Close
DropboxChooserAPI_DSCN0085
Resan till Machu Picchu började med lite växlande av dollar till den peruanska valutan soles. För er som inte är medvetna om vilken växlingskurs PEN har mot SEK så är 1 PEN ungefär 2,63 SEK. Onödigt vetande, men kanske sitter ni i heta stolen på Vem vill bl… Postkodmiljonären på fredag och får en fråga om just Perus valuta. Då kommer ni uppskatta den här informationen.

DropboxChooserAPI_DSCN0089
Vi tog en taxi från Cusco till O… här gäller det att hålla tungan rätt i mun… O… llan… tay… tam… bo. Ollantaytambo! En resa på drygt två timmar som kostade precis 100 PEN, dvs. typ 260 svenska kronor. På vägen dit fick vi se en hel del vacker natur med snötäckta bergstoppar lite här och var.

DropboxChooserAPI_DSCN0096
Taxichauffören, som var hotellägarens frus man, stannade snällt varje gång jag rullade ner fönsterrutan och stoppade ut kameran för att fota.

DropboxChooserAPI_DSCN0113
Väl framme vid järnvägsstationen i staden, vars namn är omöjligt att uttala och ännu svårare att skriva, så möttes vi av det vanliga krimskramsförsäljandet. Ingenting som stör, men det är intressant att se att typ alla försäljare har exakt samms saker att sälja. Undrar vem som masstillverkar grejerna?

DropboxChooserAPI_DSCN0115
Vi hade bokat resan med Inka Rail, och vårat tåg stod redan parkerat när vi kom in på stationen. Dock fick vi glatt vänta i drygt 45 minuter innan vi kunde kliva ombord.

DropboxChooserAPI_DSCN0119
Före oss avgick dock ett tåg som jag mer än gärna hade åkt med istället. Hiram Bingham heter det och drivs av samma företag som kör Orientexpressen. Den 1 timmar och 40 minuter långa tågresan mellan Ollantaytambo och Aguas Calientes (staden innan Machu Picchu) kostar dryga 5 000 kronor för en returbiljett.

Men jäklar vad snajdigt innanmätet såg ut när man kollade in genom fönstren. Tokputsade kristallglas, svindyra lampor och lyx i överflöd. Och pensionärer, bara pensionärer satt ombord.

DropboxChooserAPI_DSCN0134
Efter det rullade vårat pöbel-tåg in. Vi hade ändå bokat ”Executive class” vilket är en helt okej nivå, men till ett betydligt mer acceptabelt pris. Men jag var mycket nöjd ändå, inte varje dag man får ta tåget som går mot Machu Piccu inte!

DropboxChooserAPI_DSCN0145
Tågvagnen påminde lite om ett flygplan, men med schyssta skinnsäten och en utsikt som var betydligt bättre än ”en vinge, 135 moln och lite blå himmel” som flygplan annars har en tendens att bjuda på.

DropboxChooserAPI_DSCN0177
Vi bjöds även på en valfri alkoholfri dryck samt kex, och båda smakade mycket bra.

DropboxChooserAPI_tågåkarbild
Obligatorisk tågåkarbild.

DropboxChooserAPI_DSCN0190
Väl framme i Aguas Calientes har vi insett att stan inte har så där enormt mycket att erbjuda. 168 miljoner hostels, lika många restauranger och ännu fler inkastare.

DropboxChooserAPI_DSCN0199
Men vi har i alla fall hunnit köpa våra bussbiljetter från Aguas Calientes upp till Machu Picchu, man köper dom från ett bås som ser minst sagt… konstigt ut. 24 dollar per person för en tur- och returbiljett kändes lite som ett rån, men allt i den här staden verkar vara överprissatt. SL-kortet kostar 790 kronor per månad, då får man åka fritt i 30 dagar inom hela Stockholm. Här får man åka 20 minuters bussresa två gånger för 200 spänn. Inte okej.

Nyss mötte vi upp med vår bokade Machu Picchu-guide Ricardo nere i hotell-lobbyn. Han tar 65 dollar för 2,5 timmes tour, vilket jag på något vis kan acceptera ändå. En ”once in a lifetime”-guidning är värd dom pengarna, två trötta enkel-bussresor är dock inte värda dom 24 dollarna.
Vi bestämde att han ska möta upp oss klockan 05:00 imorgon bitti, vilket då innebär att vi måste ställa klockan på 04:00 (!). Men tydligen ska Machu Picchu vara som bäst tidigt på morgonen, då har inte alla turister och inkommande tåg hunnit anlända ännu. Om det är sanning eller ej lär vi få återkomma till imorgon.

På återseende!
DropboxChooserAPI_DSCN0037
Gårdagen var ju rätt sunkig, men vi hann i alla fall shoppa rätt mycket. Nån tröst i eländet. Jag köpte på mig en massa grejer, på bilden ser ni mig prova varenda grej som inköpts. En mycket fräsch inkamössa, ett par riktigt äkta Ray Ban-glasögon, min North Face-jacka och mina mycket vackra inkahandskar. Totalt betalade jag dryga 260 kronor för allt. Inte illa.

Fem av fem moderna Ingemar Stenmark i betyg på dom nya grejerna!

DropboxChooserAPI_DSCN0043
Marlene köpte även hon en ny ryggsäck, för drygt 70 spänn. Mycket elegant.

DropboxChooserAPI_DSCN0046
Annars har vi dom senaste dagarna spenderat mycket tid med att bara göra ingenting. Staden är som sagt rätt pruttig men man får göra det bästa av situationen.

DropboxChooserAPI_DSCN0054
Så vi bokade en tågbiljett härifrån. Vi har nu nämligen bokat Machu Picchu! Vi har bokat inträde till Machu Picchu den 26:e (i övermorgon) och tågresa tur och retur till staden Aguas Calientes som ligger 20 minuters bussresa från Machu Picchu. Totalt gick tågresan tur och retur på 110 dollar per person och inträdet till Machu Picchu på drygt 40 dollar per person. Sen tillkommer lite boende, guider med mera när vi kommer dit men det tar vi då.

DropboxChooserAPI_DSCN0078
Sen har vi även hunnit prova att äta en massa konstigheter också. Här ser ni alpacka, ni vet det där djuret som ser ut som en blandning mellan ett lamm och en dromedar utan puckel. Smakade lite som en tjockare, och överstekt, lövbiff ungefär. Helt okej, men ingenting smaklökarna jublade över.

Alpacka som maträtt får 3 av 5 koblajor i betyg.

DropboxChooserAPI_DSCN0069
Sen provade vi så klart även helstekt marsvin. Ser riktigt skojigt ut när det kommer in på bordet, eller som Marlene säger det ”Nej… nej… jag går härifrån…”.
Marsvinet smakade ungefär som kyckling, men mest tänkte man på hur bökigt det var att äta eländet. Skinnet var lite väl hårt dock, typ som en blandning mellan kycklingskinn och en riktigt kall banana skids ungefär. Svårt att äta och inte sådär jättenajs. Sen var det inte så jättemycket mat på marsvinet vilket gjorde att man nog tappade mer energi än vad man fick i sig när man åt det. Men absolut kul att prova.

Marsvin som maträtt får 2 av 5 Tom och Jerry i betyg.

Marsvin som ”kul grej att ha provat” får 4,3 av 5 ”Blue Mountain State”-avsnitt i betyg.

Annars finns inte så mycket mer att rapportera. Vi har tagit oss igenom dom första dagarnas höjdomställning så nu klarar vi faktiskt av att gå uppför trappor utan att flåsa som om vi vägde 278 kilo per person. Vi avvaktar nu mest morgondagens resa till Aguas Calientes för att i övermorgon äntligen få se det enda av värde som den här regionen i Peru har att erbjuda – Machu Picchu!
Jag får erkänna att Cusco är rätt mysigt i sina bästa stunder, men jag har ända sen vi kom hit fått en sån där ”olustig” känsla av staden. Det är svårt att sätta fingret på det, men jag börjar mer och mer ogilla stan. Det springer lösa hundar överallt, det är helt sinnessjukt mycket trafik och man ska undvika att gå hem sent på kvällarna eftersom rånrisken är överhängande. Marlene blev även kallad någonting i stil med ”Sexy Lennart” av en peruansk fyllskalle vilket väl var rätt humoristiskt, men ändå kände man sig lite otrygg när han började raggla efter oss och pratade (lite väl högt) med oss.

DropboxChooserAPI_cusco-market
Vi fortsatte sen ner till en av krimskrams-marknaderna som dom har här, och allt var verkligen superbilligt där. Marlene köpte en riktigt välgjord rosa/lila/vit ryggsäck med Inka-mönster för drygt 65 kronor, vi köpte även några mörka chokladkakor för dryga 10 kronor per styck.

Efter det rullade vi ner till en annan, lite oklar, marknad där det såldes piratkopior, elektronik, jackor, barnleksaker, väskor och gud vet allt. Stället påminde lite om ”Storage Wars” på Discovery Channel då det bara var en massa små bås som var fullproppade med alla möjliga pryttlar. Rätt kul att traska runt och se på sakerna, som förövtigt var superbilliga, och jag köpte mig en fejk North Face-jacka i rätt bra kvalitet för 50 soles, motsvarande 130 svenska kronor. Den lär funka fint till att hålla värmen här under dom arktiska kvällarna.

Ni kanske märker att bildunderlaget för det här inlägget är en aning bristfälligt, men det kommer sig av att jag helt helt enkelt blivit ficktjuvad på min mobil. Så nu har vi både klantat bort digitalkameran och blivit besudlade av invidider av det tjuvaktigare slaget.
Jag gick med mobilen i vänsterfickan, och hade även handen i samma ficka för att ingen skulle kunna komma åt den. Men då var det nån jävel som spottade mig i nacken varpå jag så klart drar upp handen för att titta vad det var och vips så var mobilen borta.

Aja, det är som det är. Cusco är en skitstad som endast lever och frodas för att Machu Picchu finns i närheten. Man får väl gilla läget antar jag. Vi har ännu inte hunnit boka resan till Machu Picchu eftersom det är söndag idag och allt är stängt, men vi siktar på att göra det imorgon istället.
DropboxChooserAPI_DSC_0201
Thåström släppte för en sisådär 245 år sedan en låt med titeln ”Fan fan fan”. Den symboliserar den första dagen vi haft i Cusco rätt bra. Jag lyckades nämligen med konststycket att kliva ur taxin ikväll utan att ta med mig kameran. Marlene, som satt på andra sidan i baksätet lyckades sen även hon, på något omvänt ”Prinsessan på ärten”-aktigt sätt hoppa över kameran utan att märka att den låg kvar där.

Så taxin körde iväg med kameran i baksätet, och vi lär antagligen aldrig mer se den igen. Perfekt att inte ha någon kamera när man precis tagit sig till staden som ligger precis innan Machu Picchu på resvägen…

DropboxChooserAPI_DSC_0204
Så vi får hålla oss till mobilbilderna jag har kvar från Cusco istället. Staden är rätt mysig, men det är alldeles för mycket biltrafik här. Helt sinnessjukt vad mycket bilar det är, och jag undrar stundtals om det är som så att det finns fler bilar än invånare i den här staden.

Men vi har i alla fall hunnit se nån slags skolavslutningskarnevalsliknande grej som bjöd på massa dans, färger och var rätt spännande att titta på. Det påminde lite om en peruansk variant av Pridefestivalen, men alla var påklädda och dom rabiata feministerna lyste med sin frånvaro.

DropboxChooserAPI_DSC_0209
Hotellet vi bor på är riktigt fräscht, om än lite väl gult va?

Höjdskillnaden mellan Lima, där vi flög ifrån, och Cusco är annars en bra bit över 3 000 meter. Lima ligger i stort sett på havsnivån, Cusco ligger 3 300 meter över havet. Och man känner verkligen av det där, luften här uppe är så sjukt tunn! Marlene kunde knappt sova inatt eftersom hon inte fick tillräckligt med luft när hon andades normalt när hon sov och även jag hade samma problem i några timmar innan jag slutligen kunde somna ordentligt.

DropboxChooserAPI_DSC_0211
Men någonting som förvånade mig ännu mer är hur kallt det är här. Maxtemperaturen nåddes vid 14-tiden igår då det var imponerande 19 grader varmt, men inatt var det tydligen 3 ynka plusgrader vilket kändes av inne på hotellrummet, och framför allt inne på toaletten där golvet mer kändes som en ishockeyrink än ett kakelgolv.

DropboxChooserAPI_DSC_0218
Så vi har tittat lite på att shoppa efter lite extra kläder nu när vi kommit hit. Dom säljer fejkjackor från North Face för drygt 250 spänn vilket bör hjälpa oss att ta oss igenom dom arktiska kvällarna som Cusco bjuder på.

DropboxChooserAPI_DSC_0221
Vi har även försökt få tag i en ny kamera här i stan, någonting som visat sig betydligt svårare än förväntat. Nikon har en officiell butik här, men den var stängd när vi var dit. Annars säljs det så klart fejkkameror av samma märke i turistbutikerna också men det känns inte så där superintressant om man säger så…

Nu har vi tänkt försöka oss på att boka Machu Picchu, och efter att ha pratat med två olika turistbyråer så verkar priset hamna kring 240 dollar per person om man vill boka Machu Picchu i sista minuten. Vi tänker dock inte vandra upp dit, vi klarar för fasiken knappt av att gå från hotellet till närmaste restaurang här i stan – och då är det ändå bara nedför dit. Vi tar istället tåget till Aguas Calientes, sen bussen därifrån och upp till Machu Picchu.

Men först måste vi försöka få loss en kamera nånstans ifrån. Håll tummarna för att vi lyckas!
dsc_0181
Lima bjuder på den ena överraskningen efter den andra. Hotellet serverar coca-te till frukost, och såvitt jag kunnat läsa mig till är det teet narkotikaklasssat i Sverige. Ingenting vi vågat prova med andra ord.

DropboxChooserAPI_DSC_0182
Idag spenderade vi dagen med att traska runt i Lima, titta på vaktbytet och lite annat smått och gott. Lima är dock en rätt trött stad, som förutom kuststräckan inte erbjuder speciellt mycket intressant.

DropboxChooserAPI_DSC_0195
Dom har några torg också, men ingenting som gör staden värd att besöka om du frågar mig.

Men maten däremot, herre min skapare vilken bra mat dom har här i Peru. Ecuador hade en riktigt trist matkultur där man serverade typ kyckling, ris och pommes som en rätt. Allt utan sås. Torrt som en knäckebrödsmacka i öknen.

DropboxChooserAPI_cheviche-lima-tanta
Lima levererar däremot helt sinnessjukt bra på matfronten. Vi provade ceviche här och det var riktigt fräscht, men framför allt vällagat. Varenda restaurang vi har provat hittills har serverat mat som varit genomgående vällagad, välkomponerad och ”snygg” (om nu mat kan vara det).

DropboxChooserAPI_DSC_0196
Efterrättsbordet på restaurangen Tanta gick inte av för hackor heller kan jag säga. Dom bar ut en av varje efterrätt på en bricka så fick man välja vad man ville ha. Mycket bra!

DropboxChooserAPI_DSC_0198
Men nu har vi bokat flygresa från Lima till Cusco imorgon, så på återseende då!
dsc_0141
Alla vackra kärlekshistorier har ett slut, och så även vår relation med Baños. När vi åkte hit visste vi knappt varför vi skulle dit, men efter linbaneåkande, mountainbikesycklande, hästridande (okej, inte så mycket hästridandet), gungande och stadsmys i oändlighet så är både jag och Marlene överens om att Baños absolut är ett måste om man är i Ecuador.

Baños får därför 4,7 av 5 starka Jon Olsson i betyg.

DropboxChooserAPI_DSC_0144
Vi hade då köpt oss en varsin enkelbiljett från Baños till Guayaquil, en bussresa som skulle ta närmare 6 timmar. Uppstigning klockan 05:15 på morgonen, bussen avgick 06:00 och kvaliteten kunde man absolut inte klaga på.

DropboxChooserAPI_DSC_0145
Vi satt och pratade om det på vägen, hur en buss skulle kunna vara bättre än den vi åkte med. En buss, oavsett om den är en långdistans som den vi åkte med, blir inte bättre än en fräsch och bra buss med jättebra säten. Och det var precis vad den här bussen erbjöd.

snesemulator
På tal om ”på vägen”, jag måste visa upp den mest briljanta rese-idé jag fått sen jag fick lära mig att man kan ta med ett grenuttag på resan och på så vis slippa använda flera reseadaptrar: min emulator-setup! Jag tog, helt idiotiskt kan tyckas, med mig min Playstation 4-dosa samt en hållare för mobilen som jag köpt till dosan. Tanken var att kunna spela Super Nintendo-spel på mobilen under resorna och det är helt sjukt vilken bra idé det varit! Jag har hunnit spela igenom halva Zelda: A Link to the past och även försökt, och gett upp, Super Ghouls and ghosts. För er som inte vet vilka spel det här är så är det skit samma, men jag kan säga att den här Playstation-dosa + hållare + SNES-emulator + en megastor powerbank gett mig säkert 20 timmars underhållning redan – och då har jag inte ens klarat ut ett av dom 10 SNES-spelen jag har lagt in.

Min emulator-setup får självklart fem Shigeru Miyamoto av fem möjliga i betyg.

p1050257
Vägen mellan Riobamba och Guayaquil bjöd stundtals på rätt vackra vyer, och framför allt den sträckan där vulkanen Cotopaxi uppenbarade sig borta i horisonten.

p1050276
Även terrängen i övrigt var stundtals skräckinjagande, stundtals nästan komisk. Skräckinjagande var den när bussen körde på kurviga vägar i 80 km/h och där det precis bredvid vägen var ett stup på en sisådär 100-150 meter rakt ner. Det konstiga, och halvkomiska, var när vi åkte förbi ställen där hästar stod och betade på ängar i en sisådär 45-gradiga lutningar bara några meter från ett liknande stup.

DropboxChooserAPI_P1050292
Men nog var det allt vackert att skåda grönskan som vyerna bjöd på.

DropboxChooserAPI_DSC_0156
Men om naturen under resan var vacker så var Guayaquil raka motsatsen. Vi visste redan innan vi åkte dit att staden skulle vara rätt trött, men maken till grå och tråkig stad var det längesedan man såg. Industriområden, grått väder, ingenting att göra, ingenting att se och ren tristess. Vi stannade bara i 24 timmar, men det finns absolut ingenting att rapportera därifrån så vi glömmer den staden.

DropboxChooserAPI_DSC_0155
Eller jo, det finns en sak att rapportera. Vi var in i en butik för att handla lite kvällsmat, i den butiken sålde dom bildäck bredvid köttdisken. Det är värt att rapporteras om. Hur i hela friden tänker dom här egentligen? :D

Men jag och Marlene är lata, dessutom har vi det lite knapert med tiden, så vi bestämde oss för att sälja varsin njure och betala alldeles för mycket pengar för att kunna flyga mellan Guayaquil och Lima i Peru istället för att köra en sisådär 30 timmar lång bussresa.

DropboxChooserAPI_DSC_0161
Flygtiden var på 2 timmar, men ändå fick vi flyga ett plan med 7 säten i bredd och som hade filmer, TV-serier med mera. Snudd på fullt var planet också, trots att resan kostade oss 3700 kr – per person! Ockerpriser så klart, men det är helt galet dyrt att flyga mellan länder i Sydamerika av nån idiotisk anledning. Ett flyg som tar två timmar, men som är inom ett land? 800 kronor. Samma sträcka mellan två länder? Lägg på 3000 spänn.

DropboxChooserAPI_DSC_0166
Absolut mest intressant på flygresan var dock att alla underhållningssystem hade kortläsare inbyggda i dosorna man styrde dom med. Jag vet inte riktigt om det är framtiden eller gammalmodigt, men jag har aldrig sett det förut. Tyvärr fanns det ingen möjlighet att köpa P-filmer (Peru-filmer) eller någonting annat heller i systemet, så jag fick aldrig möjligheten att prova kortläsaren.

DropboxChooserAPI_DSC_0167
Inreseblanketter skulle så klart fyllas i. Den ena var bara på spanska, och jag kan inte ett ord spanska. Men då kommer ett till magnifikt resetips från Kausti himself: Nämligen Google Translates app. ”Vadå, det var väl ingenting speciellt?” tänker du kanske nu, men visste du att appen har möjlighet för direktöversättning via kameran – och att appen kan göra allt detta offline?

DropboxChooserAPI_google-translate-pizza
Man startar appen, väljer att göra en kameraöversättning och sen pekar man mobilen på texten och tittar på mobilskärmen – så översätter appen automatiskt det som står framför dig! Det funkar sanslöst bra och är ett måste för alla språk-inkompetenta resenärer som mig. Funkade även fint på blanketten vi fick ombord på flyget.

Ankomsten till Peru kan enkelt beskrivas i en mening, som endast består av ett ord, nämligen ”Taxi?”. Under fem minuter på väg ut från flygplatsen fick vi den där frågan 8-10 gånger av påstridiga chaufförer. Jag, som inte sovit på hela flyget, var måttligt road och smidde hemliga planer med elaka resultat med dessa herrar i centrum.

Resan in till Miraflores, området i Peru där vi skulle bo, var sen en rätt blandad kompott. Första delen bestod av en trafiksituation som mer påminde om Indien eller dom mest ociviliserade delarna av Afrika och skjul, industriområden och en riktigt dålig första känsla, men när vi närmade oss Miraflores lyste Lima upp och visade sin bättre sida.
DropboxChooserAPI_fotboll-i-instrumentpanelen
Det sjukaste med trafiken idag måste ändå vara taxin vi åkte med som hade en TV, med livefotboll, installerad i instrumentpanelen! Trafiksäkerheten är A och O här, verkligen…

DropboxChooserAPI_P1050313
Lima måste förövrigt ha nåt slags rekord i ”längst kuststräcka för en huvudstad” för hela staden verkar ligga längs kusten ut mot Stilla havet. Ser ni ön/berget rakt fram på bilden? Om du tittar till vänster där så ser ni staden där och den fortsätter sen hela vägen bort till där jag är, och förbi en okänd sträcka till.

dsc_0178
Andra konstigheter från Peru hittills: Red Bull-burkarna var stöldmärkta i matbutiken vi handlade i. Hur knäppt är inte det? En vara för drygt 15 kronor som har larm, lite oklart hur det kunnat bli såpass skevt här.
p1050146
Ny dag, nya äventyr. Baños är verkligen fantastiskt och man kan göra så sjukt mycket med liten budget här. Idag hade vi bokat två mountainbikes och en pickup för att på så vis kunna ta oss upp på en höjd av 2600 meter och sen cykla ner igen.

Vad vi inte visste var att det var samma utflyktsmål idag som igår, dvs. ”Gungan vid slutet på världen”, men det gjorde oss ingenting när vi fick reda på det eftersom vi gillade utsikten såpass mycket igår.

p1050147
Vi parkerade cyklarna uppe vid toppen för att först ge oss på gungan än en gång. Vi mötte en av tjejerna från Galapagos-kryssningen på väg upp till gungan och hon sa att det inte var några människor alls däruppe.

p1050163
Det visade sig också vara fallet. Dom lirarna ni ser på bilden kom precis i slutet av vårat besök och vi fick bara vänta i 3 minuter för att få prova gungan!

gungbild
Och visst fick man en typisk turistbild därifrån. Gungbild – check!

p1050157
Marlene vågade även hon, efter extremt mycket tvekan, svinga sig ungefär 13,4 cm över kanten för att få sin bild. Men hon fick den och gjorde det mycket bra!

p1050169
Vi tog sen fart ner för berget, en resa som med bil tog drygt 30 minuter upp men som med cykel räknades ta ungefär 1 timme ner. På vägen stannade vi vid en av utsiktspunkterna som vi missade igår och kunde där skåda hela Baños ovanifrån.

Jag bestämde mig sen för att, i klassisk douchebag-anda, cykla ner hela vägen utan t-shirt. Det var ändå närmare 25 grader varmt och ingen trafik på vägen, så jag körde helt enkelt en i hopp om att förbättra solbrännan.

p1050173
Det blev dock inte sådär jättemycket Magic Mike över det hela, snarare mer Chipstutte 2016. Men vad gör det, jag börjar bli medelålders och har numera rätten att gå runt i världen med min gubbmage blottad och vara stolt över den.

p1050188
Chipstutte 2016 in action! Jäklar vad fort det stundtals gick, jag slog på Runkeeper när den värsta delen av backarna gett med sig och då toppade jag på drygt 36 km/h. Men Chipstutten 2016 är övertygad om att vi stundtals nådde närmare 100 km/h vid dom brantare partierna.

Nej, okej. Vi nådde inte 100 km/h. Men jag tror minsann att man lätt hade kunnat nå en 75 km/h om man släppt på bromsarna i dom värsta backarna. Vi fick faktiskt lov att promenera ner för vissa delar eftersom lutningen var för stark för att man skulle kunna sitta bekvämt på cykeln.

Okej, jag fattar. Vi klär på Chipstutten 2016 med hjälp av Photoshop på resterande delen av topless-bilderna.

chipstutte2016
Trots photoshoppad T-shirt så levererade ändå utsikten riktigt bra längs vägen. Visst, T-shirten sitter lite snett efter 34 sekunders editerande men ingen ser det så länge dom inte zoomar in.

p1050212
Men cyklarna… nu kan jag ingenting om cyklar men jäklar vad proffsiga dom kändes. Jag hade en ”köp balla fiskegrejer”-period för drygt 1 år sedan där jag köpte mig ett superfräsigt fiskespö med en alldeles för dyr rulle. Saker som jag förövrigt ännu inte använt.
Då, när jag googlade vilken rulle som var bäst, fick jag lära mig att Shimano gör riktigt bra fiskegrejer och att deras rullar är ”top notch”.

Dom här cyklarna hade då även Shimano-växlar vilket ytterligare fick mig att tro, helt utan någon som helst koll, att cyklarna var riktigt bra grejer. Lägg sen till att stötdämparna var mjukare än valfri Hästens-säng och att sadeln inte gav en enda tendens till smärta under dom dryga 3,5 timmarna vi cyklade så har vi ännu mer bevis på att min helt ovetenskapliga betygsättning av cyklarna är korrekt.

GW-cyklarna med Shimano-växlarna får 4,5 av 5 Lance Armstrong-testiklar i betyg.

dsc_0108
Vägen ner var stundtals både brant och kurvig, men det kändes aldrig läskigt eller farligt i och med att det inte alls var mycket trafik som åkte på vägen.

DropboxChooserAPI_DSC_0117
Det enda som var riktigt läskigt på vägen var den första tunneln som man måste igenom, nu hade vi tur och slapp någon bil/buss som försökte köra om mitt i tunneln men hade vi stött på en sådan hade det varit riktigt trångt.

dsc_0118
Tunneln är dock bara drygt 200 meter och resterande tunnlar kan man sen cykla runt så det hela får ses som ett litet litet hinder på en riktigt trevlig utflykt.

p1050214
Vi cyklade strax innan tunneln förbi det här vattenkraftverket som låg mycket vackert till.

p1050218
Men landskapet var verkligen fantastiskt. Under hela vägen som vi cyklade så stötte vi på en massa vackra naturscener och jag rekommenderar verkligen den som är i Baños att hyra en cykel (det kostar 10 dollar per dag, det är ingenting) och sen cykla från Casa Del Arbol till vattenfallet Pailon del Diablo som var vår slutdestination.

p1050226
Se på det här liksom!

Tyvärr så gick min kedja av (!) drygt två kilometer från vårat slutmål vilket betydde att jag fick sparkcyka den sista biten fram, men med tanke på att 85% av den biten var nedför så var det inget större problem ändå.

devils-waterfall
Slutmålet för cykelturen var sen inte superimponerande, men ändå mäktigt. Ljudet som det här vattenfallet gav ifrån sig var nästan skräckinjagande och mängden vattens om passerar härigenom lär vara större än den mängden alkohol som passerade Gudrun Schymans strupe under hennes glansdagar som alkis.

Men med kramp i högerhanden efter att ha bromsat i stort sett konstant under hela cykelturen så säger jag härmed god natt. Så… god natt!
DropboxChooserAPI_DSC_0078
Äventyrliga som vi är har vi sett till att smälla ännu fler utflykter och grejer under tiden vi varit här. 20 dollar per person för två timmars hästridning uppe i bergen stod härnäst på schemat. Lite oklart dock när vi blev upphämtade vid turistbyrån och sen fick gå in i en gränd typ 5 minuter bort för att hämta våra hästar…

DropboxChooserAPI_DSC_0081
Marlene har erfarenhet av ridning då hon sysslat med hästsport i över 5 år, själv har man talang inom bollsporter och har därför aldrig ens tänkt tanken på att sätta sig på en havremoped.

DropboxChooserAPI_DSC_0086
Utsikten från havremopedens förarsäte.

Problemet med hästarna här var dels att vår guide inte snackade ett ord engelska, men sen skulle han även mana på hästarna då han verkade tro att vi deltog i hästsportens svar på Formel 1. Sen var hästarna helt bångstyriga också, värre än Marlene utan frukost i magen, vilket gjorde att man kände sig som att man skulle dö så fort dom satte fart. Nån handbroms, bromspedal eller liknande fanns inte utan hästarna gjorde lite som dom ville.

DropboxChooserAPI_DSC_0091
Men säga vad man vill om havremopederna, naturen vi hann rida igenom var minsann riktigt vacker.

DropboxChooserAPI_DSC_0094
Fort gick det. Alldeles för fort. Ärligt talat är den här hästgrejen nog det närmsta döden jag varit sen så långt jag kan minnas. Fy Fabian vad det gick av farten när hästarna galopperade iväg. Men efter att vi vänt hemåt igen så lugnade hästarna ner sig avsevärt och utflykten blev lite mer avslappnande. Känsloläget gick då från totalspänd dödspanik till apati ungefär.

DropboxChooserAPI_DSC_0096
Ratten var av det enklare slaget.

DropboxChooserAPI_DSC_0101_
Obligatorisk pålle-bild.

Hästridningen får 1,5 av fem Lilla Gubben i betyg. Rekommenderas inte, inte ens för adrenalindårar som har dödslängtan. Enda anledningen till att ridningen inte får minus 8 i betyg är för att det ändå var kul att prova, plus att naturen var helt galet vacker under den korta biten vi hann röra oss.

DropboxChooserAPI_P1050097
Men Baños som stad fortsätter annars att vara riktigt vackert och vi njuter av varje minut.

DropboxChooserAPI_P1050102
Efter att ha återhämtat oss lite på hotellet tog vi sen sikte på dagens andra utflyktsmål: ”the swing at the end of the world” eller Casa Del Arbol som stället heter. Stället ligger på 2600 meters höjd och innebar att vi fick ta bilen ungefär 800 meter, vertikalt, upp i bergen. En resa som tog ungefär 30 minuter och kostade oss totalt 20 dollar tur och retur.

DropboxChooserAPI_P1050108
Vägen upp var lite småkrokig, men herre min skapare vilken utsikt vi bjöds på.

DropboxChooserAPI_P1050111
Taxibilen som tog oss upp kördes av en herre med rosa skjorta, för den som undrar. Han var även väldigt trevlig och stannade på diverse bra fotoplatser vilket verkligen uppskattades.

DropboxChooserAPI_P1050121
Väl uppe så blev jag dock personligen lite väl besviken, antalet turister var lite väl stort för egen del och att behöva köa i 20-30 minuter för att få gunga på en gunga kändes inte värt det.

DropboxChooserAPI_P1050117
Däremot så blir ju bilden rätt ball när man svänger ut över kanten…

DropboxChooserAPI_P1050128
Men även om man väljer att inte gunga så är resan upp värd dom pengarna som besöket kostar. Sen är Casa Del Arbol däruppe på toppen faktiskt riktigt visuellt trevligt. I bakgrunden ser man även den 5 023 meter höga vulkanen Tungurahua, och när man står där vid gungan och tittar upp så ter sig vulkanen riktigt jäkla storslagen.

Casa Del Arbol får fyra av fem i betyg.

Imorgon har vi bokat en cyklingsutflykt där vi kommer köras upp på något berg och sen få cykla mountainbike ner hela vägen till Baños igen. Den här gången har vi dock sett till att få med en hjälm när vi bokar.
DropboxChooserAPI_P1050089
Baños är ju välkänt i backpackerkretsar för att vara en riktig äventyrsstad och jag och Marlene kände oss då så klart tvingade att följa strömmen och prova lite skojiga grejer. Vi hittade ziplining, som är en slags linbana där man hänger i en hyfsat oattraktiv sele och åker över raviner, bäckar och lite annat fint.

dsc_0032
Priset var måttliga 20 dollar per person vilket kändes överkomligt, så vi bokade det igår via en resebyrå som ligger drygt 30 meter från hotellet.

DropboxChooserAPI_P1050087
11:00 var upphämtningstiden så vi tog oss friheten att käka frukost på ett choklad-ställe som ligger dryga 110 meter från hotellet. Baños är en liten stad som ni märker på avstånden men ändå ack så mysig. Frukosten bestod av ”Chocolate de la casa” eller hur det nu stavas, husets choklad gjord på ecuadoriansk mörk choklad, samt två toasts och jag måste säga att den här muggen choklad baskemig var den godaste chokladen jag någonsin druckit. Oboy kan slänga sig i väggen!

Vi hämtades sen upp vid turistbyrån vid 11:00 för en kortare bilresa upp till zipliningens utgångspunkt. Väl där fick man extremt bra hjälp med att ta på sig selen och alla annan utrustning man kunde tänkas behöva ha på sig.

dsc_0036
Killen som hjälpte oss på med allt var nog inte mer än 1,45 lång men det han saknade i längd tog han igen i effektivitet.

DropboxChooserAPI_DSC_0038
Utrustningen var riktigt rejäl och handskarna lite udda. Man använde nämligen den ena handsken till att bromsa med varför den hade en rätt kraftig lapp fastmonterad mitt i handsken.

DropboxChooserAPI_DSC_0039
Jag dominerade stort genom att ha en vattenskalle utan dess like här och det tog 3-4 hjälmar innan dom hittade en som var stor nog för min del. Jag fick köra störtkrukan från andra världskriget men den funkade fint.

DropboxChooserAPI_DSC_0044
Här ser ni hur man hakades fast. Selen fästes med två linor i den överliggande linan sen satte man höger hand bakom för att kunna dra neråt och bromsa om man behövde det. Men efter att ha åkt kan jag säga att man mesade rätt bra i början, efter ett tag kunde man gott åka helt utan att bromsa.

dsc_0046
Fin natur bjöds vi på också!

Vi åkte totalt 6 olika linbanor och fick prova lite olika åkställnigar också. På bilden ovan ser ni den normala sittställningen, sen fick vi även prova lite andra varianter också.

DropboxChooserAPI_DSC_0048
Här demonstrerar Marlene mycket imponerande upp-och-ner-ställningen som faktiskt var rätt rolig att testa.

DropboxChooserAPI_stålmannen-tillsammans
Vi fick även tandemåka med huvudet före. Marlene skrek som en stucken gris här, finns en mycket underhållande video på detta som säljs till högstbjudande.

DropboxChooserAPI_DSC_0053
Gänget som åkte var jag, Marlene och två amerikanare från Colorado och Minnesota.

DropboxChooserAPI_natur-på-vägen-upp-linbanan
Mellan linbanorna var det stundtals rätt jobbiga promenader uppför diverse trappor och stigar, speciellt jobbigt med tanke på att Baños ligger på nästan exakt 1 Kebnekaises höjd (2 000 meter över havet).

DropboxChooserAPI_sittande-i-linbanan
Elegant andravärldskriketstörtkrukekille. Notera förövrigt hur selen skär in i magen och blottar ungefär 3,8 Big Macs yta av min gubbmage.

DropboxChooserAPI_DSC_0056
Naturen här gick verkligen inte av för hackor och bergen på sidorna om Baños är sjukt mäktiga…

DropboxChooserAPI_DSC_0059
En av banorna vi åkte. Riktig djungel-feeling om jag får säga det själv.

DropboxChooserAPI_marlene-åker
Marlene dominerar stort.

DropboxChooserAPI_upp-och-ner-linbana
Australiensisk linbaneåkning. Det här med att åka upp och ner var egentligen inte så jättestor skillnad från att åka normalt, förutom att selen skar in på diverse ställen och att allt blod samlades i huvudet då.

På sista linbanan gjorde jag dock omedvetet någonting som man inte alls skulle göra. Jag hade huvudet rakt under linan. Det ledde till att jag drog i stoppklossen på linan i full fart vilket antagligen hade gett mig men för livet om jag inte haft min andravärldskrigshjälm på mig. Jag fick lite huvudvärk ändå, men det gick över efter någon timme. Så mamma du behöver inte oroa dig, jag mår fint!

DropboxChooserAPI_DSC_0073
På kvällen hann vi även med en timmes helkroppsmassage för 25 dollar per person också. Helt klart överkomligt.

DropboxChooserAPI_DSC_0075
Baños är inte bara kända för äventyrssporter, utan även för sin speciella godissort Melcocha. Dom står och ”knådar” godiset, ungefär som man tänker sig att polkagrisstänger tillverkas, fast direkt utanför godisbutikerna. Lite ohygieniskt kan tyckas, men det är så det funkar här i Ecuador.
Godiset ser annars mer ut som nån slags olaglighet i förpackningen det kommer i, lite som missfärgat kokain kan tänkas se ut (referensramen har jag då fått från Narcos på Netflix, ingenting annat).

Melcocha smakade ungefär som bränd knäck men var ändå helt okej att äta. Tre av fem Aladdin-askar i betyg.
DropboxChooserAPI_DSC_0014
Första riktiga dagen på fast mark på väldigt länge idag, och vi hade bestämt oss för att lämna Quito bakom oss för att ta oss ner mot Baños istället. Quito är lite mer av en huvudstad och Baños betyder inte bara toalett på spanska utan ska även vara lite mer av en ”actionfylld” stad där man kan hoppa bungyjump, härja med forsränning, åka linbanor och gud vet allt.

Vi tog en taxi ut till busscentralen Quitumbe som ligger i södra delen av Quito. Väl där så tänkte vi att vi skulle leta reda på biljettkassan och köpa oss en enkelbiljett till dagens slutdestination.

DropboxChooserAPI_DSC_0020
Väl där så fullkomligt hängde alla försäljarna på glaset ut mot oss som kom gående, ”BANOS BANOS!” ropade tjejerna bakom glaset för det bussbolaget som vi läst på skulle vara hyfsat pålitligt att åka med. Cooperativa Amazonas hette det och det var dom som skulle få äran att ta oss dom dryga 3 och en halv timmarna till Baños.

Det är kul det här med bussresor i Sydamerika, det är så sjukt billigt att man inte fattar det. Vi betalade 8,5 dollar för resan, totalt för två personer, vilket då alltså blir ungefär 37 svenska kronor. För tre timmars bussresa.

Vi hade dock läst rätt mycket elände om just bussresor i Sydamerika, är man inte försiktig kan man bli både drogad och rånad. Men så länge man åker med vettiga bolag ska det tydligen inte vara farligare än att åka buss i typ Stockholm.

Efter att ha köpt biljetterna sprang vi på irländaren som var ombord på kryssningen på Galapagos. Han hade varit vid busscentralen i lite mer än en timme, och när han skulle kliva på sin buss kom en snubbe fram och ”snubblade” in i honom samtidigt som han snodde mobiltelefonen irländaren hade i fickan. Lite väl påtagligt och man blev ännu lite mer paranoid och noggrann i sina förberedelser till att… åka buss.

DropboxChooserAPI_DSC_0021
Bussen visade sig dock vara rätt fräsch. Den var helt ren inombords, sätena var bekväma och det var inte speciellt fullt ombord heller.

dsc_0022
Dom hade även en storbildsskärm längst fram i bussen som visade filmer. Dock är alla filmer i Sydamerika tydligen dubbade på spanska helt utan vare sig engelskt tal eller text vilket gjorde hela den här resan en aning påfrestande.

Men det var som mest 37,2 grader varmt ute, och bussen saknade kylanläggning, men det gjorde inte speciellt mycket eftersom fönstrena gick att öppna vilket gjorde att bussen höll en behaglig temperatur under resan.

DropboxChooserAPI_P1050063
Resan bjöd sen inte på jättemycket att se, däremot blev landskapet riktigt spännande när vi närmade oss Baños och vulkanen Tungurahua uppenbarade sig i bakgrunden.

DropboxChooserAPI_P1050069
Landskapet var även extremt kuperat och det kändes nästan som att man var i alperna i Schweiz istället för i mitten av Ecuador någonstans.

DropboxChooserAPI_P1050073
Baños har annars visat sig vara en riktig pärla hittills. En urmysig pittoresk liten stad som visserligen har lite för många souvenirshoppar men som ändå bjuder på en riktigt trevlig stämning.

DropboxChooserAPI_P1050074
Dom har även några parker som är riktigt trivsamt upplysta på kvällen.

DropboxChooserAPI_P1050081
Även kyrkorna är riktigt bra upplysta och Stockholm har en hel del att lära härifrån när det kommer till ljussättning. Notera även månen uppe till höger, t.o.m. den lyser upp på ett nästan filmliknande sätt!

Dagen har mest gått åt till resandet, så vi får återkomma imorgon med fler intryck från staden. På återseende!