Close
Vingården vi bodde på inatt hade en ägare. Inte helt oväntat kanske. Men hans namn var i alla fall Mate och han har en sak gemensamt med alla ungrare som jobbar inom diverse serviceyrken som vi stött på – dom gör allt, och jag menar verkligen allt, för att hjälpa till. Och dom gör det inte bara för att dom måste, dom gör det för att dom är genuint vänliga människor.

Under utcheckningen så nämnde jag att vi ännu inte hittat något bra boende i Kroatien, en timme senare hade Mate hookat upp oss med boende i tre nätter i staden Crikvencia som ligger precis mitt emot ön Krk (vokaler är överskattade i den här delen av Europa).

Men ja, åker ni någonsin till Balaton-sjön och letar boende så måste ni verkligen besöka Villa Patzay Borhotel som vingården heter, stället är galet fint, rummen är billiga, terrassen är makalös och Mate som äger stället är värd besöket bara han.



Annars har dagens fokus varit bilkörning. Närmare 50 mil har avklarats, och bilkörningen här är faktiskt förvånansvärt smidig. Småvägarna, och området, närmast runt Balaton-sjön påminner om valfri charterort i Spanien vilket innebär bilar så långt ögat når, övergångsställen på 70-vägar (bakom en buske, efter en kurva och gud vet all galenskap dom sysslar med…), cyklister på vägbanan, 50-sträckor mest hela tiden och så vidare men motorvägarna är baskemig bättre än dom svenska motsvarigheterna. Här har dom 130 km/h också vilket vår hyrda Hyundai inte riktigt pallar med alla gånger…

Medtrafikanterna är annars oväntat lugna, men när det gäller avstånd så är det någonting ungrarna, och slovenerna med för den delen, skulle behöva öva lite på… Dom kör alldeles för nära och hetsar som fan rent utsagt, skitjobbigt när man hamnar bakom en lastbil som kör om en annan lastbil och plötsligt har man en Audi eller Mercedes 2,3 cm bakom sig…

Och på tal om saker som skulle kunnat vara bättre sp kan jag nämna att Slovenien knappast imponerade när vi åkte in i landet. Först åkte vi förbi något slags pappersbruk som luktande riktigt hemskt, sen följdes det upp av den värsta gödseldoften jag någonsin känt några mil senare.



Toaletten på macken direkt efter gränsen lämnade ju en hel del att önska förövrigt…



Men om första intrycket var sisådär så var landskapet både böljande, bergigat och rätt likt Italien och Österrike.



Bilkörningen avklarade utan några problem alls, och hotellet vi hade bokat ligger på Sloveniens västkust. Visste ni förövrigt att Slovenien har totalt 2 mils kust mot Adriatiska havet (den delen av Medelhavet som ligger mellan Italien och Slovenien)? Det är inte mycket det, man kan alltså gå längst hela landets kuststräcka på drygt 4 timmar… Inte för att vi tänker göra det, men ändå!



Staden vi bor i är en riktig liten pärla, en gammal fiskeby men som numera totalt överösts med turister.



Men nog är här vackert. Vi har en av badstränderna 50 meter från vårat hotell, vilket är typ lagom.



Så här såg det ut 250 meter från hotellets dörr…



En helt okej kväll! 30 graders värme skadar ju inte heller…

Att staden sen har det superfräsiga namnet Izola blir liksom lite grädde på moset. Izola. Man borde döpa om pizzan Bussola till Izola. Lovar att försäljningen av just den pizzam skulle gå upp med en sisådär 615%. Izola. Ska nog byta namn. Izola Kaustinen. Låter som en dåliga rockstjärna. Inte bra.

Michael Izola däremot, där har vi en blivande fotbollsstjärna – eller kanske t.om. filmstjärna. Är ju lättare än någonsin att byta namn nu också enligt lagändringen som gjordes i juni typ. Ja, det blir nog till att skicka in ett papper imorgon.

Med det beskedet önskar jag er alla en god natts sömn!

Mvh,

Michael Izola


Budapest imponerade lite smått igår, dock utan att vara perfekt. Idag började dagen med ett mindre fnissande under tiden vi väntade på hissen – landet handlar som sagt mer om att saker ska fungera än att det ska se snyggt ut, och hissknapparnas montering visar väl detta rätt tydligt. Snett, vint och antagligen gjort av en herre med en alkoholhalt på minst 6 promille. Men det är charmigt, och jag gillar det.



Arkitekturen sträcker sig annars långt över förväntan. Det finns otroligt många byggnader som imponerar, allt från den här fyrkanten…



… till dom lite mer avancerad byggnaderna. Budapest är verkligen supevackert om man gillar arkitektur och vackra byggnader.



Vi ska ju hämta ut en hyrbil på flygplatsen imorgon, och efter att ha sett den här skylten så är jag inte helt säker på hur lätt det här kommer bli. Men det går nog bra… kanske…



På tal om byggnader och liknande så har Budapest en riktigt praktfull borg (ej att förväxla med en prakt-full Anders Borg) som ligger på västra sidan av staden och som syns från floden. Den ser helt sinnessjuk ut och vi har lagt in den på listan ”saker att göra när vi kommer tillbaka till Budapest om 1,5 vecka igen”.



Minnesmärke efter… Ja, jag vette fasiken. Dom har ju inte haft nåt OS i landet såvitt jag kan se, och dom drog sig ur jakten på att få anordna OS 2024…



Men Budapests absoluta höjdpunkt är parlamentsbyggnaden i stan. Det är en helt fantastisk byggnad som absolut hör hemma på en ”saker du kanske inte kände till, men som du absolut måste se i Europa” tillsammans med andra saker såsom Atomium i Belgien och lite andra grejer.

Parlamentsbyggnaden är som en knockoutversion av Notre Dame i Paris och detaljerna är verkligen otroliga.

Budapests parlamentsbyggnad får fem av fem Quasimodo-puckelryggar i betyg!



Obligatorisk selfie.



Vi har även hunnit testa lite lokala specialiteter. Först ut var Gelato Rosa, som jag trodde var en vanlig gelateria men som visade sig vara en riktigt bra gelateria fast med konstnärer bakom disken. För titta vilken glassros (är det ens ett ord?) dom gjorde. Den är alltså gjord av ren glass. En ros. Endast gjord av glass. Fattar n?

En liten tumme ner för att det rann helt sjukt mycket glass överallt bara, glassen smälte snabbare än man någonsin kunnat hinna äta (och då är jag ändå en rätt glupsk jäkel).



Sen har vi hunnit prova ett lokalt glas vin också. Det hette någonting jag inte kan stava till, men smakade riktigt surt och jävligt. Rekommenderas inte, men vi ska ge det ett nytt försök framöver i alla fall.

Budapest har bjudit på mycket dom här första dagarna. Vi besökte idag ”Hospital in the Rock”, ett gammalt militärsjukhus/bunker. Touren tog en timme och var absolut värd både tiden och pengarna. Det rådde dock fotoförbud därinne, så jag fick inte med mig några bilder av värde, men jag rekommenderar absolut er som besöker Budapest att åka dit!



Kvällen avslutades sen på en restaurang vid namn Zeller Bistro, lite dyrare än Budapest-snittet (600 kr för en förrätt, två huvudrätter, fyra glas vin, två lokala hantverksöl och en efterrätt är ändå sjukt billigt) men ack så bra. Rödvinet var bland det bättre jag druckit, Grof Buttler 2010 eller vad det hette, och stämningen därinne var den bästa jag upplevt på någon restaurang någonsin. Extremt plus till trubaduren på scenen som sjöng 90-talskalssiker (Wonderwall ftw!) på sitt eget sätt, vågar nog lova att han fick sällskap hem när han stängde ner för kvällen.



Shit vad vi har hunnit många grejer! Man sitter och går igenom bilderna och det tar aldrig slut! Idag provade vi langos, ni vet den där friterade degen med pålägg. Typ friterad pizzabotten med råa pizzapålägg. Smakar ungefär som en osötad donut med ost, gräddfil och rödlök på. Låter inte så gott, men är faktiskt riktigt smaskigt!

Lokala langos får 4 av 5 smått överviktiga ungerska sumobrottare i betyg!



Sjuka målningar i stan…



Nu har vi hämtat ut bilen och sen kört drygt 10-15 mil söderut till Balatonalatantonnatallatan-sjön. Vi hittade nåt hotell lite av en slump, men stället är som taget ur en saga. Det är vingårdar i hela området, dom serverar lokalproducerat vin som är magnifikt (150 spänn för en flaska!) och utsikten över Balatonalatantonnatallatan-sjön är bättre än vad man någonsin kan önska sig.

Ungern har verkligen levererat hittills, och landet är en riktig pärla om du frågar mig….


Det är konstigt. Man går och längtar efter semestern, den känns oändligt långt bort och sen plötsligt vaknar man en lördag och så är den här. Man vet inte riktigt vad man ska göra, ska man sänka två Heineken till frukost eller ska man ge sig ut och springa en sväng (för när man är ledig kan man inte längre skylla på jobbet…)?

Det finns ett ord jag fick lära mig i gymnasiet, och som jag aldrig vare sig hört eller haft användning av sen dess, och det ordet, överslagshandling, kommer faktiskt till användning idag. För det är exakt vad som hände, istället för att bestämma mig mellan dom två hetaste alternativen ”dricka Heineken till frukost” eller ”ge mig ut och springa” så flög jag och Marlene till Budapest istället.



Wizzair har jag aldrig flugit med tidigare, men idag var det debut. Tänk er Ryanair fast i rosa så är ni med på vad det handlar om. Eller, jag skulle säga att Wizzair kändes som Ryanair+. Lite fräschare, lite mer rosa liksom.



Roligast på Skavsta var annars den envisa snubben (han som står bakom skylten) som prompt tyckte sig ha rätt i att hans väska minsann kvalificerade sig som handbagage. Han stod i 25 sekunder och tryckte på väskan för att den skulle få plats i Wizzairs testbox för att sen få se väskan fastna däri :D

Tog honom några minuter att komma loss och vi andra fnissade gott åt hans misslyckande under tiden.





Skräll annars att EU levererat vår generations kanske viktigaste justering någonsin. Numera kan jag fritt titta på videor på söta kattungar, hockeyklipp med sköna straffar, bra Idol-auditions från Ukraina med mera helt utan att behöva betala ett öre extra för surfen. Heja 2010-talet!





Budapests flygplats var annars… problemfri. Allt liksom bara fungerade, på typiskt öststatssätt, utan att för den delen imponera.

Utanför flygplatsen tog vi först ut 10 gånger så mycket pengar som vi tänkte ta ut (6000 kr istället för 600 kr…), sen tog vi buss nr 100E in till stan och den matchade flygplatsen rätt bra då den var extremt funktionell, bra AC och väldigt grå/sliten, men utan att imponera. Men för dryga 30 kronor per person så var den ett kap. I Sverige kostar flygbussen 3,5 gånger så mycket…



Vårat hotellrum ”superior deluxe mega superduper VIP extreme home makeover important Swedish person” edition funkar men imponerar knappast. Men så är vi i Ungern också, så jag vet inte riktigt om man kan förvänta sig mer?

Allt i det här landet verkar följa samma mall: funktionellt, tråkigt och simpelt utan att imponera. Men allt funkar.

Jag gillar faktiskt det ändå, det är inget strul. Allt man stöter på är tradigt, grått och lika spännande som ett paket grå filmjölk. Men allt funkar ju, och allt fungerar klockrent utan minsta problem. Ungern är som ett grått och mindre spännande Tyskland. Fast på ett bra sätt. Typ.

En aning oklart, men ja. Ni fattar. Eller inte. Mest antagligen inte. Men ål hit, ni kommer fatta och ni kommer inte ångra er.



För Budapest är fint. Stundtals ser staden ut som som dom värsta delarna av en grå betongförort i Ukraina, men sen så smäller det till och staden visar upp magnifik arkitektur.

Och varmt är det. Fy Fabian. Jag tror det var 30 grader varmt när vi gick hem nu, och då är klockan 23 när jag skriver detta.



Fortsätter det så här imorgon så lär jag behöva smyga ner till hotellbaren och packa ner 15 iskuber i kalsongerna för att undvika att avlida av värmeslag. Det har varit snudd på 40 grader varmt här många dagar senaste veckan.

Måtte det ge med sig, för min lilla Tom-Allan lär inte vara helt förtjust av att behöva dela utrymme med 15 små hotellbarsglaciärer imorgon…
2017-05-14 21.04.04
Jag gillar att resa, det har nog knappast undgått någon. Det är intressant att se nya saker, träffa nya människor (nåja, ibland i alla fall), äta god mat och allt det där. Och jag har alltid haft en dröm att åka till Norge för att uppleva 17:e maj, men när det liksom aldrig blivit av tidigare tog jag den lättaste vägen jag kunde komma på för att kunna infiltrera det norska nationaldagsfirnadet – jag skaffade en importfru av norskt påbrå.
Och vips så älskar norrbaggarna mig, dom skickar mig raggsockor i mängder, dom presenterar mig för sina landsmän, dom försöker få mig att börja utöva deras nationalsport (”sport”) slalom och gud vet allt. Men aja, vad gör man inte för att få en äkta kulturell upplevelse?

2017-05-14 17.25.42
I och med att jag skaffade mig min importfru så fick jag även två svärföräldrar på köpet. Tack och lov är dom precis lika fantastiska som sambon är, men då svärmor är norsk sitter det djupt i hennes inre att följa gamla invanda mönster. Så även under vår resa till Langesund. Svärmor kunde nämligen inte låta bli att se detta som en möjlighet att köra en ”Harrytur”, dvs. åka till svenska gränsen för att köpa ohälsosamma mängder med kött. Så när vi då närmade oss gränsbutikerna fick hon spatt, började nynna på Bobbysocks ”La de swinge” och kastade norska femhundralappar runt sig på typiskt norskt manér.

Efter att ha lugnat ner henne lite och satt på henne tvångströja släppte vi då loss henne i matbutiken, och kort sammanfattat kan man säga att det är lätt att se att ”svensk matbutiksshopping” är Norges nationalsport efter att man har sett svärmor stå i köttdisken och kasta ner köttförpackning efter köttförpackning i kundvagnen med endast munnen till hjälp.

Intressant nog är annars att gränsbutikerna vi besökte var dyrare än Willys i Stockholm är. Lite oväntat, men kanske inte egentligen…

Måste förövrigt bjuda på bilresans absolut bästa ”får man chansen så tar man den”. Vi är precis på väg förbi en cementfabrik i Norge, och svärmor i baksätet säger att ”Den här fabriken har ett ganska tätt samarbete med cementfabriken på Gotland”. Sen fortsätter hon med ”jag tror att dom importerar en hel del sopor från Gotland också”. Svaret, ”ja, vi har ju två sådana i baksätet” lät inte vänta på sig.

Fem av fem i betyg på den.

2017-05-14 19.39.45
Resvägen var annars ohyggligt lång. 70 mil är väl en ganska bra sträcka, men det värsta var att vägen kändes som att den varierade mellan 40 och 70 km i timmen typ hela vägen från Nynäshamn till Langesund. Det tog oooooooliiiidliiiigt lång tid att köra, och när man hade två småbarn (svärföräldrar) på 40+ i baksätet som tjötade om att dom var kissnödiga, hungriga, trötta med mera mest hela vägen så underlättade det knappast.
Eller det var mest svärfar som stod för tjötandet, svärmor är ju norsk i grunden och som tidigare nämnt faller ju hon tillbaka i konstiga mönster när hon närmar sig sitt moderland. Språket går från den gamla klassiska halvt förståbara gotländsk-svensk-norskan till en massa vokalläten som bildar ett språk som inte ens skulle imponera på en svagbegåvad grottmänniska. Men man gör som vanligt, ser glad ut, man ler och svarar ”jadå svärmor, du har alltid rätt du”. Det brukar räcka långt, svärmorspoängen haglar in samtidigt som grottmänn… svärmor i baksätet ler stolt över att hon minsann hade rätt mot svärfar än en gång.

Svärmormor och svärmorfar är annars inte ett dugg bättre dom heller. Jag fattar inte ett ord, vet knappt vad dom heter och jag har ännu inte lyckats avkoda en endaste mening dom sagt till mig. Men så har vi bara känt varandra i ett halvår, man får inte stressa fram saker och ting. Blir lätt onaturligt då. Men även svärmormor och svärmorfar är väldans trevliga, något som verkar vara ett återkommande tema för alla norrbaggar jag träffat i mitt liv. Dom är trevliga, älskar att vara ute och tror att skidåkning är en sport. Lite knäppt, men man är ju inte perfekt själv heller.

langesund-2017
Men. Langesund har verkligen visat sig från sin bästa sida. Husen vid vattnet, som tränat inför beach 2017 sen förra året, sträckte på sig lite extra samtidigt som solen kikade fram lagom tills dess att jag skulle ta den här bilden. Magi är det verkligen, och Norge är minsann riktigt trevligt ändå.

2017-05-15 14.47.39
Svärmorfar har även en båt. Precis som alla andra norrmän verkar det som. En supercharmig liten rackare. Båten alltså, inte svärmorfar. Eller jo, han är lite charmig han också.

2017-05-15 14.47.39
Här på bilden ser ni förövrigt min kära sambo Marlene som försöker skapa nån slags ”Klä dig som Leif Mannerström”-trend här i Norge. Det går sisådär för henne kan vi säga…

svärmorfar-fiske
Men vi begav oss i alla fall ut med båten för att fiska lite. Jag och svärmorfar dominerade stort, han med sitt klagande och jag med fiskandet. Totalt drog vi upp fyra stycken halvkilostorskar, och jag drog faktiskt upp alla fyra. Svärfar fick däremot n-o-l-l stycken, och svärmor + sambo satt mest och halvsov fram i båten. Svärmorfar klagade på det mesta, pinkade i en bytta och var nog mer än nöjd av att få vara kapten på båten och ha ett såpass bra sällskap som han ändå hade samtidigt som vi puttrade runt några hundra meter utanför land.

torskfiskarn
Storfiskarn.

Men det här med havsfisket eller vad vi ska kalla det när man är så nära land, det är verkligen som balsam för själen. Maken till lugnt upplever man sällan, sitta där med en lina i handen, invänta fisken och bara njuta av lugnet. Norge är, trots norrmännen, prisnivån, språket, vädret, bilvägarna och lite annat ett väldans trevligt land. Rekommenderas hittills, men vi får se hur det går. Vi har ändå 6 dagar kvar innan vi släpps ut härifrån…

Hjälp…
2017-03-18 07.25.50
Den här gryningen som vi inväntade igår var knappast fantastisk. Men 06:50 kom svärfar in i rummet och skrålade ”UPP OCH HOPPA” och ställde sig sen i sin säng och hoppade tills dess att jag vaknade.
Malmö bjöd på riktigt uselt väder och regnet bestod av vattendroppar i samma viktklass som en flugvikts-boxare.

2017-03-18 09.40.02
Vägen ner till Rödby gick ganska smärtfritt och vid 9:30 fick vi köra ombord på färjan som skulle ta oss över till Puttgarden. Väl ombord på färjan, som förövrigt var betydligt större än jag förväntade mig, snappade man snabbt upp lukten av alkoholpåverkade karlar och från tax-freen spred sig Axe-lukten likt på ett mellanstadiedisko. När Christoffer och Nellie sen berättade om vad som väntade på andra sidan, sunk och elände, kände jag att den här resan definitivt ger dekadensen ett ansikte. En färja full med hundratals människor vars enda syfte med dagen är att köpa billig alkohol symboliserade väl ändå människans förfall rätt bra ändå.

2017-03-18 10.01.38
Väl på andra sidan åkte vi förbi Scandlines pråm för att först ta oss en bit in i landet. Då svärfar stundtals kör som Michael Schumacher, 2017 års version, fick man dels uppleva hur det känns att ligga i slipstreamen bakom varenda bil längs vägen (alldeles för nära!) och sen fick man även uppleva den spanska sidan av svärfar (som tydligen inte bara består av tequila-tacofredagar) då han prompt stannade på sidan av ett antal motorvägar för att sen göra en u-sväng och då bryta mot både heldragna linjer och en sisådär 15-20 andra trafikregler.

Men skämt å sido så kör han bra, men är lite dålig på att hålla avstånd bara. Och han gör u-svängar som skulle fått min käre mor att få en hjärtattack om hon såg det. Men annars kör han bra. Faktiskt.

2017-03-18 10.55.30
Väl framme vid den första butiken, Fleggaard i Burg, så började saker och ting faktiskt gå mot det bättre. Visst var det en kö utanför där, men väl inne i butiken var det inte alls så farligt.

2017-03-18 10.59.59
Jag hade skrivit en lista, en lång sådan, innan vi åkte till Tyskland men jag blev helt ställd när jag kom in i butiken. Det fanns hur mycket som helst att köpa, och billigt var det också. Det tog mig säkert 10 minuters promenerande i butiken innan jag fick en överblick över det hela och kunde börja handla det vi skrivit upp.

2017-03-18 11.51.41
Tillslut så blev det 6 flak med cider och öl, 15 flaskor vin (varav en med blått vin!), några bag-in-box, några likörflaskor och lite annat för totalt 2400 kronor.

2017-03-18 13.09.58
Efter butik nummer ett tog vi då sikte på den ”riktiga bordershoppen”, Scandlines pråm. Skyltningen dit är löjlig, när man åker av färjan över så sitter det tre såna här skyltar som alla pekar vart du ska ta vägen. Missar man shoppen så är man antingen rå-packad, eller så är man blind. Oavsett bör man nog inte köra bil då.

2017-03-18 13.13.57
Bordershop! Pråmen i bakgrunden.

2017-03-18 13.28.25
Nellie, som tydligen är en gottegris utan dess like, tvingade upp oss alla till den översta våningen först. Där fanns det 2000 kvadratmeter med olika godissorter.

2017-03-18 13.25.35
Våningen under bestod av lika stor area fylld med likörer, vodka och all möjlig sprit. Shoppingvagnen fylldes i skrämmande takt med allt från jordgubbslikörer till Anton Berg-ägg till whisky och berget i vagnen bara ökade och ökade.

2017-03-18 13.39.36
Whisky-avdelningen var en personlig favorit och det fanns såpass många whisky-sorter att jag inte hade en möjlighet att ens få en överblick. Tack och lov hade jag skrivit upp vad jag skulle handla, men när jag hade lite frågor så hade dom en dansk snubbe där som kunde allt om allt på våningen verkade det som. Eller, jag förstod inte så mycket av vad han sade, men han visade mig i alla fall några sorter som kunde tänkas passa för ändamålet jag hade. Men skit i det, fördelen var att man kunde få provsmaka! Han hade ungefär 100 sorter som man kunde få prova, men jag provade bara en då den han föreslog verkade riktigt bra.
Utöver det fanns det smakprover lite överallt i butiken, men jag skippade dessa då jag såg hur gubbarna som provade allt betedde sig efter ett tag…

2017-03-18 14.49.57
U-svängarnas konung, svärfar, var mycket nöjd med sina inköp.

2017-03-18 14.55.38
För egen del blev det inte riktigt lika mycket handlat här, men ändå en hyfsad vikt. Totalt uppskattar jag att jag personligen handlade på mig ungefär 60 kilo här för ungefär 3700 kronor, och ytterligare 80 kilo för ca 2400 kronor på det första stället. 140 kilo alkohol för mig och Marlene! Helt sjukt, men å andra sidan så är ungefär 30-40% av vikten enbart glasflaskornas vikt. Det här beräknas räcka i alla fall ett år, om inte längre, så 500 kronor per månad är inte så farligt. Sen var det ju kul att gå runt och kolla på allt också!

2017-03-18 16.56.31
Vägen tillbaka mot Ullared var dock lång, det var ungefär 5 timmars resa från Puttgarden till Ullared men då kön till färjan var större än Zlatans ego så tog det tid att komma ombord. Vi åkte från Puttgarden-butiken vid 15:00 ungefär och var framme i Ullared ganska exakt 22:00. Sju långa timmar, men då stannade vi på vägen för att äta också.

2017-03-18 18.06.16
Men vädret var betydligt bättre än morgonvädret, så resan gick faktiskt rätt bra. Gränskontrollerna märkte man knappt av, det var en kort kö där en polis stod och kontrollerade körkort/pass samt frågade ”Vad har ni i bilen?”. Svärfar svarade snabbt ”SPRIT!” och polisen släppte sen förbi oss utan att bry sig nämnvärt.

Väl framme i Ullared bjöds det sen på kex och bastubricka med vindruvor, ost, korv och annat smått och gott innan vi alla kraschade i säng i hyfsad tid.