Close


Slovenien har bjudit på sinnessjukt stark sol, plockmat, en servicenivå som konkurrerar med Frankrike om att vara sämst i världen samt en matkultur som konkurrerar med Storbritannien om att vara pruttigast på planeten.

Nej, Slovenien har knappast imponerat. Nu ska det sägas att landets betyg helt baseras på en lång bilresa hit samt två nätters boende i en väldans turistig fiskeby. Men ändå. Det är dom små sakerna som gör det (som Marlene brukar säga…).

wpid-1000143648681503.jpg

Men en ball sak har landet bidragit med. Skocjan-grottorna.

wpid-skocjan-caves-slovenia_90096_990x742.jpg

Det är en väldans gammal grotta som skapats av floden Rika, vars namn betyder just ”flod”. Floden Flod med andra ord. Imponerande namngivning!

Men grottorna är absolut värda ett besök, även om strukturen på touren var sämre än ett lågstadiedisko som anordnas till hundra procent av deltagarna själva. Det var en massa väntande, krångel med biljetterna och touren gick endast varje timme – trots att vi var 150 personer som gick i vår grupp (!!!!). Kör touren var 20e minut, dela upp grupperna direkt och få lite flow i det hela tack…

Men den första flodgrottan var som hämtad ur Sagan om Ringen-filmerna. Otroligt mäktig (100 meter hög, 3 kilometer lång) och med en bro som även den skulle passat in i samma filmtriologi.

wpid-Skocjan-Caves-Slovenia.jpg

You shall not pass!

Skocjan-grottorna får 3,5 av 5 långa vita skägg i betyg. Stort minus för tourens struktur och brist på information. Totalt sa guiden typ 15 meningar på 1,5 timme. Buu.

wpid-10001401060326733.jpg

Utgången var dock fin.

wpid-1000152.jpg

Annars har fokus idag varit på att ta oss från Slovenien och över till Kroatien. Något som visade sig vara väldigt lätt.

Bilvägarna i Slovenien har varit rätt bra och vettiga, där har man 90 km/h på vägarna utanför tätbebyggt område och man liksom håller det. Ett stup bredvid en tokslingrig väg? 90 km/h! En bro som är 1, 3 meter bred och helt utan räcken? 90 km/h!

I Kroatien är det tvärtom. Dom anpassar inte hastigheten efter vägar, utan efter situationer. En kurva på en 70-väg?50 km/h! En kurva på en 50-väg? 30 km/h! Sen ändrar dom hastighetsgränserna oftare än Zlatan pratar om sig själv i tredje person. Kroatiens vägar kan ha skyltar för 50, 30, 50 och 60 på en sträcka av 100 meter. Det är verkligen löjligt. Jag är absolut för trafiksäkerhet, men det här verkar handla om nån skyltförsäljare som fått provision på försäljningen av skyltar och därför lurat på staten att man minsann måste ha skyltar överallt.



Och på tal om vägskyltar så har vi besökt världens minsta stad, Hum, idag. Staden har totalt 17 invånare och staden var väl inte en allt för stor upplevelse, men ändå absolut värd vägarna förbi.

wpid-1000162.jpg

Själva ”city center” (grov överdrift) var som tagen ur en gammal film, lite westernkänsla på något vis. Verkligen supermysig, och totalt typ 6 byggnader stor.

Hum får 4 av 5 oförberedda Tarzan och Banarne i betyg.

wpid-10001781362611388.jpg

Dagen avslutas i staden Motovun i Kroatien, ett ställe som ligger på toppen av ett berg och stället är charmigt som tusan.

wpid-1000180435328930.jpg

Deras specialitet är tryffel, och efter att ha gett det en chans har jag insett att tryffel smakar som vitlök blandat med blä ungefär. Inte gott alls…

wpid-1000187.jpg

Men solnedgången från vår plats på restaurangen går inte av för hackor. Totalt finns det 8 rum på vårt hotell, och det verkar finnas typ 3 hotell i staden, så staden är ganska turistvänlig. Eller, det är inte så mycket turister men du kan gå ut och äta och ändå få plats. Och dom har sjukt gott vin. Verkligen galet bra. Fakin heter vinet och deras vita vin, samt dessertvin, är definitivt 5 av 5 päronsoda i betyg!

Extra kul är att dom serverade en tallrik med ost/charkuterier/oliver på restaurangen som hade samma namngivning. ”One Fakin plate” var det servitrisen gav oss när vi beställt. Lite kul var det allt :D
Vingården vi bodde på inatt hade en ägare. Inte helt oväntat kanske. Men hans namn var i alla fall Mate och han har en sak gemensamt med alla ungrare som jobbar inom diverse serviceyrken som vi stött på – dom gör allt, och jag menar verkligen allt, för att hjälpa till. Och dom gör det inte bara för att dom måste, dom gör det för att dom är genuint vänliga människor.

Under utcheckningen så nämnde jag att vi ännu inte hittat något bra boende i Kroatien, en timme senare hade Mate hookat upp oss med boende i tre nätter i staden Crikvencia som ligger precis mitt emot ön Krk (vokaler är överskattade i den här delen av Europa).

Men ja, åker ni någonsin till Balaton-sjön och letar boende så måste ni verkligen besöka Villa Patzay Borhotel som vingården heter, stället är galet fint, rummen är billiga, terrassen är makalös och Mate som äger stället är värd besöket bara han.



Annars har dagens fokus varit bilkörning. Närmare 50 mil har avklarats, och bilkörningen här är faktiskt förvånansvärt smidig. Småvägarna, och området, närmast runt Balaton-sjön påminner om valfri charterort i Spanien vilket innebär bilar så långt ögat når, övergångsställen på 70-vägar (bakom en buske, efter en kurva och gud vet all galenskap dom sysslar med…), cyklister på vägbanan, 50-sträckor mest hela tiden och så vidare men motorvägarna är baskemig bättre än dom svenska motsvarigheterna. Här har dom 130 km/h också vilket vår hyrda Hyundai inte riktigt pallar med alla gånger…

Medtrafikanterna är annars oväntat lugna, men när det gäller avstånd så är det någonting ungrarna, och slovenerna med för den delen, skulle behöva öva lite på… Dom kör alldeles för nära och hetsar som fan rent utsagt, skitjobbigt när man hamnar bakom en lastbil som kör om en annan lastbil och plötsligt har man en Audi eller Mercedes 2,3 cm bakom sig…

Och på tal om saker som skulle kunnat vara bättre sp kan jag nämna att Slovenien knappast imponerade när vi åkte in i landet. Först åkte vi förbi något slags pappersbruk som luktande riktigt hemskt, sen följdes det upp av den värsta gödseldoften jag någonsin känt några mil senare.



Toaletten på macken direkt efter gränsen lämnade ju en hel del att önska förövrigt…



Men om första intrycket var sisådär så var landskapet både böljande, bergigat och rätt likt Italien och Österrike.



Bilkörningen avklarade utan några problem alls, och hotellet vi hade bokat ligger på Sloveniens västkust. Visste ni förövrigt att Slovenien har totalt 2 mils kust mot Adriatiska havet (den delen av Medelhavet som ligger mellan Italien och Slovenien)? Det är inte mycket det, man kan alltså gå längst hela landets kuststräcka på drygt 4 timmar… Inte för att vi tänker göra det, men ändå!



Staden vi bor i är en riktig liten pärla, en gammal fiskeby men som numera totalt överösts med turister.



Men nog är här vackert. Vi har en av badstränderna 50 meter från vårat hotell, vilket är typ lagom.



Så här såg det ut 250 meter från hotellets dörr…



En helt okej kväll! 30 graders värme skadar ju inte heller…

Att staden sen har det superfräsiga namnet Izola blir liksom lite grädde på moset. Izola. Man borde döpa om pizzan Bussola till Izola. Lovar att försäljningen av just den pizzam skulle gå upp med en sisådär 615%. Izola. Ska nog byta namn. Izola Kaustinen. Låter som en dåliga rockstjärna. Inte bra.

Michael Izola däremot, där har vi en blivande fotbollsstjärna – eller kanske t.om. filmstjärna. Är ju lättare än någonsin att byta namn nu också enligt lagändringen som gjordes i juni typ. Ja, det blir nog till att skicka in ett papper imorgon.

Med det beskedet önskar jag er alla en god natts sömn!

Mvh,

Michael Izola


Budapest imponerade lite smått igår, dock utan att vara perfekt. Idag började dagen med ett mindre fnissande under tiden vi väntade på hissen – landet handlar som sagt mer om att saker ska fungera än att det ska se snyggt ut, och hissknapparnas montering visar väl detta rätt tydligt. Snett, vint och antagligen gjort av en herre med en alkoholhalt på minst 6 promille. Men det är charmigt, och jag gillar det.



Arkitekturen sträcker sig annars långt över förväntan. Det finns otroligt många byggnader som imponerar, allt från den här fyrkanten…



… till dom lite mer avancerad byggnaderna. Budapest är verkligen supevackert om man gillar arkitektur och vackra byggnader.



Vi ska ju hämta ut en hyrbil på flygplatsen imorgon, och efter att ha sett den här skylten så är jag inte helt säker på hur lätt det här kommer bli. Men det går nog bra… kanske…



På tal om byggnader och liknande så har Budapest en riktigt praktfull borg (ej att förväxla med en prakt-full Anders Borg) som ligger på västra sidan av staden och som syns från floden. Den ser helt sinnessjuk ut och vi har lagt in den på listan ”saker att göra när vi kommer tillbaka till Budapest om 1,5 vecka igen”.



Minnesmärke efter… Ja, jag vette fasiken. Dom har ju inte haft nåt OS i landet såvitt jag kan se, och dom drog sig ur jakten på att få anordna OS 2024…



Men Budapests absoluta höjdpunkt är parlamentsbyggnaden i stan. Det är en helt fantastisk byggnad som absolut hör hemma på en ”saker du kanske inte kände till, men som du absolut måste se i Europa” tillsammans med andra saker såsom Atomium i Belgien och lite andra grejer.

Parlamentsbyggnaden är som en knockoutversion av Notre Dame i Paris och detaljerna är verkligen otroliga.

Budapests parlamentsbyggnad får fem av fem Quasimodo-puckelryggar i betyg!



Obligatorisk selfie.



Vi har även hunnit testa lite lokala specialiteter. Först ut var Gelato Rosa, som jag trodde var en vanlig gelateria men som visade sig vara en riktigt bra gelateria fast med konstnärer bakom disken. För titta vilken glassros (är det ens ett ord?) dom gjorde. Den är alltså gjord av ren glass. En ros. Endast gjord av glass. Fattar n?

En liten tumme ner för att det rann helt sjukt mycket glass överallt bara, glassen smälte snabbare än man någonsin kunnat hinna äta (och då är jag ändå en rätt glupsk jäkel).



Sen har vi hunnit prova ett lokalt glas vin också. Det hette någonting jag inte kan stava till, men smakade riktigt surt och jävligt. Rekommenderas inte, men vi ska ge det ett nytt försök framöver i alla fall.

Budapest har bjudit på mycket dom här första dagarna. Vi besökte idag ”Hospital in the Rock”, ett gammalt militärsjukhus/bunker. Touren tog en timme och var absolut värd både tiden och pengarna. Det rådde dock fotoförbud därinne, så jag fick inte med mig några bilder av värde, men jag rekommenderar absolut er som besöker Budapest att åka dit!



Kvällen avslutades sen på en restaurang vid namn Zeller Bistro, lite dyrare än Budapest-snittet (600 kr för en förrätt, två huvudrätter, fyra glas vin, två lokala hantverksöl och en efterrätt är ändå sjukt billigt) men ack så bra. Rödvinet var bland det bättre jag druckit, Grof Buttler 2010 eller vad det hette, och stämningen därinne var den bästa jag upplevt på någon restaurang någonsin. Extremt plus till trubaduren på scenen som sjöng 90-talskalssiker (Wonderwall ftw!) på sitt eget sätt, vågar nog lova att han fick sällskap hem när han stängde ner för kvällen.



Shit vad vi har hunnit många grejer! Man sitter och går igenom bilderna och det tar aldrig slut! Idag provade vi langos, ni vet den där friterade degen med pålägg. Typ friterad pizzabotten med råa pizzapålägg. Smakar ungefär som en osötad donut med ost, gräddfil och rödlök på. Låter inte så gott, men är faktiskt riktigt smaskigt!

Lokala langos får 4 av 5 smått överviktiga ungerska sumobrottare i betyg!



Sjuka målningar i stan…



Nu har vi hämtat ut bilen och sen kört drygt 10-15 mil söderut till Balatonalatantonnatallatan-sjön. Vi hittade nåt hotell lite av en slump, men stället är som taget ur en saga. Det är vingårdar i hela området, dom serverar lokalproducerat vin som är magnifikt (150 spänn för en flaska!) och utsikten över Balatonalatantonnatallatan-sjön är bättre än vad man någonsin kan önska sig.

Ungern har verkligen levererat hittills, och landet är en riktig pärla om du frågar mig….


Det är konstigt. Man går och längtar efter semestern, den känns oändligt långt bort och sen plötsligt vaknar man en lördag och så är den här. Man vet inte riktigt vad man ska göra, ska man sänka två Heineken till frukost eller ska man ge sig ut och springa en sväng (för när man är ledig kan man inte längre skylla på jobbet…)?

Det finns ett ord jag fick lära mig i gymnasiet, och som jag aldrig vare sig hört eller haft användning av sen dess, och det ordet, överslagshandling, kommer faktiskt till användning idag. För det är exakt vad som hände, istället för att bestämma mig mellan dom två hetaste alternativen ”dricka Heineken till frukost” eller ”ge mig ut och springa” så flög jag och Marlene till Budapest istället.



Wizzair har jag aldrig flugit med tidigare, men idag var det debut. Tänk er Ryanair fast i rosa så är ni med på vad det handlar om. Eller, jag skulle säga att Wizzair kändes som Ryanair+. Lite fräschare, lite mer rosa liksom.



Roligast på Skavsta var annars den envisa snubben (han som står bakom skylten) som prompt tyckte sig ha rätt i att hans väska minsann kvalificerade sig som handbagage. Han stod i 25 sekunder och tryckte på väskan för att den skulle få plats i Wizzairs testbox för att sen få se väskan fastna däri :D

Tog honom några minuter att komma loss och vi andra fnissade gott åt hans misslyckande under tiden.





Skräll annars att EU levererat vår generations kanske viktigaste justering någonsin. Numera kan jag fritt titta på videor på söta kattungar, hockeyklipp med sköna straffar, bra Idol-auditions från Ukraina med mera helt utan att behöva betala ett öre extra för surfen. Heja 2010-talet!





Budapests flygplats var annars… problemfri. Allt liksom bara fungerade, på typiskt öststatssätt, utan att för den delen imponera.

Utanför flygplatsen tog vi först ut 10 gånger så mycket pengar som vi tänkte ta ut (6000 kr istället för 600 kr…), sen tog vi buss nr 100E in till stan och den matchade flygplatsen rätt bra då den var extremt funktionell, bra AC och väldigt grå/sliten, men utan att imponera. Men för dryga 30 kronor per person så var den ett kap. I Sverige kostar flygbussen 3,5 gånger så mycket…



Vårat hotellrum ”superior deluxe mega superduper VIP extreme home makeover important Swedish person” edition funkar men imponerar knappast. Men så är vi i Ungern också, så jag vet inte riktigt om man kan förvänta sig mer?

Allt i det här landet verkar följa samma mall: funktionellt, tråkigt och simpelt utan att imponera. Men allt funkar.

Jag gillar faktiskt det ändå, det är inget strul. Allt man stöter på är tradigt, grått och lika spännande som ett paket grå filmjölk. Men allt funkar ju, och allt fungerar klockrent utan minsta problem. Ungern är som ett grått och mindre spännande Tyskland. Fast på ett bra sätt. Typ.

En aning oklart, men ja. Ni fattar. Eller inte. Mest antagligen inte. Men ål hit, ni kommer fatta och ni kommer inte ångra er.



För Budapest är fint. Stundtals ser staden ut som som dom värsta delarna av en grå betongförort i Ukraina, men sen så smäller det till och staden visar upp magnifik arkitektur.

Och varmt är det. Fy Fabian. Jag tror det var 30 grader varmt när vi gick hem nu, och då är klockan 23 när jag skriver detta.



Fortsätter det så här imorgon så lär jag behöva smyga ner till hotellbaren och packa ner 15 iskuber i kalsongerna för att undvika att avlida av värmeslag. Det har varit snudd på 40 grader varmt här många dagar senaste veckan.

Måtte det ge med sig, för min lilla Tom-Allan lär inte vara helt förtjust av att behöva dela utrymme med 15 små hotellbarsglaciärer imorgon…
2017-05-14 21.04.04
Jag gillar att resa, det har nog knappast undgått någon. Det är intressant att se nya saker, träffa nya människor (nåja, ibland i alla fall), äta god mat och allt det där. Och jag har alltid haft en dröm att åka till Norge för att uppleva 17:e maj, men när det liksom aldrig blivit av tidigare tog jag den lättaste vägen jag kunde komma på för att kunna infiltrera det norska nationaldagsfirnadet – jag skaffade en importfru av norskt påbrå.
Och vips så älskar norrbaggarna mig, dom skickar mig raggsockor i mängder, dom presenterar mig för sina landsmän, dom försöker få mig att börja utöva deras nationalsport (”sport”) slalom och gud vet allt. Men aja, vad gör man inte för att få en äkta kulturell upplevelse?

2017-05-14 17.25.42
I och med att jag skaffade mig min importfru så fick jag även två svärföräldrar på köpet. Tack och lov är dom precis lika fantastiska som sambon är, men då svärmor är norsk sitter det djupt i hennes inre att följa gamla invanda mönster. Så även under vår resa till Langesund. Svärmor kunde nämligen inte låta bli att se detta som en möjlighet att köra en ”Harrytur”, dvs. åka till svenska gränsen för att köpa ohälsosamma mängder med kött. Så när vi då närmade oss gränsbutikerna fick hon spatt, började nynna på Bobbysocks ”La de swinge” och kastade norska femhundralappar runt sig på typiskt norskt manér.

Efter att ha lugnat ner henne lite och satt på henne tvångströja släppte vi då loss henne i matbutiken, och kort sammanfattat kan man säga att det är lätt att se att ”svensk matbutiksshopping” är Norges nationalsport efter att man har sett svärmor stå i köttdisken och kasta ner köttförpackning efter köttförpackning i kundvagnen med endast munnen till hjälp.

Intressant nog är annars att gränsbutikerna vi besökte var dyrare än Willys i Stockholm är. Lite oväntat, men kanske inte egentligen…

Måste förövrigt bjuda på bilresans absolut bästa ”får man chansen så tar man den”. Vi är precis på väg förbi en cementfabrik i Norge, och svärmor i baksätet säger att ”Den här fabriken har ett ganska tätt samarbete med cementfabriken på Gotland”. Sen fortsätter hon med ”jag tror att dom importerar en hel del sopor från Gotland också”. Svaret, ”ja, vi har ju två sådana i baksätet” lät inte vänta på sig.

Fem av fem i betyg på den.

2017-05-14 19.39.45
Resvägen var annars ohyggligt lång. 70 mil är väl en ganska bra sträcka, men det värsta var att vägen kändes som att den varierade mellan 40 och 70 km i timmen typ hela vägen från Nynäshamn till Langesund. Det tog oooooooliiiidliiiigt lång tid att köra, och när man hade två småbarn (svärföräldrar) på 40+ i baksätet som tjötade om att dom var kissnödiga, hungriga, trötta med mera mest hela vägen så underlättade det knappast.
Eller det var mest svärfar som stod för tjötandet, svärmor är ju norsk i grunden och som tidigare nämnt faller ju hon tillbaka i konstiga mönster när hon närmar sig sitt moderland. Språket går från den gamla klassiska halvt förståbara gotländsk-svensk-norskan till en massa vokalläten som bildar ett språk som inte ens skulle imponera på en svagbegåvad grottmänniska. Men man gör som vanligt, ser glad ut, man ler och svarar ”jadå svärmor, du har alltid rätt du”. Det brukar räcka långt, svärmorspoängen haglar in samtidigt som grottmänn… svärmor i baksätet ler stolt över att hon minsann hade rätt mot svärfar än en gång.

Svärmormor och svärmorfar är annars inte ett dugg bättre dom heller. Jag fattar inte ett ord, vet knappt vad dom heter och jag har ännu inte lyckats avkoda en endaste mening dom sagt till mig. Men så har vi bara känt varandra i ett halvår, man får inte stressa fram saker och ting. Blir lätt onaturligt då. Men även svärmormor och svärmorfar är väldans trevliga, något som verkar vara ett återkommande tema för alla norrbaggar jag träffat i mitt liv. Dom är trevliga, älskar att vara ute och tror att skidåkning är en sport. Lite knäppt, men man är ju inte perfekt själv heller.

langesund-2017
Men. Langesund har verkligen visat sig från sin bästa sida. Husen vid vattnet, som tränat inför beach 2017 sen förra året, sträckte på sig lite extra samtidigt som solen kikade fram lagom tills dess att jag skulle ta den här bilden. Magi är det verkligen, och Norge är minsann riktigt trevligt ändå.

2017-05-15 14.47.39
Svärmorfar har även en båt. Precis som alla andra norrmän verkar det som. En supercharmig liten rackare. Båten alltså, inte svärmorfar. Eller jo, han är lite charmig han också.

2017-05-15 14.47.39
Här på bilden ser ni förövrigt min kära sambo Marlene som försöker skapa nån slags ”Klä dig som Leif Mannerström”-trend här i Norge. Det går sisådär för henne kan vi säga…

svärmorfar-fiske
Men vi begav oss i alla fall ut med båten för att fiska lite. Jag och svärmorfar dominerade stort, han med sitt klagande och jag med fiskandet. Totalt drog vi upp fyra stycken halvkilostorskar, och jag drog faktiskt upp alla fyra. Svärfar fick däremot n-o-l-l stycken, och svärmor + sambo satt mest och halvsov fram i båten. Svärmorfar klagade på det mesta, pinkade i en bytta och var nog mer än nöjd av att få vara kapten på båten och ha ett såpass bra sällskap som han ändå hade samtidigt som vi puttrade runt några hundra meter utanför land.

torskfiskarn
Storfiskarn.

Men det här med havsfisket eller vad vi ska kalla det när man är så nära land, det är verkligen som balsam för själen. Maken till lugnt upplever man sällan, sitta där med en lina i handen, invänta fisken och bara njuta av lugnet. Norge är, trots norrmännen, prisnivån, språket, vädret, bilvägarna och lite annat ett väldans trevligt land. Rekommenderas hittills, men vi får se hur det går. Vi har ändå 6 dagar kvar innan vi släpps ut härifrån…

Hjälp…