gör han ju en liten fuling där han tar sig in på ett av museerna, låser upp ett lås och snor med sig en grunka plus en bok (om jag minns rätt nu). I Europa så ser man aldrig hänglås som säkerhet för ovärdeliga artefakter, så jag trodde bara det där var påhitt för att göra allt lite mer spännande, men icke då. Dom har helt enkelt inspirerats av dom indiska museerna där man kör enkla hänglås som skydd. Fascinerande.

Miljö tagen direkt ur Assasins Creed.

Efter detta museumsmarathon så begav vi oss sen till ett fort jag såklart inte minns namnet på. Högt upp låg det i alla fall, och smutsiga väggar hade det.

Nere där till vänster i bild så ligger Amber Fort som vi besökte igår. Det här stället låg väl en 500-700 meter över havet, på ett hemskt otillgängligt ställe. Orka vara fiende mot den snubben som byggde det här stället, det måste ha varit omöjligt att ta sig in här på den tiden. Eländiga backar och snår överallt runt fortet.

Ytterliggare TV-spelsinfluenser. Det var härifrån spelserien Baldur's Gate fick sitt namn. Ball-dörrs Gate. Fattar ni? Kom igen! Ball + Dörr + Gate. Asroligt ju!…

Ni har ingen humor…

Jaivana, världens största kanon… på hjul. Men nån kanon ska ju ha den titeln med. Man packade in 100 kilo krut i öppningen, sen laddade man kanonen med en 50 kilo tung kula. Sen kunde den skickas iväg så långt som 22 miles (närmare 3 mil!). Siktet lär ha varit katastrofalt, men vem bryr sig? ”Jag har en större kanon än dig” gör väl vilken rik indier som helst avundsjuk…

När vi fascinerats över den stora kanonen lite mer än tillräckligt, och undvikit en dryg guide som kunde noll engelska, så tog vi oss sen vidare till nån maharajas personliga trädgårdspalats eller nåt. Fräsigt värre, och otroligt snyggt om ni frågar mig.

Frääääsig trädgård. Nämnde jag att inträdet kostade 10 rupees per person? 1 krona per person. Helt sjukt

Trumpetförbud är inget man ska skoja om… Till alla er som nånsin åker hit – lämna trumpeten hemma!

Efter det käkade vi sen på våran favoritrestaurang Rainbow Restaurant. Intressant att menyn har en ”inte vegetariskt”-del. Många restauranger har just ”inte vegetariskt” med som val…
Sen gillar jag att det står på alla läsker att dom inte har någon frukt i sig. Det står på Colan, det står på Fantan och det står säkert på Sprite med. Samma sak här, varför i hela friden har dom gjort på detta viset?

Chicken Korma stod på tur och det var helt fantastiskt. Säga vad man vill om landet, men jävlar i mig vad god mat dom gör! Det var enligt menyn kyckling med cashewnötssås, och sen var det precis sådär lagom starkt också. Mumma!

Betyg på Chicken Korma: Fem av fem kameler

Mätta och glada fick vi sen följa med till dagens första turistfälla: en tygfabrik. Väl där fick vi se hur duktiga dom var på att trycka mönster på tyg (vilket förövrigt imponerade, hur tråkigt det än må låta).

Sen visades en massa olika tyger upp. Det ena finare än det andra, och om man ville beställa skjortor berättade försäljaren att dom såldes till riktiga pangpriser.
Hur mycket det kostade att få en custom made skjorta? 13 euro för det sämsta tyget, 15 för det näst sämsta, 19 för mittentyget, 23 för det näst finaste och 25 euro för det, enligt honom finaste tyget, som såg precis ut som det tyget man har för att göra potatissäckar av i Sverige. Säkert rätt billigt med svenska mått mätta, men jag skäms lite när jag säger att mina skjortor jag köper på Pennys på Irland kostar mellan 8 och 16 euro. Det finns liksom ingen anledning att köpa en skjorta här, även om det han visade upp faktiskt imponerade. Vi får se hur det blir i Kina istället, då kanske man skickar hem lite kläder via post.

Jodå, vi har besökt McDonalds också. Tyvärr har dom inte Big Mac här då kokött är förbjudet att äta, men då vi precis ätit slog vi till på en varsin McFloat. Coca Cola med glass ovanpå. 4 kronor per styck kostade dom, och jag vägrade äta min. ”Ät inte frukt du inte skalat själv, och undvik absolut glass” var rådet från läkaren vid vaccineringen, och jag känner inte för att spendera en vecka på toaletten så jag lyssnade på det rådet.

Men dagens, och personligen även resans, höjdpunkt var annars Raj Mandir. Det är inget mindre än Indiens kanske ballaste bio! Bollywood, salmonellatoaletter, separate kill- och tjejköer, filmer på Hindi och helt oförståeliga handlingar är bara en liten liten del av vad som går att uppleva därinne.

”Two tickets, action movie” stakade jag fram på min bästa indisk-engelska och fick sen två biljetter till filmen Rowdy Rathore. Biobiljetterna för diamant-platser kostade 12 kronor per styck, men då dom var slutsålda redan fick vi nöja oss med emerald-platserna för 7 kronor per styck. Lagom nervösa för kvaliteten på biosalongen traskade vi sen in.

Men biosalongen var riktigt nice faktiskt. Stor bildskärm (större än Dublins största tror jag), ett ljudsystem av yppersta världsklass (på riktigt) och en publik som var fantastisk.
Handlingen är inte helt lätt att återge, speciellt eftersom jag inte förstod ett endaste ord som sades, men den var något sånthär:
Filmen handlade om en antihjälte vid namn Rowdy, vars enda mål i livet verkade vara att snatta saker. Han snodde sen en poliskostym, rånade lite folk och sprang sedan på en vacker dam till allas förtjusning. Publiken jublade, jag fattade ingenting.
Sen började karaktärerna på filmen dansa Bollywood-dans, och det var faktiskt rätt ballt. Långt över förväntan.
Efter det kom en exakt kopia av huvudrollsinnehavaren in på filmen, bara för att Rowdy snott en kista med hans barn i. Sen slogs dom i en rätt våldsam scen, massa folk dog och sen kastades ett vapen upp i luften – det var paus.

Fattar ni nåt? Inte jag heller. Helt omöjligt att förstå någonting, och dom har verkligen noll koll på det här med intro, uppbyggnad, klimax och avslutning av filmerna. Allt bara samlas huller om buller.
Den mest intressanta scenen var nog den när ett gäng barn spelar cricket utanför Rowdys hus, och slog in en boll som träffade honom mitt i huvudet. När dom så plingade på för att hämta bollen släppte han in dom, och sen klippte dom scenen. När dom kom tillbaka igen så sprang alla små pojkar plötsligt ut från hans hus helt nakna och i panik – och alla i salongen skrattade. Jag fattade ingenting…

Men dansen var som sagt riktigt imponerande, och vissa delar av själva filmandet är något västerländsk film gott skulle kunna lära sig lite av. Och för att inte tala om slagsmålsscenerna. Slow motion i dess esse.

Betyg på filmen Rowdy Rathore: Fyra av fem indiska mustascher
”